Heeeeeeej bästa ni!

Nu är jag tillbaka efter min vecka utan kontakt med omvärlden. Det känns som en evighet. Nu är det märkligt men också lite spännande att sitta här vid datorn igen. Jag har saknat att följa era yogaupplevelser så det är superkul att få läsa. Den som spar hon har!

Jag har alltså levt som en eremit på på denna vackra ödestrand i sju dagar utan yttre stimulans utöver naturens magiska dans. Trots det känns veckan oändlig lång och otroligt händelserik. Jag skulle vilja påstå att jag djup-dykt in i mitt inre och lyckats skapa en liknande känsla som under ett tiodagars vipassana retreat

I takt med solens uppgång har jag börjat dagen med låååång ljuvlig yoga i närvaro av vågornas brus och fåglarnas sång. En meditation i rörelse. Resten av dagen har bestått av mängder med sittande meditationer som varvats med magiska bad och läkande ayurvedisk mat.

Utifrån sett kan det låta ganska ensidigt, poänglöst och tråkigt. Vad är grejen med att sitta tyst i en vecka och inte göra ett skit? En vecka utan jobb där jag istället kunnat leka med mina vänner i Stockholm, dra till Kalifornien och surfa med min kärlek, utforska någon spännande storstad eller yoga med mina kompisar på stranden bredvid.

Hursomhelst, just nu kallade min själ efter något annat, efter att sitta still. Hade jag inte tagit tag i det själv vet jag att universum på ett eller annat sätt skulle ha gjort det åt mig. Så jag valde att lyssna. Jag valde att sätta mig ner och låta det som behövde observeras komma upp till ytan.

Under dessa intensiva dagar har jag upplevt meditationer av alla dess slag.

Meditationer i smärta. Meditationer i bliss. Meditationer som läkt min kropp från insidan. Meditationer som guidat mig till det jag behövde se. Meditationer som fått hela min kropp att vibrera. Meditationer som tagit fram lilla barnet i mig. Meditationer i fullkomlig tacksamhet. Meditationer i villkorslös kärlek. Meditationer som tvingat mig att släppa taget, som guidat mig in i tillit.

Kraftfullt är bara förnamnet. Jag kommer aldrig sluta förundras över vad vår kropp är kapabel till bara vi sätter oss ner och observerar.

Jag har ju mediterat såhär intensivt i flera dagar tidigare men då intängd på ett meditations center. Nu var det första gången som jag gjorde det ensam, det var ett liten experiemnt för mig själv. Skulle jag ha disciplin nog att sitta still flera timmar om dagen. Disciplin nog att låta mobilen bara avstängt. Disciplin nog att inte smita iväg på utflykt. De första dagarna gick det lite trögt (som det alltid gör även under retreat) men ju mer jag märkte meditationen magiska effekter, desto mer motiverat blev jag. Det var fantastiskt att ge mig själv denna vecka. Meditationsretreat som Vipassana är magi men vetskapen om att jag inte är beroende dem känns fint. Att jag kan gå djupt in i meditationen även på egen hand. Det handlar bara om att ge mig själv den tiden. Att meditera till vardags är givetvis också så givande men för att verkligen gå djupt tar det några dagar och timmar av stillasittande observation. Det går helt enkelt inte att komma in i samma tillstånd när man kollat facebook och mailat samma dag.

Tacksam över klarheten och så taggad på livet tillsammans igen!!! WIEEEEEE.

Foto – Adam Klingeteg

Utan röst och med träningsverk över allt sitter jag nu på tåget från vackra Dalarna och Bara Vara… försöker sätta ord på den inre resan jag varit med om de senaste dagarna…men pappret förblir länge tomt. Jag inser att jag är fullständigt inkapabel till att beskriva dagarna på ett rättvist sätt – vissa grejer måste helt enkelt upplevas men jag ska försöka så läs vidare om du är nyfiken!

När jag ska på sådana här retreat brukar jag säga till mina vänner att jag ska iväg för att skrika, gråta, dansa och vara fullständigt galen i ett par dagar. Haha…och det är lite det jag gjort de senaste dagarna…

Jag har skrikit så mycket att min röst helt försvunnit, gråtit så att ögonlocken är röda och dansat så att det känns som om benen håller på att trilla av. Trots dessa fysiska ”problem” så är jag just nu i total tacksamhet, närvaro och bliss. Dessa galna ”övningar” leder mig nämligen till den riktiga Josefine. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp, mitt bloda hår… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svensk, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

Om detta är nytt för dig så förstår jag att det kan låta som ”sektig” FLUM (och om det är något jag vill undvika i min blogg så är det just flum) men jag väljer att dela det här i alla fall för om det är någon av er fina läsare som vill ha en radikal förändring, någon som detta talar till så är det värt för mig att verka lite flummig idag :-).

Kanske har du redan börjat din resa men om inte kanske du känner det där pirret i magen att du är redo att kasta dig in på det enligt mig viktigaste (men svåraste) äventyret vi någonsin kan ta oss an – att förstå oss själva och livet på ett djupare plan. Om så är fallet – vänta inte boka Bara Vara eller något liknande retreat (exempelvis POL, AOL, Biodynamic breathwork som jag också varmt rekommenderar) NU. Några få dagar och det kommer förändra (vill skriva förbättra) ditt liv Forever. Men är inte det där pirret där – stanna hemma! Jag tror nämligen att vi måste känna en tydlig längtan för att få något ut av det, för att faktiskt orka ta oss igenom dessa blottande galenskaper.

Att få checka ut såhär i några dagar och bara få fokusera på mig själv är i alla fall den största lyxen jag kan komma på. Jag är evigt tacksam över alla retreat jag fått ta del av hittills. More to come :-). Resan tycks bara bli djupare, svårare, vackrare och härligare för varje dag.

Jag undervisade precis en yogaklass på Dansmuseet i Stockholm som bästa Lululemon tjejerna styrt upp. Underbar lokal för yoga som snabbt fylldes upp av ett sjuttiotal sköna människor – kvinnor som män, gamla som unga, yogafreaks som nybörjare och DANSARE.

Den sistnämnda gruppen gav mig lite tankar idag. För en yttre beskådare kan det ju vara svårt att se skillnad på dans och yoga. Därför kan en professionell dansare, på första yogaklassen ibland ge sken av att vara en erfaren yogi eller yogini. Om det finns något som heter perfekt position så är det ofta just hos en dansare vi kan skåda en sådan.

Trots detta kan det vara lite extra knepigt för en dansare att faktiskt komma in i yogan på riktigt. Utan att ha varit dansare själv så har jag många kompisar som varit det och berättat om den ”hårda” dansvärlden – en värld fylld av utseendefixering, konkurrens, prestation, ätstörningar och skador.

Dans handlar om det yttre – hur kroppen ser ut i olika positioner. Det verkar vara ett evigt tragglande framför speglar med lärare som pressar kroppen in i positioner där den inte vill vara – allt det för att sen kunna göra det perfekta utförandet framför en publik. Jag vill inte raljera mot dans i sig – det är ett magiskt vackert uttryckssätt för skapande och kreativitet men det är inte det mest hälsosamma för kroppen och det är definitivt inte yoga.

Yoga handlar om det inre – hur kroppen känns i olika positioner. Som jag nämnde häromdagen i inläget ”Vad är yoga?” så skrev Patanjali en yogabok för 1000-tals år sedan som heter Yoga Sutras där han definierar yoga som ”stillandet av alla tankerörelser” eller ”förmågan att styra fluktuationer i sinnet”. I boken ger han också olika tips på hur man ska stilla de där tankarna. Ett tips är just att komma ner i kroppen och känna dess sensationer och på så vis helt automatisk stilla tankarna. Detta hjälper alltså yogapositionerna oss med. Givetvis kan en dansare också vara oerhört närvarande i sitt utförande men huvudsyftet för de flesta dansare verkar vara vad någon annan tycker om rörelserna, inte hur kroppen faktiskt känns eller vill röra sig. Detta i sig leder ofta till skador och prestationsångest vilket är exakta motsatsen till vad vi vill ha på yogamattan (det får vi väl tillräckligt av i vårt vardagliga liv). Med yogan vill vi istället försiktigt balansera, bygga upp och läka kroppen i vår egen takt och samtidigt hitta den där inre harmonin – vi gör det alltså inte för att impa på personen på mattan bredvid.

Hmmmm…..känns det svårt? Kanske är det extra knivigt för en tränad dansare att släppa den kroppsliga prestationsångesten men vi kan nog alla känna igen oss. Vi är människor, vi jämför oss med personer runt omkring oss. Det är ok och naturligt. Men på yogamattan får vi en chans att öva på att släppa det där litegrann – börja skita vad andra tycker och istället hänge oss till stunden. När vi lyckats på mattan, är nog chansen större att vi kan ta med oss det utanför yogasalen och in i livet. Jag kan bara tala för mig själv men jag är helt klart lyckligare när jag bara ÄR som jag är och inte försöker prestera för någon annan.

För fler liknande tankar, spana gärna in mitt tidigare inlägg ”Var yoga min jogging?”.