Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

retreat

När var du senast totalt närvarande?

Heeeeello! Inser igen och igen, hur mycket jag älskar att vara totalt absorberad av en sak i taget. Att inte multitaska utan ha min fulla närvaro här och nu med exakt det jag gör eller inte gör, tillsammans med personen jag är med eller i mitt egna sällskap. TOTAL NÄRVARO. Så sällsynt men så magiskt, kanske det enda som faktiskt betyder något på riktigt. Delar en text från min instagram nedan om just detta, att vara total i det vi gör. Att våga göra en sak i taget istället för allt samtidigt.

I am addicted to the feeling of being TOTAL. Being totally absorbed in what I am doing in the present situation. Totally there with all of my senses.

 

So what I mean is in a way an opposite to multitasking, doing several things at once and on top of that, simultaneously also think about tons of other stuff. That scatterdness drives me crazy. I found it pointless, meaningless…. blääääää.

 

However, even tough I hate it, I still get stuck there over and over again, especially in front of the computer. If I don’t watch myself, it is actually happening every time I am opening my computer. It’s like the computer with all its impressions takes me over and I am starting to ”try” doing a crazy amount of things at the same time. It is like a part of me believes that I am some kind of super human who can finish ten different tasks all at once. But over and over again, I need to face the fact that I have no super power. I am just a normal person who can be present with only one thing at the same time.

 

That is what I ”hate” the most about computer work. If I sit and just write in word, I actually like my screen, it is only the non total multitasking that I hate.

 

Instead, I love being fully present with one thing – single tasking. Teaching yoga gives me just that – for the class to flow, in a way, it requires ”me” to be fully there with all my senses but also me to leave completely. To let go of my self-centeredness and instead be totally present with the students. Maybe that is a secret key for totality…that we need to let go of ourselves to be totally there with someone or something else?

Var säger din inre dömande röst?

Hej fina ni!

De senaste åren har jag jobbat otroligt mycket med denna fråga genom övning, böcker och på alla möjliga galna retreats. Den inre dömande rösten som vi ju alla har, den där inre kritikern som ibland tar över våra liv fullständigt.

Steg 1 är ju att se att vi har en sådan röst i huvudet, att förstå att det ”onda” den ständigt säger till oss inte är sant. Nedan kommer en grym övning som jag delade på Instagram häromdagen :-).

Are you aware of your inner critic, your judging voice?

 

I am soooo done with mine, the awful judging voice constantly telling me how I should act in a given situation, what is wrong and right, and exactly how I should live my day. Actually, most of the time ruling my whole life.

 

However, I have come to realise that this voice is not me, and even more importantly – what she is telling me isn’t necessarily true. It is just a voice in my head trying to protect me – in other words, minimize pain and maximize love in my life.  

 

But, Miss Inner Judge, I am done with you now. I don’t need your help anymore. I am ready to live from my heart fully. Ready to be free.

 

For me it really helps to see this voice clearly so that I understand…what it is saying is NOT true. If you are done with yours to…try this great and simple exercise…

 

Put a timer on 5 min, without stopping to think… complete the sentence…again and again…

My inner judge is saying…

My inner judge is saying…

My inner judge is saying…

Just allow your pen to flow until the time is out.

 

Do you realise how sick it is that we are talking to ourselves like this almost all the time? Ahhhh. Let’s move to our heart instead. ❤️

 

 

Hur flyr du från dig själv?

Så fort jag stannar upp mig börjar en rastlöshet, en oro, en ångest att smyga sig på. Om jag stannar i det börjar jag känna mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där…

 

Jag vet vägen ut ut smärtan. Det är busenkelt…se till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo, jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor, hjälper dem mer än gärna med deras problem…eller också ser jag till att ta kontroll över min tillvara, jag tränar maniskt, jag tänker på vad jag äter… eller så ser skapa drama i min relationer eller drömmer mig bort någon annanstans. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

 

Det uppstår en kamp inom mig. Lämna eller möta smärtan? Den enkla (och välbeprövade) vägen är givetvis det första alternativet. Men det finns en annan röst inom mig som säger att det är en kortsiktig flykt att hela tiden vara upptagen. Att aldrig kunna sitta still och bara vara. Att det är ohållbart och begränsat sätt att leva livet. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

josefine bengtsson

Så de gånger när den andra (kanske lite mer visa och mogna rösten inom mig får vinna), sätter jag mig ner med smärtan och bara observerar. Jag går rakt in i den. Jag låter det göra ont. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

 

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Depression verkar ha blåst bort för denna gång. Kanske ses vi snart igen men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

 

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

 

Tack för att du läste.

 

KÄRLEK

josefine bengtsson

Foto: Elin Graf, Outfit: Soc

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!