Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Magisk medicin för klarhet – Skriv dagbok

josefine bengtsson Det kan låta pretentiöst, onödigt att lägga tid på MEN shit vad jag älskar att skriva dagbok. Jag har gjort det så länge jag kan minnas (säkerligen sen jag var typ 10 år). Jag brukar både börja och avsluta dagen med att skriva av mig lite. Visa dagar blir det bara några rader och andra flera sidor.

 

Jag går sällan tillbaka och läser det jag skrivet men att få se mina tankar nedskriva på ett papper ger mig så mycket klarhet i stunden. Det hjälper mig att se när mina tankemönster går i loooper och bara består av massa ältande, oro eller ångest. Det kan även visa mig tydligare vad jag vill för framtiden, vilken riktning jag vill gå i. Genom att skriva ner tankarna kan jag också lättare se vilka tankar jag mår bra av att tänka och vilka jag borde välja bort.

 

Här på retreatet ser jag att fler hittar det magiska med att skriva av sig. Alla får nämligen en dagbok när de kommer och många sitter i timmar på stranden och bara skriver och skriver. Jag blir lycklig i hela själen av att se det.

 

Så om du inte redan skriver dagbok kan jag verkligen rekommendera dig att prova att göra det varje dag i minst en vecka (kan ta ett tag att komma in i det). Det blir liksom som en vacker dialog med vårt inre.

 

SÅ….köp en härlig dagbok och ge det en chans!!!

 

KRAM

Foto: Elin Graf

 

Jakten på frihet

Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

 

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

 

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

 

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

 

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

 

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

 

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

 

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

Foto Elin Graaf

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!