Sitter barnvakt åt mig själv…

Jag kokar över. Tårar inom mig som försöker hitta en väg ut. En önskan om att släppa allt ansvar och lägga mig ner i en hög på golvet och låta dem rinna.

 

Jag är 5 år igen. En liten flicka som tvingas möta den läskiga världen men denna gång i en vuxen kvinnas kropp. Denna gång utan föräldrar. Denna gång utan samhällets acceptans. Denna gång tvingas hon hålla emot.

 

Eller?

 

Kan vi låta 5-åringen inom oss få ta plats?

 

De flesta av oss har blivit genier på att ignorera barnet inom oss. Vara stora och starka – dygnet runt, året om. Alltid hålla ihop oss själva. Aldrig släppa kontrollen, ge upp och lägga oss i den där lilla högen på golvet.

 

Det är nog ingen bra idé att lägga oss ner på golvet på kontoret och skrika som ett barn så fort vi blir hungriga eller får ett mail som känns övermäktigt men jag tror det är viktigt att observera känslan inom oss. Känslan av det inom oss alla, trots att vi nu är vuxna, finns ett litet barn som ibland behöver få ta plats. En del inom oss som precis som ett litet litet barn kan känna sig rädd, ensam, ledsen, arg och fullkomligt förvirrat.

 

Jag har nämligen märkt att om jag inte låter detta barn få komma fram ibland så säger min kropp ifrån. Jag sover oroligt. Min mage skriker. Jag får ont i musklerna. I dessa stunder är det som att mitt oroliga lilla barn gör allt för att få min uppmärksamhet. Gör allt för att få mig att ”ge upp” och låta känslorna komma fram.

 

När jag tillslut tvingas ge upp (för kroppen gör för ont) och tillåter barnet inom mig att få ta plats och existera så märker jag ofta hur magen genast lugnar sig, hur jag sover godare och hur kroppen öppnas. Jag märker även att det inte var så farligt. Att världen inte gick under för att jag släppte kontrollen en stund.

 

Och kanske viktigast av allt, insikten om att den vuxna Josefine numera är mogen nog och kapabel att faktiskt ta hand om och trösta den lilla Josefine. En uppgift som ingen annan längre ska utföra – varken mina föräldrar, vänner, terapeuter, älskare – något som bara den vuxna Josefine kan göra.

 

När barnet får sin uppmärksamhet kan vi så småningom tillsammans, hand i hand, gå tillbaka ut i världen. När vi kommunicerar med varandra på en daglig basis så avtar även det där starka behovet av att lägga mig ner i en hög på golvet. När jag oftare inkluderar och lyssnar på min lilla flickas känslor så kör jag inte heller över henne. Det blir liksom ett samspel mellan oss.

 

Jag har en vän som, när jag frågar vad hon gjort i veckan, brukar svara att hon varit upptagen med att sitta barnvakt åt sig själv. Haha…älskar det uttrycket.

Dynamisk meditation på Urban Om

Glad lördag! Jag har varit i Stockholm i någon vecka nu och inser hur svårt det är för mig att stanna i kroppen här. Staden blir liksom lite överväldigande för mig. Jag märker det speciellt när jag är på yogamattan, i sittande meditation samt när jag ska somna. Så mycket tankar samtidigt. Så svårt att vara i kroppen.

 

När jag bor i naturen som jag ju gör stora delar av året blir jag automatiskt mer närvarande i kroppen. Det är som om naturen påminner mig om att landa och grunda mig själv. I stan, fastnar jag mycket lättare i huvudet och undre längre perioder. FRUSTRERANDE men antar att jag bara måste hitta fler tekniker och rutiner för att kunna vara närvarande även här.

 

Hursomhelst, imorse började jag dagen med Dynamisk meditation på Urban Om. Vilket var superbra för den är så kraftfull att jag liksom svingades ner i kroppen. Tvingades släppa allt ältande och planerande i huvudet. SÅ SKÖNT!

 

För er som är nya till detta så är Dynamisk meditation en aktiv form av meditation som vi också börjar varje morgon med på alla retreat på Baravara. En meditationsform som är speciellt utformad för att hjälpa oss västerlänningar att (under kontrollerade omständigheter) att få LEVA UT hela vårt register av känslor och på så vis bli av med kroppsliga och mentala blockeringar. Den indiske mystikern, Osho, introducerade denna meditation i västvärlden redan på 1960-talet. Idag används den på mängder av platser runt om i världen. Det finns nog knappt en storstad som inte har ett ställe för Dynamisk meditation. I Stockholm hittar du det exempelvis på den underbara studion Urban Om, tisdagar och torsdagar kl 6.45 samt på lördagar kl 08.

 

Meditationen pågår i en timme och är indelad i fem faser: andning, utlevnad, utmattning, stillastående och celebration. Under hela timmen brukar man ha ögonbindel eller slutna ögon för att kunna fokusera så mycket som möjligt på sin egen inre upplevelse.

 

Fas 1. Anding

Det första steget är till för att syrsätta kroppen och få energin att flöda fritt. För att göra det andas vi kraftfullt och ”kaotiskt” ut genom nästan samtidigt som vi försöker röra armarna och höfterna. Det kan kännas lite trögt i början men efter ett tag brukar jag verkligen känna hur varenda cell i kroppen vaknar till liv.

 

Fas 2. Utlevnad

Efter fas 1 brukar känslorna fullkomligt explodera för det flesta. Folk skriker, slåss med kuddar, stampar, gråter, skrattar (de flesta verkar ha mest ilska som vill uttryckas men alla känslor får plats här) ….det är KAOS. Jag älskar det! Jag minns dock första gången jag var på en sådan här meditation –  jag var i chock. Det var riktigt läskigt att höra alla obehagliga vansinnesskrik och själsord. Men ju fler gånger jag gjorde det insåg jag att det var väldigt skönt att få leva ut utan att bli dömd eller inspärrad.

 

Fas 3. Utmatting

Nästa fas är sjuuuuuuukt jobbig. Man hoppar upp och ner med armarna över huvudet samtidigt som man uttalar mantrat WHO. Ett gammalt Sufi mantra som härstammar från frågan ”Who Am I”. När vi hoppar vill vi landa på hälarna för att få hela höftpartiet och bäckenbotten att vibrera. Precis som första fasen så kan denna kännas galet jobbig till en början men efter ett tag när energin börjar flöda uppåt kan det kännas som om man får någon form av superkraft och kan fortsätta i en oändlighet. Man kommer liksom utanför sin kropp.

 

Fas 4. Stillastående meditation

Efter 10 minuter, hör man en röst som skriker STOP då ska man stanna helt blickstilla där man är och bara observera vad som sker i nuet. Om armarna landar ovanför huvudet bör man låta dem vara där (oftast brukar de i alla fall för mig sakta smyga sig neråt under fasens gång).

 

Fas 5. Celebration

Meditationen avslutas sen med valfria rörelser till musiken som spelas. En form av dans som inte ska förväxlas med att ”dansa” fint. Det är ett sätt att fira den kommande dagen och livet!

 

Första gången man provar i grupp kan det vara lite som en chock i alla fall i fas två då alla verkligen LEVER UT de känslor som annars inte riktigt går att leva ut, vilket för många som sagt betyder ILSKAN. Efter ett tag brukar de flesta bara se det härliga i att faktiskt låta det som finns på insidan då ett uttryck.

 

Vill du prova hemma med musik så finns en Spotify-lista med alla fem faser HÄR

Heart to heart – Är du också en slav under ”borde” rösten?

Josefine bengtsson Hearing the ”shoulds” in the back of my head. The voice telling me ”work harder, go faster, be perfect, do this, do that…”
✨✨✨
Noticing the immense strength of this voice, the power it got over my life. Even though, I am nowadays usually hearing it from a distance, in a way understanding it is not me – I am still most often following its messages. Because it is easy, familiar – what I have always done.
✨✨✨
Will I ever be completly free from this voice?
✨✨✨
Probably not but maybe (hopefully) the moments where it speaks more silently and subtle will be longer and happen more often. Those beautiful moments where I am automatically resting and naturally following my own dreams and heart instead of listening to all the shoulds. Those moments of pure bliss. Maybe, that is actually the main reason to why I am so in love with meditation.
✨✨✨

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!