Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Tankar om livet

Hur kan vi skaffa bättre kvinnoideal?

Glad söndag! Hoppas ni har en härlig helg.

 

Jag har hängt på Urban Om hela helgen och gått en så kallad Let Go training. Vilket egentligen betyder att jag hängt inuti min kropp i flera timmar varje dag och låtit den röra sig som den vill till massa härlig musik. Helt enkelt en slags meditativ dans från insidan där vi helt får släppa hur vi ser ut på utsidan. WIHOOO, helt otroligt befriande och vackert.

 

Denna helg fick mig också att reflektera över ovanstående fråga. Eller snarare den stora kontrasten till vad jag upplevde häromdagen då jag undervisade yoga och denna typ av dans på ett event för de största ”influencers” från hela Europa blev jag förskräckt. Att titta på hur de rörde sig på yogamattan gjorde ont i mig. Jag insåg hur lite kontakt de hade med insidan av sina, utifrån sett ”perfekta”, kroppar. Senare på kvällen, när vi alla åt middag tillsammans, fick jag även veta att majoriteten av dem hade gjort mängder med skönhetsoperationer. Och då var det inte bara ingrepp som bestod av att bleka tänderna eller förstora brösten och läpparna… tydligen fanns det vissa av dem som även hade fixat käkbenen för att göra ansiktet smalare, lagt fett på rumpan för att göra den större och, värst av allt, opererat bort revben för att få smalare midja. Jag är i chock! Och detta är personer som är förebilder för så många andra kvinnor, framförallt unga tjejer. HALLÅ, var är världen på väg?

 

Kvinnans kropp har ju i urminnestider objektifierats vilket ju tyvärr ofta även påverkar hur vi kvinnor mår på insidan. Så länge jag kan minnas har det funnits diskussioner runt omkring mig som rör denna viktiga men svårlösliga fråga. Samhället har ju till viss del börjat ta sitt ansvar genom att använda en del nya förebilder för barn och andra typer av modeller i reklamer. Långsamt, långsamt bidrar detta säkerligen till att kvinnoidealet börjar förändras till det bättre. Och jag har under flera år levt i tron att vi är på rätt väg, att alla osunda ideal håller på att att försvinna en gång för alla.

 

Men efter detta yogaevent inser jag att det är läge att släppa vårt tålamod och faktiskt skynda på denna process. Uppenbarligen måste vi hitta ett helt annat tillvägagångssätt. För att verkligen lämna dessa osunda kvinnoideal bakom oss tror jag att vi bör byta perspektiv. Ett perspektiv där vi vänder oss inåt istället för att blicka utåt och försöka förändra det yttre idealet. Ett perspektiv där vi kvinnor börjar lära känna vår kropp från insidan istället för att bara bry oss om utseendet av den yttre fysiska strukturen.

 

Jag hävdar inte att detta tillvägagångssätt är lätt heller men jag tror att det är det enda sättet för att skapa förändring på riktigt. När vi börjar lyssna på kroppens inre signaler kommer vi automatiskt vilja ta hand om den och ge den det bästa i form av exempelvis vila, träning och kost. Vilket samtidigt betyder att det blir omöjligt för oss att vilja operera bort revben eller gör andra ingrepp för att förstora eller förminska delar av vår kropp. I takt med att vi lär känna kroppens insida kommer vi också börja se den som något så mycket mer än bara ett objekt och därav per automatik sluta följa alla dessa knäppa utseende ideal och istället låta vår unika kropp landa i sin alldeles egna perfekta balans. Och när fler och fler kvinnor fattar grejen och börjar lyssna på sina kroppar så vill jag tro att de osunda idealen ganska snabbt försvinner från vårt samhälle.

Jag tror att det i det stora hela handlar det om att varje kvinna måste hitta sätt för att sluta kämpa emot sin kropp. Dans, yoga och även sittande meditation är tekniker som verkligen hjälper mig att börja acceptera och till och med älska min kropp som den är. Kroppen blir min bästa vän, en vän jag spelar i samma lag som. Så TACKSAM för alla tekniker jag fått äran att utforska hittills, känner hur mitt hjärta verkligen vill dela dem med alla men kanske framförallt människor som fastnat i enbart sin utsida.

BREATHWORK

Hej kära kära ni!

 

Hur mår ni? Jag har varit på Baravara i några dagar nu så det är därför jag har varit lite seg på att svara på era fina kommentarer. Tack igen till alla er som var med på utmaningen. Ni har funnits med mig dessa dagar på retreatet.

 

Nu har jag gått hälften av programmet på Training for Life, fortfarande såååå tacksam över att få träffa alla otroliga Terapeuter och få chansen att läka och lära känna nya sidor av mig varje gång. Precis som alltid så var det verkligen fantastiskt att få landa djupt in i mitt hjärta igen. Att få checka ut såhär i några dagar och bara få fokusera på mig själv är den största lyxen jag kan komma på.

 

Som vanligt har jag svårt att beskriva retreatet på ett rättvist sätt – vissa grejer måste helt enkelt upplevas. Hursomhelst, jag ska försöka litegrann. Fokus denna gången var ANDNING (eller Breathwork som det brukar referens till). Jag har tidigare gått några kurser i just Breathwork och inser gång på gång hur mäktigt det är att jobba med andningen på detta fria sätt.

 

Jag fokuserar ju givetvis på andningen dagligen i yogan men då är det på ett mer kontrollerat sätt. I Breathwork används andningen snarare till att släppa kontrollen och därmed automatiskt få kontakt med gamla trauman och blockerade känslor. I vardagen gör nog de flesta av oss tvärt om – vi gör allt för att slippa känna det som är smärtsamt. Den bästa tekniken för att göra just det är att dra in magen och andas ytligt uppe i bröstet, vi lägger locket på. Någon som känner igen sig?

 

I Breathwork ”tvingar” vi istället ner andningen djupt ner i magen vilket gör att vi automatiskt börjar känna de känslor som vi tidigare inte ”orkat” hantera eller uttrycka. Under en Breathwork session får helt enkelt dessa känslor chansen att komma upp till ytan – rensas ut, levas ut.

 

Även om jag vet hur läkande det är och hur ”lätt” jag känner mig efter ett Breathwork retreat eller bara en enstaka session så har jag alltid ett megamotstånd när jag lägger mig på madrassen och gör mig redo för att sätta igång andning. Ett motstånd som kommer både utav att det oftast är smärtsamt men också utav att jag tvingas släppa kontrollen och ge mig ut på ett äventyr som jag inte alls vet var det kommer sluta. Det brukar bli en hel del av de där känslorna som ju tyvärr inte tycks vara helt accepterade att uttrycka i vårt samhälle – ILSKA och SORG. Jag är så tacksam att det finns retreat där ALLA känslor hyllas och accepteras. Retreat där vi får chansen att uttrycka dem och vara oss själva utan lager och masker.

 

För det finns ingen mäktigare upplevelse än när jag låter mig själv släppa kontrollen, andas och leva ut det som finns inom mig.

 

Andningen leder mig nämligen till den riktiga Josefine. Den Josefine som finns bakom allt annat. Bakom utsidan. Bakom kroppen. Bakom mina roller. Den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

 

Foto – Adam Klingeteg

Om du släpper kontrollen kommer allt du har att försvinna…

josefine bengtsson Mitt senaste retreat på Training for Life (det där 1,5 åriga programmet jag går på Baravara) hette LET GO. Jag har ju varit på Baravara många gånger nu men blir lika hänförd av varje retreat. Varje gång är det något nytt, spännande och unikt jag får uppleva i min kropp och veta om mig själv. Jag har aldrig någon aning om vad som väntas komma. Ofta när jag åker dit tror att ”nu behöver jag deala med xx eller yy…” men i merparten av fallen är det något helt annat som kommer upp till ytan.

 

Ibland handlar det om dåtiden, något gammal barndomsminne som gör sig synligt och kanske börjar bli redo att läkas.

 

Ibland handlar det om nutiden, kanske en relation som blir tydlig och måste omformuleras.

 

Ibland är det snarare framtiden som står i fokus, jag får kontakt med min vision och hur jag egentligen vill leva.

 

Det är lite som att lägga ett pussel. Ett pussel över mitt egen liv. Ett pussel som hjälper mig att förstå hur jag själv funkar, att se mitt egos struktur och uppbyggnad.

josefine bengtsson

Jag skulle ljuga om jag sa… att detta var en dans på röda rosor… att retreaten på Baravara enbart var något jag längtade till. Motsatsen är ofta mer sann, jag vet inget svårare och tyngre vi kan göra än att lära känna oss själva, gräva djupt i vårt innersta och se egots-struktur i vitögat.

 

Som namnet på mitt senaste retreat skvallrar om var det utformat för att få oss att helt släppa kontrollen och ge vår tillit till något annat. Vi gjorde alla möjliga – galna, konstiga, läskiga – övningar för att verkligen släppa alla spärrar. Utan att gå in på detalj, då övningarna är lite för knäppa för att ta ut ur sitt sammanhang, så handlade de i stort om att komma ner i kroppen (släppa mindet) och om att gå utanför sin trygga ”comfort” zone. Ahhhhh! Vissa övningar var väldigt utmanande men det funkade. Redan andra dagen vibrerade varenda cell i min kropp, min fulla livsenergi var tillbaka och tilliten till något mer likaså, jag kände mig lite som ett öppet och nyfiket litet barn igen samtidigt som pusselbitarna fylldes på i raskt takt.

Förutom denna härliga (och kittlande) känslan i kroppen som kommer av att LET GO… kan man fråga sig…vad är egentligen grejen med att släppa kontrollen? Är det inte bättre att lära sig ta kontrollen över sina tankar och känslor eller varför inte över hela sitt liv?

 

Maybe, om det senare skulle funkat hade det säkert varit urskönt att leva så men nu är det ju sällan så att vi kan kontrollera ALLT i vår omgivning. Vi försöker. Eller jag kanske ska tala för mig själv. Jag försöker kontrollera varenda detalj i mitt liv.

 

För flera år sedan, på ett av mina första retreats, blev det tydligt att jag ständigt har ett mantra på repeat i mitt bakhuvud…

 

”Josefine, om du släpper kontrollen, kommer allt du har att försvinna…”

 

Vissa dagar spelas det på låg volym, någonstans i periferin, medan andra stunder hörs det snarare som skarpa skrik, omöjliga att bortse ifrån. Ett mantra som egentligen har funnits där sålänge jag kan minnas men jag har varit omedveten om det, det var först där på retreatet för flera år sedan som jag kunde ta ett steg utanför och se det. Vilket också betydde att från den dagen får jag ibland uppleva stunder när volymen helt har tystnat. M A G I.

 

Det där med att leva i kontroll har ”fungerat” hyffsat bra i flera år, tja, hela mitt vuxna liv faktiskt… men ju mer jag får uppleva livet i ett icke kontrollerad tillstånd inser jag hur galet mycket energi det tar från mig att ständigt vara i kontroll. En energi som jag istället skulle kunna använda till att njuta av livet eller skapa från en plats av äkta kreativitet.

 

Just därför, vill och behöver jag träna på att helt och fullt släppa taget. Och jag vet att jag inte är ensam, hela vårt samhälle handlar ju om KONTROLL. Kontroll över våra känslor, kroppar, relationer, ekonomi, träning, ätande…

 

Och det fina är att så fort jag släpper kontrollen så kommer livsgnistan och kreativiteten som ett brev på posten. Lusten att skapa kommer tillbaka. Lusten som fanns där dagligen när jag var liten, innan det där mantrat hade utvecklats. Lusten att måla, dansa, spela teater, spela piano, sjunga… En lust i form av en lek långt ifrån min alltför välkända prestationsångest vars kurva nästan identiskt följer mantrat volym.

josefine bengtsson

De sista dagarna på LET GO retreatet fick vi chansen att göra just detta – måla, dansa, sjunga, spela teater… utan mål och resultat istället var det själva skaparprocessen som var central.

 

Jag kommer aldrig glömma eftermiddagen då jag satt på marken i en lada i Dalarna med ögonbindel på och en nyfunnen men numera nära vän bakom ryggen. Framför mig ett blankt papper, färger och penslar av alla tänkt bara slag och former. Ledarna satte på musiken och vi flowade tillsammans. Jag och min guidande vän där bakom ryggen. Hon ledde. Jag gav mig hän. Hon gav mig penslar och färger. Jag använde dem för att uttrycka min känsla.

 

Utbytet blev en vacker dans med färger som överhuvudtaget inte handlade om att skynda fram ett perfekt slutresultat eller att på något sätt finnas till för en yttre betraktare. En målning under ständig förändring, utan mål och riktning, som uppkom stegvis i takt med känslorna inom mig, inom oss.

 

I timmar fullkomligt valsade vi med färgerna…. Så närvarande. Så lyckliga. Så tacksamma. Så färgglada.

 

Tack till dig Susanne och till alla mina andra underbara baravaravänner.

Tack, tack, tack till er Isa & Agni – ni är min idoler. <3

josefine bengtsson

Foto – Adam Klingeteg

 

Läs gärna fler liknande inlägg här…

Dagar av att Bara Vara (och skrika)

”I am not a fucking barbie doll”

Training for life

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Susanne Barnekow
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
Andrea Brodin
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand