Foto – Peter Sahlberg

Många frågar mig vad jag tränar mer än yoga. Sanningen är att jag sällan gör någon annan fysisk aktivitet – stunden på yogamattan räcker alldeles utmärkt för att få bort den där rastlösheten i kroppen. Ibland kommer dock suget att ta mig till skogs för att jogga en härlig runda bland träden.

Innan jag började med yoga var det just löpning som var min grej – jag sprang och sprang. Gärna mil om dagen för att hålla stress-hormonerna i schack. Jag diggar fortfarande löpningen men nuförtiden blir det snarare 3-4 gånger i månaden. Jag var precis ute på en magisk runda här i vackra Biarritz. Så härligt att springa längst böljande vågor och bara känna varenda cell i kroppen.

Den där magiska känslan av närvaro hade jag dock sällan tidigare då jag sprang. Då kunde jag springa i timmar utan att ens ha sett havet eller känt kroppen. Jag sprang och sprang på vackra stigar men var fortfarande bara i mitt huvud. Tänkte och tänkte – löste ”problem” relaterade till jobb, relationer och livet i stort. Jag var inte närvarande alls i stunden, det var ingen riktig paus. På den tiden kunde jag ge mig ut och springa och komma hem en timme senare utan att veta var jag varit. Jag kunde springa med svullet knä och blodiga skavsår – utan att ens känna smärtan, mitt fokus var nämligen inte alls i kroppen.

När jag springer nuförtiden, är det mer som meditation och yoga. Jag känner mitt hjärta, min kropp – väldigt likt den känslan jag har på mattan när jag rör mig mellan yogapositioner.

På ett sätt upplever jag det svårare att vara närvarande under springrundan än på yogamattan eftersom löpningen är mer monoton – lättare att tankarna far iväg till en dåtid eller framtid. När jag typ står på händer, tvingas jag liksom in i kroppen, i nuet annars ramlar jag.

Min slutsats är i alla fall att jogging (och för den delen annan träning) kan vara en meditation om vi vill – men det kommer inte naturligt för mig i alla fall.

Vill du läsa mer om min syn på yoga och träning, spana in detta inlägg – Vad är yoga?

Foto – Pierre Jarlskog

För mig är yoga ett ärligt möte med mig själv. Det är även något som hjälper mig att släppa alla de där tankarna på dåtiden och framtiden så att jag istället kan njuta av stunden.

Även om yoga idag ofta är mer förknippat med hur kroppen ser ut i det där kroppspositionen på Instagram (se ovan om du missat!), än hur den faktiskt känns så definierade yoga-legenden Patanjali det som ”stillandet av alla tankerörelser” eller ”förmågan att styra fluktuationer i sinnet”. Inte en helt given definition kanske men för mig är det just det yoga gör – ett sätt att ta kontroll över tankarna. Att förstå att jag inte är dem. Att förstå att bara för att en tanke ploppar upp så behöver den inte vara sann. Jag kan välja att tro på den eller inte. Vilket i sin tur leder mig till en känsla om vem jag är på riktigt, på ett djupare plan. Alltså bakom de där tankarna om vem jag är, hur min kropp ser ut, vad jag jobbar med, var jag bor etc.

Yogan hjälper mig helt enkelt att landa i ett slags stilla varande där det andra ”ytliga” aspekterna spelar mindre roll. Jag skulle ljuga om jag sa att yogan gjort att jag helt slutat bry mig om yttre aspekter – jag är mänsklig så det gör jag fortfarande. Tiden på yogamattan ger mig dock ofta glimtar av något mer – den där känslan av kärlek och harmoni som alltid finns där inombords oberoende yttre omständigheter.

Jag har skrivit dagbok varje dag sen jag var typ tio år men det är med skräckblandad förtjusning jag sätter mig här för att knåpa ihop mitt första blogginlägg – EVER.

Hur ärlig kan jag vara? Hur mycket vågar jag visa av mig själv? Kommer du att döma mig? Förmodligen…men är det något jag bör bryr mig om?

Dessa frågor snurrar i mitt bakhuvud men därinne finns något som skriker högre – något som är större än det där Egot som är livrädd för att dömas ut. Jag vill nämligen inspirera dig med det som totalt har förändrat mitt liv de senaste åren. Jag vill berätta om en yoga som är mer än gymnastiska positioner, om den där magiska närvaron under 10-dagars Vipassana meditation, om kroppsideal och självkärlek, om viljan att kunna leva i hjärtat i ett samhälle som inte alltid tycks stödja det.

Jag kommer skriva från mitt hjärta och förhoppningsvis träffa en liten del av ditt hjärta.

Första blogginlägget kräver väl också en första selfies…hahaha. Mina kära vänner Ida Warg och Anna Nyström har precis försökt lära mig allt de kan inom Selfie-området!