Jag är i Stockholm och alla jag känner tycks göra saker hela tiden… uppkopplade, upptagna och omringade av andra människor hela tiden. Jag möter människor men i dessa möten känner jag mig mer ensam än när jag faktiskt är själv. Det är som att personerna jag möter inte är där med mig. Jag sitter still fylld av tålamod, närvaro och förväntan… snart kommer personen väl slå sig ner så att vi kan prata på riktigt… men det tycks aldrig komma. Det är hela tiden något nytt som händer antingen runt omkring oss eller på telefonen. Jag kämpar för att få ögonkontakt och när jag väl får skymten är det som om ingen är där. Jag försöker vara sårbar och dela hur jag mår från hjärtat men märker att personen framför mig samtidigt tar upp mobilen och snabbt kollar mailen.

Jag kan älska att vara ensam. Det har alltid varit i ensamheten jag hittar kraft. Det är i ensamheten jag möter mig själv. Får insikter. Gå en lång promenad i naturen, andas på yogamattan och sen laga den där maten som jag älskar men kanske inget jag skulle bjuda någon gäst på. Äta den i tystnad, njuta av den. Meditera, ligga på mattan och hänga runt i mitt eget sällskap. För mig är det lyx och en nödvändighet. Jag har väldigt svårt att förstå människor som aldrig behöver vara ensamma.

MEN känslan av ensamhet i mötet med andra människor är det absolut värsta jag vet. Då känns jag mig verkligen ensam i världen. Missförstådd. Fel. Konstig. Tom.

Ett liv i ensamhet är inget liv, det som betyder mest i livet är relationer. MEN då menar jag riktiga relationen där vi möts i själen. Annars är jag faktiskt hellre helt själv.

Det är såååå lätt att fasta i drömmarna om den där perfekta framtiden. När jag fixat det, fått de där jobbet, gått ner 2 kg…bla blabla…så kommer jag bli lycklig. Precis som Eckart Tolle så vackert beskriver i ”The power of Now” (om du inte läst – LÄS!) så vet vi alla att den dagen aldrig kommer att komma.…vägen till den där lyckan/harmonin/glädjen kan aldrig vara i framtiden utan den måste vara NU.

Men självklart är det skönt att ha en riktning, en vision, dit vi vill. Det som tyvärr verkar hända för de flesta (mig själv inkluderat) i dagens samhälle är att vi ofta tappar bort nuet för vår strävan mot att nå det där målet. Att vi helt enkelt börjar leva för framtiden BARA. Hmmm…jag antar att det måste vara någon form av balans mellan att vara helt närvarande i nuet men samtidigt känna att man är påväg någonstans.

Ibland funderar jag på om anledningen till att vi tappar bort nuet kan ha att göra med att vi strävar mot ”fel” vision. Med fel vision menar jag att det är en vision som inte kommer från vårt inre utan något som vi strävar mot för att samhället säger att man ska sträva just dit. Att vi inte hittat vår riktning inuti oss själva utan tagit den utifrån. En negativ bieffekt av det är att jag tror att vi behöver kämpa så mycket mer för att nå en vision som inte kommer inifrån oss själva vilket gör att vi inte har tid att vara i nuet utan måste lägga all tid för att nå målet (som egentligen inte ens är vårt eget). Förstår ni hur jag tänker?

Inom yogan pratar man mycket om något som kallas Dharma som kan översättas som ”meningen med ens liv”, ”ens syfte” eller ”ens riktiga mål”. Det vi är här på jorden för att göra. Om vi istället låter det bli vår riktning och vision så tror jag att vi inte behöver kämpa på samma sätt för att gå dit. När vi är i kontakt med vårt Dharma behövs helt enkelt ingen strategi för att nå dit. Det kommer ske helt organiskt utan motstånd. Gör man något man brinner för – bara händer det. Livet går naturligt i rätt riktning och drömmen visar sig redan som verklighet. Jag har sett det så tydligt sen jag vågade följa mitt hjärta. När jag pluggade ekonomi eller jobbade som konsult behövde jag kämpa dag och natt för att leverera (det fanns ingen tid att leva i nuet) men sen jag hittade yogan och meditation…är det som jag kan flowa på ett helt annat vis. En känsla av att jag är på rätt plats, att jag är i linje med mitt Dharma. Att jag kan vara närvarande i nuet samtidigt som jag är påväg till mitt syfte.

Jag vill tro att denna mekanism är  sann för oss alla. När vi vågar stanna upp och lyssna inåt tror jag vårt Dharma blir solklart. Ni vi hittat det gäller det vara att skita i vad alla andra tycker och tänker för att våga följa vår egna vision.

Jag har skrivit dagbok varje dag sen jag var typ 15 år och häromdagen gick jag tillbaka och läste lite ur mina gamla dagböcker. Under flera år skrev jag varje dag vad jag var tacksam för samt vad jag ville manifestera inför framtiden. Saker som hade med mitt Dharma att göra och nu inser jag att typ allt jag drömde om då, har jag nu. Och det bästa av allt, jag har faktiskt njutit av vägen och gör det fortfarande. Jag har inte pressat sönder mig för att leva min dröm utan oftast kunnat flowa fram.

Så om du inte redan lever ditt Dharma (vi alla vet om vi gör det eller ej), stanna upp, blicka inåt och se vad hjärtat längtar efter. Det är först då vi kan leva ett liv i närvaro.

Foto: Elin Graf, Outfit: Stadium Soc

KÄRA NI! Lämnat Bretagne en kortis för att avsluta Training for Life. Retreatprogramet jag skrivit om tidigare som hålls på baravara (läs mer här). Trainingen har bestått av att vi under 1,5 års tid åker upp till baravara i Dalarna 11 gånger och får chansen att dyka in i oss själva på olika retreat. Nu är det alltså sista retreatet…heeeeelt galet.

En training som är omöjlig att beskriva med ord men det jag kan säga är att den varit galet omtumlande, fylld av mörker, ilska, sorg men samtidigt alldeles underbar. Det starkaste och vackraste jag upplevt i mitt liv tror jag. Så tacksam att jag tagit mig hit alla gånger och fått chansen att dyka inåt. Ojojoj… vi får se vad detta retreat kommer leda mig. Nervös och taggad på samma gång. Det jag vet är att jag kommer gå in i flightmode från och med idag till söndag, resten har jag ingen aning om. Ska bli såååååå spännande att dyka in i mig själv igen. ALL KÄRLEK!

Foto – Agnes Maltesdotter