Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Ensamhet

Jag är i Stockholm och alla jag känner tycks göra saker hela tiden… uppkopplade, upptagna och omringade av andra människor hela tiden. Jag möter människor men i dessa möten känner jag mig mer ensam än när jag faktiskt är själv. Det är som att personerna jag möter inte är där med mig. Jag sitter still fylld av tålamod, närvaro och förväntan… snart kommer personen väl slå sig ner så att vi kan prata på riktigt… men det tycks aldrig komma. Det är hela tiden något nytt som händer antingen runt omkring oss eller på telefonen. Jag kämpar för att få ögonkontakt och när jag väl får skymten är det som om ingen är där. Jag försöker vara sårbar och dela hur jag mår från hjärtat men märker att personen framför mig samtidigt tar upp mobilen och snabbt kollar mailen.

 

Jag kan älska att vara ensam. Det har alltid varit i ensamheten jag hittar kraft. Det är i ensamheten jag möter mig själv. Får insikter. Gå en lång promenad i naturen, andas på yogamattan och sen laga den där maten som jag älskar men kanske inget jag skulle bjuda någon gäst på. Äta den i tystnad, njuta av den. Meditera, ligga på mattan och hänga runt i mitt eget sällskap. För mig är det lyx och en nödvändighet. Jag har väldigt svårt att förstå människor som aldrig behöver vara ensamma.

 

MEN känslan av ensamhet i mötet med andra människor är det absolut värsta jag vet. Då känns jag mig verkligen ensam i världen. Missförstådd. Fel. Konstig. Tom.

 

Ett liv i ensamhet är inget liv, det som betyder mest i livet är relationer. MEN då menar jag riktiga relationen där vi möts i själen. Annars är jag faktiskt hellre helt själv.

 

Hur flyr du från dig själv?

Så fort jag stannar upp mig börjar en rastlöshet, en oro, en ångest att smyga sig på. Om jag stannar i det börjar jag känna mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där…

 

Jag vet vägen ut ut smärtan. Det är busenkelt…se till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo, jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor, hjälper dem mer än gärna med deras problem…eller också ser jag till att ta kontroll över min tillvara, jag tränar maniskt, jag tänker på vad jag äter… eller så ser skapa drama i min relationer eller drömmer mig bort någon annanstans. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

 

Det uppstår en kamp inom mig. Lämna eller möta smärtan? Den enkla (och välbeprövade) vägen är givetvis det första alternativet. Men det finns en annan röst inom mig som säger att det är en kortsiktig flykt att hela tiden vara upptagen. Att aldrig kunna sitta still och bara vara. Att det är ohållbart och begränsat sätt att leva livet. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

josefine bengtsson

Så de gånger när den andra (kanske lite mer visa och mogna rösten inom mig får vinna), sätter jag mig ner med smärtan och bara observerar. Jag går rakt in i den. Jag låter det göra ont. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

 

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Depression verkar ha blåst bort för denna gång. Kanske ses vi snart igen men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

 

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

 

Tack för att du läste.

 

KÄRLEK

josefine bengtsson

Foto: Elin Graf, Outfit: Soc

Vad är meningen med ditt liv?

josefine bengtssonDet är såååå lätt att fasta i drömmarna om den där perfekta framtiden. När jag fixat det, fått de där jobbet, gått ner 2 kg…bla blabla…så kommer jag bli lycklig. Precis som Eckart Tolle så vackert beskriver i ”The power of Now” (om du inte läst – LÄS!) så vet vi alla att den dagen aldrig kommer att komma.…vägen till den där lyckan/harmonin/glädjen kan aldrig vara i framtiden utan den måste vara NU.

 

Men självklart är det skönt att ha en riktning, en vision, dit vi vill. Det som tyvärr verkar hända för de flesta (mig själv inkluderat) i dagens samhälle är att vi ofta tappar bort nuet för vår strävan mot att nå det där målet. Att vi helt enkelt börjar leva för framtiden BARA. Hmmm…jag antar att det måste vara någon form av balans mellan att vara helt närvarande i nuet men samtidigt känna att man är påväg någonstans.

 

Ibland funderar jag på om anledningen till att vi tappar bort nuet kan ha att göra med att vi strävar mot ”fel” vision. Med fel vision menar jag att det är en vision som inte kommer från vårt inre utan något som vi strävar mot för att samhället säger att man ska sträva just dit. Att vi inte hittat vår riktning inuti oss själva utan tagit den utifrån. En negativ bieffekt av det är att jag tror att vi behöver kämpa så mycket mer för att nå en vision som inte kommer inifrån oss själva vilket gör att vi inte har tid att vara i nuet utan måste lägga all tid för att nå målet (som egentligen inte ens är vårt eget). Förstår ni hur jag tänker?

 

Inom yogan pratar man mycket om något som kallas Dharma som kan översättas som ”meningen med ens liv”, ”ens syfte” eller ”ens riktiga mål”. Det vi är här på jorden för att göra. Om vi istället låter det bli vår riktning och vision så tror jag att vi inte behöver kämpa på samma sätt för att gå dit. När vi är i kontakt med vårt Dharma behövs helt enkelt ingen strategi för att nå dit. Det kommer ske helt organiskt utan motstånd. Gör man något man brinner för – bara händer det. Livet går naturligt i rätt riktning och drömmen visar sig redan som verklighet. Jag har sett det så tydligt sen jag vågade följa mitt hjärta. När jag pluggade ekonomi eller jobbade som konsult behövde jag kämpa dag och natt för att leverera (det fanns ingen tid att leva i nuet) men sen jag hittade yogan och meditation…är det som jag kan flowa på ett helt annat vis. En känsla av att jag är på rätt plats, att jag är i linje med mitt Dharma. Att jag kan vara närvarande i nuet samtidigt som jag är påväg till mitt syfte.

 

Jag vill tro att denna mekanism är  sann för oss alla. När vi vågar stanna upp och lyssna inåt tror jag vårt Dharma blir solklart. Ni vi hittat det gäller det vara att skita i vad alla andra tycker och tänker för att våga följa vår egna vision.

 

Jag har skrivit dagbok varje dag sen jag var typ 15 år och häromdagen gick jag tillbaka och läste lite ur mina gamla dagböcker. Under flera år skrev jag varje dag vad jag var tacksam för samt vad jag ville manifestera inför framtiden. Saker som hade med mitt Dharma att göra och nu inser jag att typ allt jag drömde om då, har jag nu. Och det bästa av allt, jag har faktiskt njutit av vägen och gör det fortfarande. Jag har inte pressat sönder mig för att leva min dröm utan oftast kunnat flowa fram.

 

Så om du inte redan lever ditt Dharma (vi alla vet om vi gör det eller ej), stanna upp, blicka inåt och se vad hjärtat längtar efter. Det är först då vi kan leva ett liv i närvaro.

josefine bengtsson

Foto: Elin Graf, Outfit: Stadium Soc

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sophia Anderberg
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Imane Asry
Hälsa
Joanna Swica
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Evelina Andersson
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson