Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

oro

Hur flyr du från dig själv?

Så fort jag stannar upp mig börjar en rastlöshet, en oro, en ångest att smyga sig på. Om jag stannar i det börjar jag känna mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där…

 

Jag vet vägen ut ut smärtan. Det är busenkelt…se till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo, jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor, hjälper dem mer än gärna med deras problem…eller också ser jag till att ta kontroll över min tillvara, jag tränar maniskt, jag tänker på vad jag äter… eller så ser skapa drama i min relationer eller drömmer mig bort någon annanstans. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

 

Det uppstår en kamp inom mig. Lämna eller möta smärtan? Den enkla (och välbeprövade) vägen är givetvis det första alternativet. Men det finns en annan röst inom mig som säger att det är en kortsiktig flykt att hela tiden vara upptagen. Att aldrig kunna sitta still och bara vara. Att det är ohållbart och begränsat sätt att leva livet. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

josefine bengtsson

Så de gånger när den andra (kanske lite mer visa och mogna rösten inom mig får vinna), sätter jag mig ner med smärtan och bara observerar. Jag går rakt in i den. Jag låter det göra ont. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

 

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Depression verkar ha blåst bort för denna gång. Kanske ses vi snart igen men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

 

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

 

Tack för att du läste.

 

KÄRLEK

josefine bengtsson

Foto: Elin Graf, Outfit: Soc

Resfeber

Resfeber

Ä N T L I G E N. Nu sitter jag på planet till Khola Beach igen. Wihooo!

 

Jag reser oftare och oftare men trots det verkar det som om jag får mer och mer resfeber. Det borde väl vara tvärt om, eller?

 

Hursomhelst – den finns där. Jag ser den. Försöker acceptera den. Min resfeber ter sig så att jag får ont i magen, får svårt att sova, försöker göra 100 saker samtidigt, får svårt att prioritera, blir irriterad (tar ut det på alls runt om) och överdrivet sårbar (gråter över ingenting).

 

Den är oftast värst dagen precis innan jag ska resa för då har jag sällan tid att känna in resfebern (då ska det ju packas å sägas hej då), då flyr jag istället ifrån känslan. Det i sin tur gör mig både förvirrad och rastlös.

 

Väl på planet brukar det bli skönare. Då får jag äntligen tid att känna in min oro, sätta mig ner och verkligen låta tårarna rinna. Haha… Låter kanske knäppt men efter några timmar av gråtande i sittandeställning så brukar jag må bättre. Gråter alltid på plan i alla fall när jag flyger utan sällskap.

 

När jag väl landar har jag nästan glömt den där gråten, då känner jag mig hemma igen. Vi får se hur det blir denna gång :-).

Vad finns bakom den akrobatiska yogapositionen?

josefine bengtsson. vad finns bakom den akrobatiska yogaposition

”Ett minne ploppar upp från det han sa förra veckan, hur orättvist behandlad jag blev. Omedvetet stänger jag av området kring bröstet. I nästa stund planerar jag min kommande månad in i minsta detalj. Ångesten kryper på mig och utan att veta om det spänner jag både magen och käkarna. Hur fan ska jag hinna med allt?”

 

…plötsligt skriker min högra höft…

 

”Ey kompis kom ner hit – kom tillbaka till kroppen, till stunden. Släpp den där dåtiden och strunt i vad som kanske kommer hända sen. Nu är du här framför havet på yogamattan och det enda du behöver göra är att vara närvarande med det som händer NU”

 

Jag tar ett djupt andetag in och suckar ut. Jag är tillbaka med min uppmärksamhet i stunden. Stunden som faktiskt existerar på riktigt. Stunden där livet pågår. Stunden där den riktiga harmonin och kärleken ligger och lurar. Det är inte igår. Det är inte imorgon. Det som hände förra veckan är passé och vad som kanske kommer att hända nästa månad behöver jag inte fundera över just nu på min yogamatta framför havet.

 

Släpper medvetet den där spänning i bröstet och öppnar upp mitt hjärta igen. Låter aktivt käkarna falla isär och slappnar av i magen. Fortsätter min practice – gör en Vinyasa och smälter in i den höftöppnande positionen på andra sida. Säger HEJ till vänster höft. Jag är ett med mitt andetag, ett med min kropp, ett med stunden igen.

josefine bengtsson

(Foto – Adam Klingeteg)

 

TACK kroppen. TACK yogan. För att ni i ett perfekt samspel ständigt hjälper mig att hitta tillbaka HIT. Hjälper mig att släppa allt ältande om dåtiden och oro för framtiden. Hjälper mig att hitta in i harmoni och kärlek igen.

 

NAMASTE

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!