Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Hur flyr du från dig själv?

Så fort jag stannar upp mig börjar en rastlöshet, en oro, en ångest att smyga sig på. Om jag stannar i det börjar jag känna mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där…

 

Jag vet vägen ut ut smärtan. Det är busenkelt…se till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo, jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor, hjälper dem mer än gärna med deras problem…eller också ser jag till att ta kontroll över min tillvara, jag tränar maniskt, jag tänker på vad jag äter… eller så ser skapa drama i min relationer eller drömmer mig bort någon annanstans. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

 

Det uppstår en kamp inom mig. Lämna eller möta smärtan? Den enkla (och välbeprövade) vägen är givetvis det första alternativet. Men det finns en annan röst inom mig som säger att det är en kortsiktig flykt att hela tiden vara upptagen. Att aldrig kunna sitta still och bara vara. Att det är ohållbart och begränsat sätt att leva livet. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

josefine bengtsson

Så de gånger när den andra (kanske lite mer visa och mogna rösten inom mig får vinna), sätter jag mig ner med smärtan och bara observerar. Jag går rakt in i den. Jag låter det göra ont. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

 

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Depression verkar ha blåst bort för denna gång. Kanske ses vi snart igen men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

 

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

 

Tack för att du läste.

 

KÄRLEK

josefine bengtsson

Foto: Elin Graf, Outfit: Soc

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
12kommentarer
  • Tack tack tack. Precis det jag behövde höra, och precis det jag behöver göra just nu. Det är smärtsamt men också den enda alternativet. Kärlek!!

    Hanna 2018-08-27 18:17:33
    Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Tack för att du läser Hanna. I know, inte enkelt men är nog så…rakt in i smärtan. Skickar massa kärlek <3

      josefinebengtsson 2018-08-28 11:17:00
      Svara
  • Josefin, du har verkligen på pricken satt ord på känslorna inuti mig. Åh vad jag kan känna igen mig i springandet, görandet och hjälpandet. Så mycket enklare att rusa på än att stanna upp, så mycket behagligare att fokusera på andras problem än att blicka inåt för att upptäcka sina egna. Det är så smärtsamt att stanna upp och ändå måste man till sist göra det för att hinna ikapp sig själv. Tack för hoppfullheten om att det inte varar för evig. Kärlek till dig!

    Tove 2018-08-27 12:19:25
    Svara
    • Svar på Toves kommentar.

      TACK TACK TACK TOVE för att du läser och delar. Så skönt att inte vara ensam i detta. Att förstå att många känner och tänka likadant. Tack för att du är här. Kärlek till dig

      josefinebengtsson 2018-08-28 11:24:48
      Svara
  • Gud detta var precis vad jag behövde läsa! När jag planlöst surfar genom olika bloggar är det med din text jag hittar rätt, TACK!

    Marina 2018-08-27 10:03:45
    Svara
    • Svar på Marinas kommentar.

      MEN ÅH blir verkligen varm i hjärtat att läsa. Kan känna så ofta att det känna meningslöst att blogga, att folk ändå inte tar sig tid att läsa ordentligt… att det är lättare att skumma igenom snygga modebilder än att låta en text landa i själen liksom. Blir glad att du tar dig tid. <3

      josefinebengtsson 2018-08-28 11:25:52
      Svara
  • Äntligen en riktig josefinetext! Gillar så mycket hur du skriver och känner verkligen både in och igen mig, så tack! <3

    Josephin 2018-08-27 00:57:59
    Svara
    • Svar på Josephins kommentar.

      ÅHHHH tack tack tack Josephin för att du läser och delar. Varit så trött på bloggen, känt att det inte är någon idé att dela från själen på något vis… MEN när jag väl gör det är det väldigt skönt och fint att se att många känner lika. <3

      josefinebengtsson 2018-08-28 11:27:23
      Svara
  • Tack Josefine.. du satte ord på något jag slagits mot i år. Tack för att du delar med dig ♡

    Frida 2018-08-26 16:22:26
    Svara
  • Känner igen mig i precis allt <3 tack för att du skrev inlägget och satte ord på exakt hur det är! <3

    Frida 2018-08-26 14:13:12
    Svara
    • Svar på Fridas kommentar.

      KÄRA DU! Tack tack tack. Känner min mindre ensam när jag blir förstått :-). Kärlek till dig

      josefinebengtsson 2018-08-28 11:28:18
      Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!