Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Vipassana meditation

Vipassana – fängelse eller fristad?

Nu är det cirka två veckor sen jag kom ut från mitt senaste vipassana meditations retreat. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag då och då brukar stänga av omvärlden (helt och hållet) och åka iväg på Vipassana retreat.

 

Jag får mycket frågor om varför jag gör det… Hur kan du frivilligt stänga in dig i en liten cell i 10 dagar? Frivilligt sätta dig i fängelse?

 

Det är så galet svårt att sätta ord på men jag vill så gärna kunna beskriva vad det är för dig, varför jag gör det gång på gång. Foton säger liksom ingenting om hur det faktiskt känns att vara i ovanstående cell, timme ut och timme in. Hur det är att vara instängd med mig själv i 10 dagar innanför höga murar med taggtråd sittandes i meditation i 10 timmar om dagen – utan yttre kontakt, utan att prata, utan yoga, utan träning, utan ögonkontakt, sovandes på en brits, ätandes 2 ris-portioner om dagen. Ett fängelse för många. En fristad för mig. Jag satt min första vipassana för cirka 6 år sedan – det förändrade mitt liv!

 

Sedan dess har jag åkt iväg då och då på längre och kortare retreat, totalt 6 gånger tror jag det blir nu. Det är som nämnt väldigt svårt att sätta ord på upplevelsen under ett sådant här retreat, den är personlig och olika varje gång. Förmodligen är det den traditionella definitionen av Vipassana som beskriver det bäst – ”Vipassana gör att man upplever den sanna och obeständiga naturen av verkligheten”.

 

Bliss kommer och Bliss går. Smärta kommer och Smärta går. Vipassana lär mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga och suget efter mer behagliga känslor. Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar. Det går ju inte att alltid vara på toppen.

 

När jag först kom i kontakt med Vipassana gjorde det mig ledsen – jag trodde att det innebar att det inte var någon idé att njuta av det härliga i livet, eftersom det snart kommer att vara borta i alla fall. Jag hade verkligen fått det som bakfoten, givetvis är sanningen den motsatta. När jag är på en topp och känner härliga känslor ska jag såklart vara helt i nuet och njuta fullt ut eftersom även det kommer att förändras. Det jag behöver göra är dock att släppa suget efter mer. Inte helt lätt men jag övar varje dag!

 

Vipassana hjälper mig helt enkelt att se mina mönster tydligare. Exempelvis notera hur ofta jag automatiskt fastnar i motstånd till verkligheten. Hur ofta jag försöker kontrollera och förändra verkligheten istället för att faktiskt acceptera det som är och göra det bästa av situationen.

 

Vipassana hjälper mig också att se mina ”flyktbeteenden”. Så fort något i min vardag, i livet, blir jobbigt, har jag (å jag vet att jag inte är ensam) en tendens att vilja fly från den känslan. Istället för att acceptera det som är, låta mig själv sitta med min smärta, så märker jag ofta hur jag hamnar med mailen, Instagram, i joggingspåret, framför en serie eller ätandes massa glass. Ofta helt omedvetet. På ett vipassana retreat kan jag alltså inte ta till dessa automatiska flyktbeteenden utan jag tvingas sitta med det som är. Timme ut och timme in. När jag tillslut accepterar även smärtan får jag också uppleva hur den går över och inte varar för alltid.Vilket i sin tur gör at jag blir mindre rädd för min smärta, mitt mörker.

 

Jag lär helt enkelt känna mig själv på ett djupare plan. Något som ju kanske är det läskigaste som finns eftersom det ju betyder att jag även behöver möta all smärta och mörker som jag tidigare sprungit ifrån. Hursomhelst, då jag förstått att jag kommer behöva hänga med mig själv hela livet så är det ju lika bra att jag försöker förstå mig själv och bli min egna bästa vän redan nu.

 

Min slutsats är att Vipassana hjälper mig att lära känna mig själv, acceptera verkligheten och vara mer närvarande i mitt liv. För det är ju inte i någon dåtid eller framtid vi kan känna riktig lycka, kärlek och harmoni – det är NU!!

 

Om du är sugen på att boka ett retreat, kan du spana in dessa sidor, www.dhamma.org och www.sangha.nu.

 

Tillbaka från Vipassana meditationen

Heeeej käraste ni! Nu är jag ute från vipassana meditation. Jösses. Det var magiskt på att sätt och vis men också galet tufft. Det blir lättare och lättare för varje gång jag gör det men att meditera 10 timmar om dagen i tio dagar är länge. Väldigt länge.

 

Jag upplevde allt och ingenting. Väldigt svårt att sätta ord på men för dig som inte gjort vipassana säger jag bara KÖR KÖR KÖR. Det är live-changing. Låter klyschigt men som om det finns ett liv före och efter vipassana.

 

Jag är fortfarande väldigt inne i min lilla tysta bubbla så kommer dela mer snart men nu ville jag bara skriva att jag mår bra och att jag älskar tystnaden.

 

Dags att stänga igen datorn igen. PUST. Shit va mycket intryck den kan ge på bara några minuter.

 

KÄRLEK TILL ER

 

Dags för Vipassana meditation

KÄRA NI. Dags att lämna det fria barafotalivet till att gå in i mig själv igen – en nivå djupare än vad något annat hittills har tagit mig. Imorgon åker jag till Kolhapur för att än en gång sätta mig ner och meditera tio timmar om dagen i tio dagar i min CELL. AHHH! Jag har varit på Vipassana retreats runt om i världen de senaste 5 åren, två gånger i Ödeshög i Sverige, en gång i Danmark, en gång i Indiska storstaden Pune och en gång tidigare i Kolhapur.

 

Kolhapur, ligger ca 6 timmar bilfärd från Goa och är mitt absoluta favvo vipassana-ställe av alla de jag provat. Det ligger mitt i naturen men berg och dalar runt omkring, fågelsång och långt bort från allt stadsbrus.

 

Oavsett, hur mycket vipassana har givet mig i livet hittills så är jag ALLTID nervös innan. Känner ett stort motstånd över att stänga in mig.

Inte få yoga. Inte få simma. Inte få dansa. Inte få shaka. Inte få läsa. Inte få skratta. Inte få springa. Inte få äta vad jag vill. Inte få sjunga. Inte få skriva. Inte få sova ut. Inte få prata….

 

Bara bara bara sitta. Bara bara bara möta mig själv.

 

Tystnaden har jag nemas problems med. Det älskar jag. Det absolut svåraste för mig är att inte få röra på mig. Hehe… lite av mitt största flyttbeteende så vet samtidigt hur mycket det ger mig att faktiskt SITTA STILL.

 

Vet att det kommer bli smärtsamt men också en underbar heeling och klarhet som min själ frågar efter just nu.

 

Så nu checkar jag ut från allt. Vi ses om tio dagar!!!

 

KÄRLEK <3

 

Läs gärna mer om min tankar om Vipassana HÄR.

 

 

 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Home
Jannike Ebbing
Mode
Imane Asry
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Jenny Sunding