Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Vipassana meditation

Svensksommar – allt förändras hela tiden.

SvensksommarSvensksommarSvensksommar

Svensksommar! Helt underbart att vara i Halmstad. Igår åkte vi på en båtutflykt till Tylön (Halmstads enda lilla ö) – under denna lilla utflykt hann det både åska, regna & vara strålande sol.

 

Let’s face it – sån är ju den svensksommar. Ena sekunden åskar det och blåser för att i nästa ögonblick vara vindstilla och solklart. Väljer man att vara i Sverige gäller det nog att lära sig digga alla typer av väder! För jag vill i alla fall inte leva med motstånd hela tiden och exempelvis hata på vädret när det är regn och bara vara glad när det är sol (eller för den delen få ångest när det är sol för att den snart försvinner) .

 

Jag skrev för ett tag sen att om jag skulle tatuera mig skulle jag skriva ANICCA på insidan av min fot. Ett ord som jag förstod betydelsen av på mitt första Vipassana Retreat (läs mer om det HÄR). Ett ord som i stora drag betyder att allting förändras hela tiden, att ingenting är permanent (precis som vädret här i Sverige!)

 

Lycka kommer och lycka går. Smärta kommer och Smärta går. Solen kommer och solen går. Regnet kommer och regnet går. Vipassana tränar mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga (regnet) och suget efter mer behagliga känslor (solen). Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar, regn med sol. Vi alla vet ju att det går ju inte att alltid vara på toppen eller att solen inte kommer skina varje dag. Men frågan är kan vi acceptera det?

 

Jag är långt ifrån en expert…när det regnar och jag vill att det ska bli sol – blir jag irriterad. När jag är i dalen och mår dåligt gör jag ofta allt för att försöka fixa och förändra det känsloläget.  Jag yogar, shakar, andas, badar… för att komma till toppen. Må bra igen. Det kan funka en stund men ibland märker jag att dessa strategier bara var ytliga. De gånger jag istället lyckas acceptera dalen, acceptera regnet, observera smärtan, låtit tårarna rinna utan att sträva emot så har jag läkts på riktigt. Ofta är det just genom sittande Vipassana meditation som jag hittar acceptansen. Jag tar liksom ett kliv utanför alla draman i livet och ser allt från ett större perspektiv. Det är OKEY att vara nere ibland för allt förändras hela tiden. Ibland skulle jag nog behöva den där lilla påminnelsen med ANICCA på insidan av foten…men jag har inte vågat än med risken för att pappa säger upp kontakten.

 

Nu ska jag ut och bada i regnet….wihoooo!!!!!!

Om jag skulle tatuera mig…

Om jag skulle tatuera mig

Foto – Peter Sahlberg, Bikini – Seea

Om jag skulle tatuera mig skulle jag skriva ANICCA på insidan av min fot. Ett ord som jag förstod betydelsen av på mitt första Vipassana Retreat (läs mer om det HÄR). Ett ord som i stora drag betyder att allting förändras hela tiden, att ingenting är permanent.

 

Lycka kommer och lycka går. Smärta kommer och Smärta går. Vipassana tränar mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga och suget efter mer behagliga känslor. Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar. Vi alla vet ju att det går ju inte att alltid vara på toppen. Men frågan är kan vi acceptera det?

 

Jag är långt ifrån en expert…när jag är i dalen och mår dåligt gör jag ofta allt för att försöka fixa och förändra det känsloläget.  Jag yogar,  shakar, andas, badar… för att komma till toppen. Må bra igen. Det kan funka en stund men ibland märker jag att dessa strategier bara var ytliga. De gånger jag istället lyckas acceptera dalen, observera smärtan, låtit tårarna rinna utan att sträva emot så har jag läkts på riktigt. Ofta är det just genom sittande Vipassana meditation som jag hittar acceptansen. Jag tar liksom ett kliv utanför alla draman i livet och ser allt från ett större perspektiv. Det är OKEY att vara nere ibland för allt förändras hela tiden. Ibland skulle jag nog behöva den där lilla påminnelsen på insidan av foten…men jag har inte vågat än med risken för att pappa säger upp kontakten.

 

ANICCA.

 

Läs gärna mer om Vipassana…

Vad är vipassana meditation?

Vart tog den duktiga lilla flickan vägen?

 

Skolkade meditationen. Vart tog den duktiga lilla flickan vägen?

Vipassana meditation

vipassna meditation

Foto – Peter Sahlberg

Igår började jag berätta om min Vipassana upplevelse förra veckan (Läs gärna om det här). Jag skrev om hur upplevelsen såg väldigt annorlunda ut än vad den brukar göra för mig. Jag skolade nämligen från meditationen.

 

Och jag lärde mig massor av just skolkandes. Så länge jag kan minnas har nämligen epitetet ”duktig flicka” stämt väl in på mig – fick MVGn, körde Handels-racet och jobbade som strategisk konsult. Har med andra ord gjort sjukt mycket duktiga grejer – hela mitt liv kretsade kring prestation. Sen hittade jag yogan och meditationen… duktigheten minskade (jag kunde ”bara vara” å chilla mer) men den försvann absolut inte helt. Utan duktigheten hade jag nog exempelvis inte tagit mig igenom något Vipassana retreat alls. På mina tidigare retreat, har jag som nämnt suttit där i meditationssalen, blickstilla och fokuserad – vart en duktig ”Vipassana student” helt enkelt.

 

Denna gången hände alltså något annat. Jag gick emot duktigheten och skolkade.

 

Jag struntade i väckningen kl 04 och istället låg jag kvar under det varma täcket. Jag skippade timmar av meditation under dagen för att hänga under ett  träd i den lilla skogen. Det var skönt och kanske exakt vad jag behövde dessa dagar.

 

Men tankarna som tidigare drivit mig till MVGn och stilla sittande meditation hälsade fortfarande på i mitt bakhuvud…

 

”Vad händer om allt mitt driv är borta?”, ”Latmask!”, ”Har du helt tappat det?”, ”Du kommer fan hamna på gatan om du inte styr upp dig själv nu”

 

För några år sen trodde jag blint på dessa tankar vilket gjort att jag jobbat stenhårt för att visa för mig själv att jag inte är lat. Men de senaste åren har jag förstått att om jag tror på alla dessa tankar är jag dömd att bli olycklig. Jag har gjort allt i min makt för att förinta den där duktiga flickan.

 

Trots det är tankarna alltså fortfarande kvar men nu lyckas jag ofta observera dem och (ibland) även välja bort dem. Inte tro på dem för att istället hitta njutningen av att ligga där under trädtopparna, låta hela kroppen slappna av tungt mot marken. Känna att det är OK att bara vara där utan att göra någonting produktivt överhuvudtaget.

 

Livet går väl inte ut på att vara bäst i klassen?

 

Läs gärna mer om mina tankar om Vipassana meditation här och om att välja bort tankar här.

 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Josefin Dahlberg
Mode
Petra Tungården
Home
Andrea Brodin
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Ida Warg
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Emma Danielsson
Man
Niklas Berglind