Tankar om yoga

Jakten på frihet

Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

 

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

 

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

 

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

 

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

 

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

 

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

 

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

Foto Elin Graaf

Hur flyr du från dig själv?

Så fort jag stannar upp mig börjar en rastlöshet, en oro, en ångest att smyga sig på. Om jag stannar i det börjar jag känna mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där…

 

Jag vet vägen ut ut smärtan. Det är busenkelt…se till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo, jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor, hjälper dem mer än gärna med deras problem…eller också ser jag till att ta kontroll över min tillvara, jag tränar maniskt, jag tänker på vad jag äter… eller så ser skapa drama i min relationer eller drömmer mig bort någon annanstans. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

 

Det uppstår en kamp inom mig. Lämna eller möta smärtan? Den enkla (och välbeprövade) vägen är givetvis det första alternativet. Men det finns en annan röst inom mig som säger att det är en kortsiktig flykt att hela tiden vara upptagen. Att aldrig kunna sitta still och bara vara. Att det är ohållbart och begränsat sätt att leva livet. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

josefine bengtsson

Så de gånger när den andra (kanske lite mer visa och mogna rösten inom mig får vinna), sätter jag mig ner med smärtan och bara observerar. Jag går rakt in i den. Jag låter det göra ont. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

 

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Depression verkar ha blåst bort för denna gång. Kanske ses vi snart igen men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

 

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

 

Tack för att du läste.

 

KÄRLEK

josefine bengtsson

Foto: Elin Graf, Outfit: Soc

Yogar på Mallorca med Damernas Värld

Heeeeeej från Mallorca!

 

Denna veckan hänger jag på Mallis och yogar med 100 av damernas världs läsare, 100 härliga kvinnor. Jag är ju väldigt van att undervisa yoga på yogaretreat men detta är något nytt för mig. Denna resa är nämligen snarare en kombination av yogaretreat, träningsresa och…hmmm njutningsresa… vilket betyder Cavamingel varje kväll… haha..! Inget fel men väldigt stor skillnad från resorna med Yogiakademin där vi ju inte har varken alkohol, hård fysisk träning eller är 100 personer. Denna vecka är det lite kul, diggar kontrasten och kombinationen – en ny upplevelse för mig. Och alla har superhärlig energi och verkar verkligen njuta fullt ut.

 

Innan jag kom hit, funderade jag på hur jag skulle passa in på denna resa,  hitta en bra balans på mina klasser. Jag är ju van att gå djupt, att verkligen göra klasserna till meditation, ett ärligt möte med oss själva där vi möter olika känslor…

 

Här har ju folk inte riktigt ”sajnat” upp på en inre resa… de flesta är snarare här för att njuta och träna fysiskt så tankar kom…

”Kan jag ta det såhär lugnt?” ”Är det för mycket att prata känslor och hjärtat?” ”Skrämmer jag iväg folk?” ”Är de här för att skratta njuta – och inte för att gråta?”

 

MEN… efter att ha varit här några dagar nu så inser jag att jag inte kan vara den där enbart ”glada” & ”spralliga” instruktören…jag vet inte hur man gör… jag måste dela det yoga är för mig. Så jag fortsätter att köra min grej och litar på att de som vill ta det till sig på ett bra sätt. Och hittills har det gått toppen. Jag har fått äran att vara mångas första yogalärare någonsin… vilket alltid är spännande och vackert på något vis. Att få dela något jag brinner för så mycket med folk för första gången.

 

Nu är det dags för dagens andra klass på stranden!

 

KRAM KRAM

Foto – Johanna Winther

 

 

 

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!