Styrketräning, vad är grejen? För ett tag sen var i Thailand och undervisade yoga på en träningsresa tillsammans med underbara PTn och bloggerskan Ida Warg. Jag har egentligen aldrig tidigare varit på gymmet och lyft tynger men på resan var det liksom läge att prova. Jag insåg dock ganska snabbt att det inte är något för mig, varför ska jag ta ut en specifik muskel tills den värker när jag kan röra hela kroppen samtidigt på yogamattan och dessutom njuta av varje position?

Men min negativitet mot styrketräning är främst mot den där extrema formen, där överdimensionerade muskler är idealet. Jag ser liksom inte poängen med dem, de används ju inte mer än på just gymmet. På yogaklasserna ser jag ofta också en negativ korrelation mellan mycket muskler och kontakt med insidan av kroppen.

Styrketräning kan säkert vara grymt om man har en skada (en specifik muskel man vill bygga upp) men jag tror att man lätt tappar kroppen som helhet och blir för fokuserad på att bygga vissa muskelgrupper (kanske de som syns mest i den där gymspegeln). Vilken ofta verkar leda till obalanser i kroppen och utseendefixering i sinnet.

Läs gärna…

Yoga utan prestation

Var jogging min Yoga?

Foto och finaste frukostsällskapet – Peter Sahlberg (vars mobil på bordet är på Flightmode!)

Idag fick jag min ”perfekta” morgon…wiiieee…TACK.

Min grymma bloggkollega, Anja Forsnor som för övrigt just också börjat blogga här på Metromode (Spana in hennes fina sida här) skrev ett vackert inlägg om mig för ett tag sedan. En av frågorna var…

”Hur ser den perfekta morgonen ut för dig?”

 

Jag svarade…

”Solen väcker mig vid 6-tiden och bredvid mig står en kopp varmt te med färsk ingefära och citron. Jag sätter mig i sängen och dricker samtidigt som jag skriver i min ”Gratitude journal”. Därefter är det dags för morgonshaking (15 minuter av Kundalini Shaking), sen rör jag mig med andetaget på yogamattan för att landa i kroppen ännu mer och tillsist avsluta med en lång savasana, sittande meditation och ett härligt bad i havet. Därefter väntar en god frukost i solen kanske i tystnad eller i sällskap av någon fin person i mitt liv men inga mobiler och datorer är påslagna riktigt än.”

Jag lyckas inte lösa riktigt denna morgon varje dag men imorse hände det här i Encinitas…MAGISKT.

Läs gärna mer om min…

– Gratitude Journal här

– Kundalini Shaking här

Idag fick jag ett mail från en tjej som skrev såhär:

”Jag undrar om du har möjlighet att hjälpa mig med PT lektioner i yoga. Jag har, för flera år sen, provat på yoga. Gick tre gånger på en kurs och kände mig så obekväm. Jag tänkte att om jag tar hjälp av dig, så kan jag i min egen takt bli bekväm och lära mig yoga utan att det känns som att jag blir bedömd av andra.”

Det här gör mig fruktansvärt ARG. I min drömvärld ska inte sånt här hända. Alla ska känna sig välkomna på mattan. Känna att man hamnat rätt. Att man inte behöver prestera.

Som jag skrivit tidigare, något som genomsyrar mitt liv och därmed undervisning är Vipassana meditationen. Den har fått mig att känna att yoga är så mycket mer än en fysisk praktik. Jag vill med min undervisning inspirera människor att flytta sin uppmärksamhet från huvudet och ner i kroppen. Även om vissa positioner ibland kan kännas utmanande är min önskan att yogamattan ska vara en plats där vi släpper prestationsångest och istället njuter av att röra oss i vår kropp.

Det är inte lätt i ett samhälle där det mesta andra bygger på prestation. Jag förstår det. Jag får själv ångest av vissa klasser jag gått på men jag vet att det är möjligt att faktiskt bli ett med kroppen och stunden även på en yogaklass med massa människor runt omkring. Min nya taktik är att dela ut ögonbindlar till alla som kommer på mina klasser! Vi brukar ha dem på första halvan av klassen så att alla får en chans att liksom landa inåt först. När den känslan är etablerad brukar det vara lättare att hålla fast vid det även i senare skedet i yogasalen.