Foto – Peter Sahlberg

Många frågar mig vad jag tränar mer än yoga. Sanningen är att jag sällan gör någon annan fysisk aktivitet – stunden på yogamattan räcker alldeles utmärkt för att få bort den där rastlösheten i kroppen. Ibland kommer dock suget att ta mig till skogs för att jogga en härlig runda bland träden.

Innan jag började med yoga var det just löpning som var min grej – jag sprang och sprang. Gärna mil om dagen för att hålla stress-hormonerna i schack. Jag diggar fortfarande löpningen men nuförtiden blir det snarare 3-4 gånger i månaden. Jag var precis ute på en magisk runda här i vackra Biarritz. Så härligt att springa längst böljande vågor och bara känna varenda cell i kroppen.

Den där magiska känslan av närvaro hade jag dock sällan tidigare då jag sprang. Då kunde jag springa i timmar utan att ens ha sett havet eller känt kroppen. Jag sprang och sprang på vackra stigar men var fortfarande bara i mitt huvud. Tänkte och tänkte – löste ”problem” relaterade till jobb, relationer och livet i stort. Jag var inte närvarande alls i stunden, det var ingen riktig paus. På den tiden kunde jag ge mig ut och springa och komma hem en timme senare utan att veta var jag varit. Jag kunde springa med svullet knä och blodiga skavsår – utan att ens känna smärtan, mitt fokus var nämligen inte alls i kroppen.

När jag springer nuförtiden, är det mer som meditation och yoga. Jag känner mitt hjärta, min kropp – väldigt likt den känslan jag har på mattan när jag rör mig mellan yogapositioner.

På ett sätt upplever jag det svårare att vara närvarande under springrundan än på yogamattan eftersom löpningen är mer monoton – lättare att tankarna far iväg till en dåtid eller framtid. När jag typ står på händer, tvingas jag liksom in i kroppen, i nuet annars ramlar jag.

Min slutsats är i alla fall att jogging (och för den delen annan träning) kan vara en meditation om vi vill – men det kommer inte naturligt för mig i alla fall.

Vill du läsa mer om min syn på yoga och träning, spana in detta inlägg – Vad är yoga?