Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

skrika

Vad har du för relation till tårar?

josefine bengtssonJAG ÄLSKAR ATT GRÅTA. Kanske inte alltid under själva gråten men efteråt känner jag mig så ren och fri. Jag gråter i snitt säkerligen två gånger i veckan, oftast fler. Om det har gått mer än en vecka utan att jag gråtit vet jag att något är fel. Då vet jag att jag springer för fort och inte tagit tid för att möta mig själv.

 

Att gråta (och även skrika) är som en känslomässigdetox för mig. Har tårarna inte hittat ut på några veckor brukar jag trigga dem genom att lägga mig ner i sängen och sätta på sorglig musik… efter en stund brukar det bli ett härligt flöde. I takt med att de forsar från mina ögon så släpper nästan alltid spänningar i magen, bröstet, höfterna… ja typ hela kroppen börjar öppnas upp!

 

De flesta av oss lever ju ett ganska intensivt liv där det sällan finns tid för att stanna upp och känna efter – att exempelvis gråta. Vilket gjort att typ hela vårt samhälle glömt bort att vi har känslor. Vill såklart inte dra alla över en kam – men kan tycka att många av oss hamnat i ett robotliknande stadie där det mest handlar om att vara effektiv och prestera – där känslor liksom inte har någon given plats. Men jag vill tro att att en viktig komponent för ett hälsosamt liv är just att känna våra känslor. Om vi ignorerar våra känslor tillräckligt länge tror jag vi blir sjuka.

 

När grät du senast? Dela gärna med dig här i kommentarerna… och du kan ju vara helt anonym när du gör det!

 

MED KÄRLEK

Dagar av att Bara Vara (och skrika)

bara vara, josefine bengtsson

Foto – Adam Klingeteg

Utan röst och med träningsverk över allt sitter jag nu på tåget från vackra Dalarna och Bara Vara… försöker sätta ord på den inre resan jag varit med om de senaste dagarna…men pappret förblir länge tomt. Jag inser att jag är fullständigt inkapabel till att beskriva dagarna på ett rättvist sätt – vissa grejer måste helt enkelt upplevas men jag ska försöka så läs vidare om du är nyfiken!

 

När jag ska på sådana här retreat brukar jag säga till mina vänner att jag ska iväg för att skrika, gråta, dansa och vara fullständigt galen i ett par dagar. Haha…och det är lite det jag gjort de senaste dagarna…

 

Jag har skrikit så mycket att min röst helt försvunnit, gråtit så att ögonlocken är röda och dansat så att det känns som om benen håller på att trilla av. Trots dessa fysiska ”problem” så är jag just nu i total tacksamhet, närvaro och bliss. Dessa galna ”övningar” leder mig nämligen till den riktiga Josefine. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp, mitt bloda hår… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svensk, yogalärare, bloggerska…

 

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

 

Om detta är nytt för dig så förstår jag att det kan låta som ”sektig” FLUM (och om det är något jag vill undvika i min blogg så är det just flum) men jag väljer att dela det här i alla fall för om det är någon av er fina läsare som vill ha en radikal förändring, någon som detta talar till så är det värt för mig att verka lite flummig idag :-).

 

Kanske har du redan börjat din resa men om inte kanske du känner det där pirret i magen att du är redo att kasta dig in på det enligt mig viktigaste (men svåraste) äventyret vi någonsin kan ta oss an – att förstå oss själva och livet på ett djupare plan. Om så är fallet – vänta inte boka Bara Vara eller något liknande retreat (exempelvis POL, AOL, Biodynamic breathwork som jag också varmt rekommenderar) NU. Några få dagar och det kommer förändra (vill skriva förbättra) ditt liv Forever. Men är inte det där pirret där – stanna hemma! Jag tror nämligen att vi måste känna en tydlig längtan för att få något ut av det, för att faktiskt orka ta oss igenom dessa blottande galenskaper.

 

Att få checka ut såhär i några dagar och bara få fokusera på mig själv är i alla fall den största lyxen jag kan komma på. Jag är evigt tacksam över alla retreat jag fått ta del av hittills. More to come :-). Resan tycks bara bli djupare, svårare, vackrare och härligare för varje dag.

I am not a fucking Barbie Doll

P1020043 ilska

P1020036  P1020049

Foto – Peter Sahlberg

Samtidigt som jag slår hårt i market med en kudde, hör jag mig själv skrika ut…

 

”I am not a fucking Barbie Doll…”, ”The whole sociatey is fucked up…”, ”..not a single person in this world is ALIVE, all are fucking DEAD”, ”Ahhhhhhhh….”

 

Framför mig sitter ett 20-tal personer helt tysta och tittar men dem bryr jag mig inte ett skit om – jag är helt inne i min ilska, fullständigt närvarande, fullkomligt galen. Det är långt ifrån ett inövat skådespel, allt bara kommer ur mig. Om detta skett ute på stan med en polis i närheten skulle de garanterat spärra in mig…men här är allt tillåtet. Här får jag leva ut. Utan att bli dömd. Inget är konstigt. Personerna framför mig är väl medvetna om magin och friheten som kommer av att få uttrycka sitt fulla känsloregister.

 

Du kanske blir rädd när du läser detta. Josefine som verkar så kärleksfull, harmonisk och snäll mot sin omvärld. Det är jag. Men jag (precis som du) har ilska också. För ca två år sen, hamnade jag på en workshop som heter Awakening of LoveUrban Om i Stockholm. En fantastiskt workshop (som jag skriver mer om en annan dag) för nu är det en specifik sak jag vill förmedla nämligen relationen till min ilska som under den tiden inte existerande. Känslan ARG fanns inte hos mig (trodde jag). När workshop ledarna försöka trigga fram den i mig förstod jag ingenting. Jag ville bara lämna rummet. Det var läskigt att höra alla andras skrik och slag som liksom trängde in i mitt öppna hjärta…

 

”Vadå ilska? Jag är harmonisk och om något negativt händer så gråter jag. Absolut kan jag kan bli besviken på människor men då sätter jag mig och mediterar och efter en stund hittar jag nästan alltid in i förståelse och empati för dem. Varför ska jag försöka bli arg och skrika?”

 

Ett år senare, befinner jag mig på en utbildning i Breathwork (en slags djupandning man använder för läkning av kroppsliga såväl som själsliga sår) på Bali. Jag ligger där och andas. Det blir otroligt starkt, jag är liksom lite i en annan värld, helt plötsligt kommer en enorm ilska över mig. Jag minns inte att jag någonsin upplevt något liknande tidigare… jag börjar experimentera med skrik, slag och kroppsrörelser – den ska ut! Mitt i mitt galna utlevande –  hittar jag in i min kraft, min kvinnliga styrka och även min sexualitet. Jag minns plötsligt hur det är att vara LEVANDE.

 

Nyfiken på mer om mitt senaste (galna men magiska) retreat, läs här.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!