Foto – Adam Klingeteg

På söndag börjar min 21 dagars meditationsutmaning. Wihooo! En utmaning där vi mediterar en kvart per dag i 21 dagar. Första pris är en resa med Yogiakademin till Bretagne i sommar. Läs mer HÄR.

Innan vi sätter igång låt oss titta på vad meditation egentligen handlar om? Hmmm… det finns nog lika många svar på den frågan som det finns meditatörer men jag tror de flesta av oss kan enas om att det är tekniker för kroppslig och mental närvaro – ett sätt att gå utanför vårt sinne med dess tankar (som alltid tycks fokusera på dåtiden eller framtiden) för att istället landa i stunden.

Ett sätt att liksom börja ta kontroll över tankarna. Att förstå att vi inte är dem. Att förstå att bara för att en tanke ploppar upp så behöver den inte vara sann. I takt med meditationen så har jag insett att jag kan välja att tro på mina tankar eller inte. Vilket i sin tur leder mig till en känsla om vem jag är på riktigt, på ett djupare plan. Alltså bakom de där tankarna om vem jag är, hur min kropp ser ut, vad jag jobbar med, var jag bor etc.

Meditationen hjälper mig helt enkelt att landa i ett slags stilla varande där det andra ”ytliga” aspekterna spelar mindre roll. Jag skulle ljuga om jag sa att meditationen gjort att jag helt slutat bry mig om yttre aspekter – jag är mänsklig så det gör jag fortfarande. Tiden i meditation ger mig dock ofta glimtar av något mer – den där känslan av kärlek och harmoni som alltid finns där inombords, oberoende yttre omständigheter.

Hoppas du vill vill vara med på min utmaning :-). Kommentera gärna om du har frågor. #josefinesmeditationsutmaning <3

Foto – Jacob Westerberg (en bild på mig som liten tonåring)

Heeeeeej! Idag vill jag skriva om yoga för tonåringar för häromdagen hade jag en klass för ett gäng sprudlande 15 åringar. En av de knepigaste klasserna jag haft – alltså deras koncentration spann var typ 3 sekunder. De tog Selfies på introsnacket, fixade med sina kläder, snackade högt och några av dem kollade tillochmed mobilen under passet.

Givetvis inser jag att jag misslyckades med att nå fram till dem – att jag borde känt in dem bättre för att förstå deras behov och därifrån anpassat övningarna och talat deras språk. Jag drar absolut inte alla tonåringar över en kam, jag har haft yngre personer på mina klasser många gånger tidigare men då har de liksom smält in bland de vuxna (kanske har de varit uttråkade i hemlighet men det är inget som synts på utsidan). Denna gång var det dock annorlunda, kanske eftersom de alla var tonåringar och för att många av dem även kände varandra. Grupptrycket låg i luften och jag kunde från första stund se vem som var ”cool” å vem som var ”tönt” (usch mår dåligt bara av att skriva så men ni fattar…).

Denna klass fick mig att tänka tillbaka på mig själv som tonåring…Vad drömde jag om? Vad behövde jag? Hur mådde jag? Vart gick min hjärnkapacitet till egentligen?

Jag hade på många sätt en enkel och trygg uppväxt men trots det blir jag helt gråtfärdig av den lilla-tonårs-Josefine som strosade runt där i de senaste gulochblå jeansen, i en snobben bh i storlek AA och perfekt målat ansikte – så rätt på utsidan men egentligen helt fel ute.

Det är svårt att minnas exakt vad jag funderade på i livet men mycket gick åt till att tänka på hur andra såg på mig – vad jag hade på mig, vad jag presterade, hur min kropp såg ut var det som spelade roll, hur kroppen kändes på insidan var rätt ointressant och hur jag verkligen mådde likaså.

Jag kan ju inte låta bli att tänka – hur hade det varit om jag hittade yogan redan då, redan som typ 13 åring? Jag började i för sig nosa på meditationen tidigt, lånade böcker på biblioteken men jag hade ingen guide, ingen förebild, ingen att fråga så det var svårt att verkligen ta det till mig.

Förmodligen är det en anledning till varför jag känner så starkt att jag skulle vilja dela yogan & meditationen med just tonåringar. Och också därför som jag vill förstå hur jan kan göra det på bästa vis. Det går ju inte att tvinga någon in i det och kanske är det inte för alla (även om jag vill tro det!) men många av er som mailar mig är ju tonåringar (som i för sig är nyfikna på yoga) men ni kanske vet bättre… Vad tror ni generellt om yoga för tonåringar? Vad behöver jag göra för att fånga era kompisars uppmärksamhet på en klass? Skriv jättegärna till mig med tips!

TUSENTACK – Love love love!

Läs gärna också om hur jag började nosa på meditationen redan som 15 åring – se HÄR.

Foto – Sofia Sjöström

LÄSARFRÅGA: Hej fina du, jag har en fråga gällande hur du ser på yoga, meditation och ätstörningar? Jag har i flera år kämpat mot min ätstörning, går just nu på dagvårdsbehandling, men utan något vidare resultat. Jag har föreslagit att det här på plats borde erbjudas någon form av meditation eller mycket lätt yoga som ett komplement i tillfrisknadsprocessen. Men ingen av de som arbetar här tycks vara vidare insatt i det och ger mig dom där blickarna som om det bara vore rent flum. Känner sån hopplöshet över deras resonemang och önskar att det i framtiden kommer att finnas betydligt mer kunskap kring just ätstörningar och yoga.

SVAR: Hej! Tusentack för att du delar. Givetvis väldigt tråkigt att höra att du är sjuk men jag blir samtidigt hoppfull över att du vet om det och att du kämpar för att bli frisk. Du verkar vis och insiktsfull.

Jag har framförallt två elever som är sjuka i anorexi och yogat med mig i cirka två år. De hävdar att yogan hjälper dem mycket men för mig är det svårt att se då de båda två fortfarande är väldigt väldigt smala. Det gör ofta ont i mig att se dem röra sig på yogamattan, jag blir rörd och ledsen. Jag vill så gärna att de ska vara friska och ha ett härligt liv där de lever i harmoni med sina kroppar men jag känner mig ofta hjälplös här. På de yogastudios där jag jobbar har vi under flera år diskuterat huruvida yogan kan hjälpa tillfrisknandet under just ätstörningar – det är ett dilemma.

Personligen känns jag tydligt att meditation kan vara en av de bästa medicinerna för just ätstörningar – meditation ger mig insikter på ett djupare plan och liksom ”omformaterar” hjärnan. Coacher, läkare & psykologer kan ju vara fantastiska men jag tror det finns någonting i att sitta själv och verkligen observera sina tankar – och därefter kunna slänga iväg de där tankarna som gör att du är sjuk. Få en förståelse för tankemönstret och hitta den där viljan inom dig att bli helt frisk.

När det kommer till den fysiska yogan är det klurigare – görs yogan på ”rätt” sätt ser jag att det kan vara hur bra som helst – ett sätt att lära känna sin kropp från insidan och börja lyssna på dess signaler. Vad behöver min kropp nu? Hur känns den? Kan jag börja spela i samma lag som den istället för att svälta den eller tvinga den att träna hårt? Dilemmat uppstår dock om enbart det fysiska tar över – att man yogar för att bränna kalorier istället för att känna in kroppen. Långsam yoga där man rör sig med andetaget och slappnar av efteråt vet jag skulle göra magi för att bota denna sjukdom.

Att de som arbetar på din klinik tycker att yoga och meditation är flum gör mig verkligen ledsen. Förmodligen krävs mer forskning för att få in det i sjukvården på riktigt, vilket jag känner är störigt då jag så tydligt vet att meditation & lugn yoga skulle hjälpa er så mycket.

Bli frisk nu fina fina du!!!! <3

Läs gärna också…

”Har jag disciplin eller ätstörning?”

”Vill du bli smal som en supermodell?”

”Vad är din relation till mat?”