Outfit – Filippa K

En höstig vecka i Stockholm! Så himla mysigt med lite frisk och kylig luft. Skippade yogan imorse för att ta en joggingrunda i Liljanskogen istället. Bästa bästa att vara där på morgonen när det knappt är några andra människor. Bara jag och djuren!

Jag sprang i min takt – kände kroppen, mina andetag och den otroliga lukten från träden. Precis som yoga, en meditation i rörelse.

Ofta är jag så TACKSAM över att jag kan springa igen. Läs gärna ”Du kommer aldrig mer kunna gå”

Foto –  Urbanista

I torsdags utmanade jag tävlingsmänniskan inom mig och var med på ett härligt löpningsevent som Urbanista anordnade. Innan jag började med yoga var det just löpning som var min grej – jag sprang typ en mil om dagen för att hålla stresshormonerna i schack. Nuförtiden känner jag sällan det där suget efter att köra slut mig själv på det sättet, jag kan då och då ge mig ut i skogen och springa men då i en lugn takt där jag fortfarande känner in kroppen.

Därför var det intressant att vara med på ett löpningsevent – dels för att se hur kroppen reagerar men framförallt för Egot. Under hela min uppväxt tog jag alltid i alla fall en pallplats på de där loppen i skolan och i några år tränade och även tävlade jag i friidrott.

Jag trodde därför att den där tävlingsmänniskan inom mig skulle väckas till liv och att jag skulle pusha mig själv för hårt för att impa på de andra! Men jag blev faktiskt förvånad över mitt lugn – faktum var att jag lyckades känns in mig egen kropp och även om grymma Charlotte Karlsson (som ledde passet) körde hårt med oss så lyssnade jag mer på vad min egen kropp kommunicerade.

Det var en superhärlig förmiddag som slutade med mysigt mingel med magiska smoothies från Shake for Shape.

Läs gärna mer vad jag tänker om jogging i detta inlägg  ”Var jogging min yoga?”

Foto – Peter Sahlberg

Många frågar mig vad jag tränar mer än yoga. Sanningen är att jag sällan gör någon annan fysisk aktivitet – stunden på yogamattan räcker alldeles utmärkt för att få bort den där rastlösheten i kroppen. Ibland kommer dock suget att ta mig till skogs för att jogga en härlig runda bland träden.

Innan jag började med yoga var det just löpning som var min grej – jag sprang och sprang. Gärna mil om dagen för att hålla stress-hormonerna i schack. Jag diggar fortfarande löpningen men nuförtiden blir det snarare 3-4 gånger i månaden. Jag var precis ute på en magisk runda här i vackra Biarritz. Så härligt att springa längst böljande vågor och bara känna varenda cell i kroppen.

Den där magiska känslan av närvaro hade jag dock sällan tidigare då jag sprang. Då kunde jag springa i timmar utan att ens ha sett havet eller känt kroppen. Jag sprang och sprang på vackra stigar men var fortfarande bara i mitt huvud. Tänkte och tänkte – löste ”problem” relaterade till jobb, relationer och livet i stort. Jag var inte närvarande alls i stunden, det var ingen riktig paus. På den tiden kunde jag ge mig ut och springa och komma hem en timme senare utan att veta var jag varit. Jag kunde springa med svullet knä och blodiga skavsår – utan att ens känna smärtan, mitt fokus var nämligen inte alls i kroppen.

När jag springer nuförtiden, är det mer som meditation och yoga. Jag känner mitt hjärta, min kropp – väldigt likt den känslan jag har på mattan när jag rör mig mellan yogapositioner.

På ett sätt upplever jag det svårare att vara närvarande under springrundan än på yogamattan eftersom löpningen är mer monoton – lättare att tankarna far iväg till en dåtid eller framtid. När jag typ står på händer, tvingas jag liksom in i kroppen, i nuet annars ramlar jag.

Min slutsats är i alla fall att jogging (och för den delen annan träning) kan vara en meditation om vi vill – men det kommer inte naturligt för mig i alla fall.

Vill du läsa mer om min syn på yoga och träning, spana in detta inlägg – Vad är yoga?