Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

springa

LÅT MIG LEVA UT

lev ut

Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

 

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

 

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

 

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

 

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

 

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

 

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

 

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

 

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

En höstig joggingrunda

Hösten är härHösten är härHösten är här

Outfit – Filippa K

En höstig vecka i Stockholm! Så himla mysigt med lite frisk och kylig luft. Skippade yogan imorse för att ta en joggingrunda i Liljanskogen istället. Bästa bästa att vara där på morgonen när det knappt är några andra människor. Bara jag och djuren!

 

Jag sprang i min takt – kände kroppen, mina andetag och den otroliga lukten från träden. Precis som yoga, en meditation i rörelse.

 

Ofta är jag så TACKSAM över att jag kan springa igen. Läs gärna ”Du kommer aldrig mer kunna gå”

Har tävlingsmänniskan somnat för gott?

Har tävlingsmänniskan somnat för gott? _DS_9717 Har tävlingsmänniskan somnat för gott?  Har tävlingsmänniskan somnat för gott?Har tävlingsmänniskan somnat för gott?

Foto –  Urbanista

I torsdags utmanade jag tävlingsmänniskan inom mig och var med på ett härligt löpningsevent som Urbanista anordnade. Innan jag började med yoga var det just löpning som var min grej – jag sprang typ en mil om dagen för att hålla stresshormonerna i schack. Nuförtiden känner jag sällan det där suget efter att köra slut mig själv på det sättet, jag kan då och då ge mig ut i skogen och springa men då i en lugn takt där jag fortfarande känner in kroppen.

 

Därför var det intressant att vara med på ett löpningsevent – dels för att se hur kroppen reagerar men framförallt för Egot. Under hela min uppväxt tog jag alltid i alla fall en pallplats på de där loppen i skolan och i några år tränade och även tävlade jag i friidrott.

 

Jag trodde därför att den där tävlingsmänniskan inom mig skulle väckas till liv och att jag skulle pusha mig själv för hårt för att impa på de andra! Men jag blev faktiskt förvånad över mitt lugn – faktum var att jag lyckades känns in mig egen kropp och även om grymma Charlotte Karlsson (som ledde passet) körde hårt med oss så lyssnade jag mer på vad min egen kropp kommunicerade.

 

Det var en superhärlig förmiddag som slutade med mysigt mingel med magiska smoothies från Shake for Shape.

 

Läs gärna mer vad jag tänker om jogging i detta inlägg  ”Var jogging min yoga?”

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!