Hej kära kära ni!

Hur mår ni? Jag har varit på Baravara i några dagar nu så det är därför jag har varit lite seg på att svara på era fina kommentarer. Tack igen till alla er som var med på utmaningen. Ni har funnits med mig dessa dagar på retreatet.

Nu har jag gått hälften av programmet på Training for Life, fortfarande såååå tacksam över att få träffa alla otroliga Terapeuter och få chansen att läka och lära känna nya sidor av mig varje gång. Precis som alltid så var det verkligen fantastiskt att få landa djupt in i mitt hjärta igen. Att få checka ut såhär i några dagar och bara få fokusera på mig själv är den största lyxen jag kan komma på.

Som vanligt har jag svårt att beskriva retreatet på ett rättvist sätt – vissa grejer måste helt enkelt upplevas. Hursomhelst, jag ska försöka litegrann. Fokus denna gången var ANDNING (eller Breathwork som det brukar referens till). Jag har tidigare gått några kurser i just Breathwork och inser gång på gång hur mäktigt det är att jobba med andningen på detta fria sätt.

Jag fokuserar ju givetvis på andningen dagligen i yogan men då är det på ett mer kontrollerat sätt. I Breathwork används andningen snarare till att släppa kontrollen och därmed automatiskt få kontakt med gamla trauman och blockerade känslor. I vardagen gör nog de flesta av oss tvärt om – vi gör allt för att slippa känna det som är smärtsamt. Den bästa tekniken för att göra just det är att dra in magen och andas ytligt uppe i bröstet, vi lägger locket på. Någon som känner igen sig?

I Breathwork ”tvingar” vi istället ner andningen djupt ner i magen vilket gör att vi automatiskt börjar känna de känslor som vi tidigare inte ”orkat” hantera eller uttrycka. Under en Breathwork session får helt enkelt dessa känslor chansen att komma upp till ytan – rensas ut, levas ut.

Även om jag vet hur läkande det är och hur ”lätt” jag känner mig efter ett Breathwork retreat eller bara en enstaka session så har jag alltid ett megamotstånd när jag lägger mig på madrassen och gör mig redo för att sätta igång andning. Ett motstånd som kommer både utav att det oftast är smärtsamt men också utav att jag tvingas släppa kontrollen och ge mig ut på ett äventyr som jag inte alls vet var det kommer sluta. Det brukar bli en hel del av de där känslorna som ju tyvärr inte tycks vara helt accepterade att uttrycka i vårt samhälle – ILSKA och SORG. Jag är så tacksam att det finns retreat där ALLA känslor hyllas och accepteras. Retreat där vi får chansen att uttrycka dem och vara oss själva utan lager och masker.

För det finns ingen mäktigare upplevelse än när jag låter mig själv släppa kontrollen, andas och leva ut det som finns inom mig.

Andningen leder mig nämligen till den riktiga Josefine. Den Josefine som finns bakom allt annat. Bakom utsidan. Bakom kroppen. Bakom mina roller. Den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

Foto – Adam Klingeteg

Det enda jag kan göra nu är att bli smutsig…haha! Efter två månader av yoga, meditation & Ayuvedisk balanserad vegan mat på Khola beach följd av tio dagar av ”rent-liv” på det ayurvediska retreatet i Kumta känner jag mig detoxad från topp till tå. En otroligt härlig känsla. Min kropp svävar, jag är vig, stark och så full av energi att det verkar som om jag inte behöver sova någonting just nu…haha…har med andra ord sjukt mycket tid. Idag har jag nog svarat på över 100 mail (hade lite att ta igen efter all flightmode och segt internet i Indien) men trots det känner jag mig inte trött. Jag är fortfarande i kontakt med kroppen! Jag och Malin diskuterade just om det verkligen bara var örter i teet och oljorna på retreatet..haha!

Hursomhelst, det enda jobbiga nu är att jag vet att denna känsla snart kommer att försvinna. Yes, jag kan ju givetvis försöka hålla kvar den ett tag till men på sikt inser jag att det är en lönlös kamp. Det ”strikta” livet jag levde på detta ayurveda center kan (och vill) jag ju inte alltid ha… att yoga två timmar om dagen och meditera dubbelt så många, få behandlingar, vara i tystnad och flightmode samt ständigt leva på gluten-socker-kött-mjölk-kaffe FRI kost blir nog rätt trist i längden och framförallt får jag nog en överdos av ensamtid för ingen kommer vilja hänga med mig.

Trots den intellektuella vetskapen känner jag hur någon inom mig inte vill släppa taget om denna härliga känsla. Det tar emot att ta den där koppen kaffe och biten choklad som jag annars brukar kunna njuta av.

Allt behöver ju inte vara svart eller vitt, jag lever ju generellt väldigt hälsosamt och vet snarare att jag måste akta mig för att inte bli för extrem. Om några dagar får jag nog helt enkelt tvinga i mig själv ett glas vin eller något!

Det jag vet är att allt förändras hela tiden så jag får helt enkelt släppa taget och istället bara njuta av och vara tacksam för det härliga som händer i min kropp just nu!

Anicca

Hej då Biarritz! Nu har jag lämnat Yogiakademin-bubblan ännu en gång. Det känns tomt och lite skrämmande. Utanför vår trygga bubbla kan jag nämligen uppleva att det finns som en stark kraft som liksom försöker få mig bort från hjärtat och upp i huvudet. Väl där uppe blir jag rädd och sätter genast på mig lager och masker för att skydda mig på bästa sätt. Jag stänger in mig. Klär på mig. Blir osynlig. Denna gång gör jag allt i min makt för att jobba emot denna starka samhällskraft. Försöker stanna i kroppen och hjärtat – där är jag trygg oavsett omständigheter.

Jag känner galet mycket tacksamhet över alla KÄRLEK jag får uppleva gång på gång i olika våra Yogiakademi-bubblor. Under de senaste tre veckorna har bubblan bildats i en otrolig villa från 1700-talet utan för Biarritz, närmare bestämt i byn Sare. En villa omgiven av berg och dalar – helt magisk natur. I denna villan har jag fått äran att lära känna över 50 spännande personer.

Som vanligt på våra retreat blev jag påmint om hur vackra människor är när de plockar bort sina lager och masker, när de vågar visa sig själva. Precis som jag så anländer de flesta nämligen till retreaten med mängder av lager och masker som skyddar mot samhällets kyla och världens galenskap. Hursomhelst, bara efter första klasser brukar de där lagren börja försvinna och varje deltagare inser att man på Yogiakademin får vara och göra exakt som man vill. De träder in i bubblan där man kan lägga alla sina lager och masker åt sidan. Låta alla sidor synas, ”dålig” som ”bra”. Låta alla känslor levas ut, ”dålig” som ”bra”.  När insikten kommer att man under dessa dagar får vara sig själv fullt ut slappnar de flesta av och känner en FRIHET de nästan glömt existerade.

Och det är just då – när både mina och deltagarnas lager har skalats av och jag ser vad som finns där bakom som jag blir KÄR. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir helt galen i varenda en. Jag kan bara stå där mitt i yogasalen fylld av kärlek när jag blickar ut på alla euforiskt dansande kroppar med ögon som tindrar.

Trots att denna magin uppstår gång på gång för nästan alla deltagare på samtliga retreat så blir jag förvånad varje tillfälle. Det enda vi gör är att på olika sätt guida deltagare från huvudet ner i kroppen. That’s it. Vi gör liksom inget särskilt eller extremt. Vi har ingen hemlig formel. Det verkar dock som det lilla räcker. Min teori är att vi alla har en längtan efter att att bli sedda för den vi är på riktigt. När vi lever i huvudet kan vi lura oss själva och förtrycka denna längtan men när vi kommer ner i kroppen så kan vi inte ljuga längre. Kroppen talar klarspråk. Kroppen är vis.

Läs gärna också…

”Jag blir kär i mina studenter”