Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

samhälle

LÄSARFRÅGA: Vågar jag följa mitt hjärta?

Läsarfråga: följa hjärtat

LÄSARFRÅGA:

Hej Josefine! Först vill jag börja med att tacka för att du skrivit om vipassana meditation. Det var tack vare det som jag gjorde mitt första retreat för en vecka sen, och det är jag så glad för! Vilken upplevelse! Men det är inte den egentliga anledningen till att jag kommenterar – det är nämligen så att jag står inför vägskäl i livet där mitt hjärta säger åt mig att säga upp mig från mitt kontorsjobb och följa mina drömmar. Men det är sannerligen lättare sagt än gjort. Jag är osäker på om jag har tillräckligt med mod och det vore därför spännande att höra hur du gick till väga. Sa du bara upp dig en dag, eller hade du en långsiktig plan? Jobbade du deltid till en början eller hoppade du bara rakt ut? Din resa är så inspirerande och det vore som sagt kul att höra lite mer Stor kram!

 

SVAR:

WOW! Så vackert att du vart på vipassana. Åh, njut av grundningen du har i dig nu.

Jag vet att det är en klurig situation att lämna den säkra ”tryggheten” för den osäkra drömmen. Men har dessa tankar och drömmar kommit till dig så vill jag tro att du förmodligen inte kommer bli nöjd förrän du lyssnat och följt dem. Jag vill tro att om du inte lyssnar nu så kommer ditt hjärta skrika högre och högre till du gör något åt din situation. Även om det inte känns så nu så finns kontorsjobben kvar om du skulle ångra dig – jag lovar! Så våga hoppa om det är vad som känns rätt inifrån (och efter Vipassana är jag säker på att du har koll på det!).

Jag hade ingen långsiktig plan när jag sa upp mig utan bara ett hjärta som skrek att det var rätt att fokusera på yogan och meditationen. När tanken först kom att jag ville byta bana så velade jag nog lite men med tiden så var det knappt något val. Hjärtat talade för högt för att jag skulle kunna fortsätta ignorera det. När jag väl lyssnade så var det som att allt gick i min väg – jag har inte sökt ett enda yogalärarjobb (men har sen dag 1 haft fullt upp med saker jag tycker är spännande), allt har bara kommit till mig. Precis så tror jag att det är för alla när vi börjar följa det som känns rätt. Då får vi FLOW och slipper att slåss för att ta oss fram. LYCKA TILL fina du!

Yogiakademin-bubblan i Biarritz

Yogiakademin bubblan-1

Hej då Biarritz! Nu har jag lämnat Yogiakademin-bubblan ännu en gång. Det känns tomt och lite skrämmande. Utanför vår trygga bubbla kan jag nämligen uppleva att det finns som en stark kraft som liksom försöker få mig bort från hjärtat och upp i huvudet. Väl där uppe blir jag rädd och sätter genast på mig lager och masker för att skydda mig på bästa sätt. Jag stänger in mig. Klär på mig. Blir osynlig. Denna gång gör jag allt i min makt för att jobba emot denna starka samhällskraft. Försöker stanna i kroppen och hjärtat – där är jag trygg oavsett omständigheter.

Yogiakademin bubblan-6

Jag känner galet mycket tacksamhet över alla KÄRLEK jag får uppleva gång på gång i olika våra Yogiakademi-bubblor. Under de senaste tre veckorna har bubblan bildats i en otrolig villa från 1700-talet utan för Biarritz, närmare bestämt i byn Sare. En villa omgiven av berg och dalar – helt magisk natur. I denna villan har jag fått äran att lära känna över 50 spännande personer.

Yogiakademin bubblan1-1Yogiakademin bubblan-3

Som vanligt på våra retreat blev jag påmint om hur vackra människor är när de plockar bort sina lager och masker, när de vågar visa sig själva. Precis som jag så anländer de flesta nämligen till retreaten med mängder av lager och masker som skyddar mot samhällets kyla och världens galenskap. Hursomhelst, bara efter första klasser brukar de där lagren börja försvinna och varje deltagare inser att man på Yogiakademin får vara och göra exakt som man vill. De träder in i bubblan där man kan lägga alla sina lager och masker åt sidan. Låta alla sidor synas, ”dålig” som ”bra”. Låta alla känslor levas ut, ”dålig” som ”bra”.  När insikten kommer att man under dessa dagar får vara sig själv fullt ut slappnar de flesta av och känner en FRIHET de nästan glömt existerade.

Yogiakademin

Och det är just då – när både mina och deltagarnas lager har skalats av och jag ser vad som finns där bakom som jag blir KÄR. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir helt galen i varenda en. Jag kan bara stå där mitt i yogasalen fylld av kärlek när jag blickar ut på alla euforiskt dansande kroppar med ögon som tindrar.

Yogiakademin bubblan-4Yogiakademin

Trots att denna magin uppstår gång på gång för nästan alla deltagare på samtliga retreat så blir jag förvånad varje tillfälle. Det enda vi gör är att på olika sätt guida deltagare från huvudet ner i kroppen. That’s it. Vi gör liksom inget särskilt eller extremt. Vi har ingen hemlig formel. Det verkar dock som det lilla räcker. Min teori är att vi alla har en längtan efter att att bli sedda för den vi är på riktigt. När vi lever i huvudet kan vi lura oss själva och förtrycka denna längtan men när vi kommer ner i kroppen så kan vi inte ljuga längre. Kroppen talar klarspråk. Kroppen är vis.

Yogiakademin bubblan-5

Läs gärna också…

”Jag blir kär i mina studenter”

Kloka ord från Lisa!

Heeeeej! Vill dela med mig av en vacker delning som Lisa skrivit till inlägget ”Skapa utan prestationsångest”. En klok kommentar om att välja efter hjärtat eller samhället…. TACK LISA!

 

Läsarkommentar: Josefin, tack för inlägget! Känner igen mig. Den där prestationsångesten som aldrig lämnar än ifred.
Jag har ofta en stark känsla av vad jag borde göra. Ofta verkar min känsla dock ologiskt, både enligt mig, andras och samhällets värderingar. Men eftersom jag känner så starkt vad jag borde göra (även om det verkar ologiskt) brukar jag följa det. Men även om jag gör valet utifrån min känsla, är det inte alltid jag kan landa i det valet. Ska försöka förklara..

Ett exempel: I trean på gymnasiet har man ett individuellt val, vilket innebär att man själv väljer ett ämne som man vill läsa under året 3h/vecka. Jag som läst ett yrkesgymnasier borde enligt alla välja engelska, eftersom engelska krävs för att vara behörig till högskola. Om jag inte väljer engelska kan jag inte gå på högskola (om jag inte kompletterar senare på komvux, men det är inget man vll enligt ”alla”). Eftersom jag inte vill jobba med yrket på min linje, borde jag därför välja engelska så jag iallafall kan läsa vidare. Men jag visste inte vad jag ville göra, och känner inte för att läsa vidare. Engelska har alltid varit jätte svårt för mig, och därför kände jag att det var bättre att välja något annat än engelska som individuellt val, eftersom stressan kring engelskan skulle bryta ner mig och göra att jag tillslut inte skulle orka med de andra ämnena heller. Ett bättre alternativ skulle vara att välja något roligt eller enklare eftersom jag dels skulle slippa en stress- och ångestfaktor och dels skulle ha mer energi till resten av skolans ämnen. Dock krävs engelskan för att vara behörig högskola så att välja bort engelskan var enligt alla DUMT, men jag kände att det inte gick för mig. Så jag valde bort engelskan, och läste istället bild som jag tycker om. Med facit i hand var det helt rätt, vilket jag kände under terminen också. Men trots att jag både kände och visste att det var rätt för mig, kunde jag inte släppa oron och ångesten som påminde mig om att jag egentligen borde valt engelska eftersom det är smartare att ha behörighet till högskola.

Alltså – även när jag gör ett val för att jag känner och tror att det är rätt, så blir jag inte av med ångesten som talar om hur jag borde ha gjort. Hänger du med?

Du skriver ”små envisa prestationsångest tankar kan försöka smyga sig på men dessa säger jag vänligt men bestämt NEJ till – slänger bort så långt jag kan. ”. Hur gör man för att bara säga nej till ångesten? I mitt exempel handlar det kanske inte om prestation, men jag kom ändå att tänka på det här när jag läste. För mitt problem är inte att jag inte känner efter.. Utan jag känner efter, gör valet, men får ändå ångest över vad jag enligt alla borde göra istället. Är du med? Hur gör jag för att landa i mitt val och inte tänka på vad som hänt om jag gjort annorlunda, och bortse från vad jag borde..? För att inte känna en ångest över hur jag borde gjort? Har du någon tanke?

Hoppas det går att förstå, haha.

Och lycka till mitt boken! Hur den än blir så är du modig som vågar prova <3

 

Svar: LISA – återigen tusentusentack för din ärliga och utförliga delning. Tror att många av oss känner igen oss i den där beslutsångsten och ältande ”Valde jag fel?”.

Det du beskriver känns som en kamp mellan ”Vad du vill” och ”Vad samhället vill”. I den kampen tror jag alltid på att följa vårt hjärta och strunta lite i vad andra tycker eller vad samhällsstrukturerna försöker få oss att välja.

Att välja det det som känns kul och hjärtat slår för (i ditt fall verkar ju det vara måla och skapa) kan ju aldrig bli fel. Hade du valt engelska men inte känt motivation tror jag inte du hade lärt dig mycket i alla fall. Hur många ämnen har vi inte tvingat oss igenom i skolan utan att egentligen ta in det läraren säger eller vad som står i böckerna?

För mig var engelska mitt ”hat” ämne i skolan också. Trots det tvingade jag mig igenom kurserna (tog tom några extra) och pluggade glosor för fullt MEN jag var fortfarande helt värdelös. Det var inte förrän jag fastnade för yogan och märkte att de flesta yogaböcker bara fanns på engelska och många av min favvo lärarna inte var svenskar… som jag helt plötsligt kände motivation att lära mig just engelska och då gick det som en dans. Från att vara mitt ”hat” ämne så väljer jag numera oftast att läsa böcker på engelska (även om de finns på svenska), skriva min dagbok på engelska och jag tycker det flödar bättre när jag undervisa yoga på engelska.

Long story, short… :-). Men min poäng är att väljer vi inte från hjärtat så kommer vi inte bli nöjda i alla fall. Det blir bara en omväg.

Och när det kommer till att säga NEJ till ångesten så är min teknik att landa ner i kroppen… märker jag att prestationsångesten smyger sig på så går jag och dansar, shakar, mediterar eller logar och känner hur den där ångesten känns i kroppen. Låter den vara där men observerar den…då brukar den också försvinna. Jag vet att prestationsångesten kommer komma igen (kanske kommer vara med mig hela livet) men för varje dag tror jag mig kunna hantera den bättre.

MEGA STOR KRAM

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Sassa Asli
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Jenny Sunding
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
By Momo
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind