Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

skola

Kloka ord från Lisa!

Heeeeej! Vill dela med mig av en vacker delning som Lisa skrivit till inlägget ”Skapa utan prestationsångest”. En klok kommentar om att välja efter hjärtat eller samhället…. TACK LISA!

 

Läsarkommentar: Josefin, tack för inlägget! Känner igen mig. Den där prestationsångesten som aldrig lämnar än ifred.
Jag har ofta en stark känsla av vad jag borde göra. Ofta verkar min känsla dock ologiskt, både enligt mig, andras och samhällets värderingar. Men eftersom jag känner så starkt vad jag borde göra (även om det verkar ologiskt) brukar jag följa det. Men även om jag gör valet utifrån min känsla, är det inte alltid jag kan landa i det valet. Ska försöka förklara..

Ett exempel: I trean på gymnasiet har man ett individuellt val, vilket innebär att man själv väljer ett ämne som man vill läsa under året 3h/vecka. Jag som läst ett yrkesgymnasier borde enligt alla välja engelska, eftersom engelska krävs för att vara behörig till högskola. Om jag inte väljer engelska kan jag inte gå på högskola (om jag inte kompletterar senare på komvux, men det är inget man vll enligt ”alla”). Eftersom jag inte vill jobba med yrket på min linje, borde jag därför välja engelska så jag iallafall kan läsa vidare. Men jag visste inte vad jag ville göra, och känner inte för att läsa vidare. Engelska har alltid varit jätte svårt för mig, och därför kände jag att det var bättre att välja något annat än engelska som individuellt val, eftersom stressan kring engelskan skulle bryta ner mig och göra att jag tillslut inte skulle orka med de andra ämnena heller. Ett bättre alternativ skulle vara att välja något roligt eller enklare eftersom jag dels skulle slippa en stress- och ångestfaktor och dels skulle ha mer energi till resten av skolans ämnen. Dock krävs engelskan för att vara behörig högskola så att välja bort engelskan var enligt alla DUMT, men jag kände att det inte gick för mig. Så jag valde bort engelskan, och läste istället bild som jag tycker om. Med facit i hand var det helt rätt, vilket jag kände under terminen också. Men trots att jag både kände och visste att det var rätt för mig, kunde jag inte släppa oron och ångesten som påminde mig om att jag egentligen borde valt engelska eftersom det är smartare att ha behörighet till högskola.

Alltså – även när jag gör ett val för att jag känner och tror att det är rätt, så blir jag inte av med ångesten som talar om hur jag borde ha gjort. Hänger du med?

Du skriver ”små envisa prestationsångest tankar kan försöka smyga sig på men dessa säger jag vänligt men bestämt NEJ till – slänger bort så långt jag kan. ”. Hur gör man för att bara säga nej till ångesten? I mitt exempel handlar det kanske inte om prestation, men jag kom ändå att tänka på det här när jag läste. För mitt problem är inte att jag inte känner efter.. Utan jag känner efter, gör valet, men får ändå ångest över vad jag enligt alla borde göra istället. Är du med? Hur gör jag för att landa i mitt val och inte tänka på vad som hänt om jag gjort annorlunda, och bortse från vad jag borde..? För att inte känna en ångest över hur jag borde gjort? Har du någon tanke?

Hoppas det går att förstå, haha.

Och lycka till mitt boken! Hur den än blir så är du modig som vågar prova <3

 

Svar: LISA – återigen tusentusentack för din ärliga och utförliga delning. Tror att många av oss känner igen oss i den där beslutsångsten och ältande ”Valde jag fel?”.

Det du beskriver känns som en kamp mellan ”Vad du vill” och ”Vad samhället vill”. I den kampen tror jag alltid på att följa vårt hjärta och strunta lite i vad andra tycker eller vad samhällsstrukturerna försöker få oss att välja.

Att välja det det som känns kul och hjärtat slår för (i ditt fall verkar ju det vara måla och skapa) kan ju aldrig bli fel. Hade du valt engelska men inte känt motivation tror jag inte du hade lärt dig mycket i alla fall. Hur många ämnen har vi inte tvingat oss igenom i skolan utan att egentligen ta in det läraren säger eller vad som står i böckerna?

För mig var engelska mitt ”hat” ämne i skolan också. Trots det tvingade jag mig igenom kurserna (tog tom några extra) och pluggade glosor för fullt MEN jag var fortfarande helt värdelös. Det var inte förrän jag fastnade för yogan och märkte att de flesta yogaböcker bara fanns på engelska och många av min favvo lärarna inte var svenskar… som jag helt plötsligt kände motivation att lära mig just engelska och då gick det som en dans. Från att vara mitt ”hat” ämne så väljer jag numera oftast att läsa böcker på engelska (även om de finns på svenska), skriva min dagbok på engelska och jag tycker det flödar bättre när jag undervisa yoga på engelska.

Long story, short… :-). Men min poäng är att väljer vi inte från hjärtat så kommer vi inte bli nöjda i alla fall. Det blir bara en omväg.

Och när det kommer till att säga NEJ till ångesten så är min teknik att landa ner i kroppen… märker jag att prestationsångesten smyger sig på så går jag och dansar, shakar, mediterar eller logar och känner hur den där ångesten känns i kroppen. Låter den vara där men observerar den…då brukar den också försvinna. Jag vet att prestationsångesten kommer komma igen (kanske kommer vara med mig hela livet) men för varje dag tror jag mig kunna hantera den bättre.

MEGA STOR KRAM

Är meditation för barn?

Är meditation för barn?

Foto – Martin Vallin

Edith, 5 år är vår sötaste och yngsta gäst någonsin på Yogiakademin. Häromdagen ville hon vara med på yogan men efter ca 5 minuter blev hon rastlös och lämnade salen. Igår ville hon att jag skulle lära henne meditera men det blev inte heller långvarigt.

 

Efter några dagar insåg jag istället att jag hade mer att lära mig av henne (än hon av mig) när det kom till dessa övningar.

 

De främsta anledningarna till att jag yogar och mediterar är ju för att bli mer närvarande, leva med mina känslor och framförallt inte ta livet så seriöst – istället hitta in i leken.

 

Det är ju exakt som barn lever helt naturligt. Edith tänker ju inte på dåtiden eller framtiden – hon är ju närvarande hela tiden. Hon stänger inte heller in sina känslor utan släpper ut dem så fort de kommer (kanske inte något som alltid funkar som vuxen men vi skulle nog må bra av att uttrycka lite mer…. ).

 

För att behålla Edith ska kunna behålla denna femåriga närvaro tror jag däremot att det vore magiskt att ganska tidigt börja smyga in övningar från yoga, meditation, dans, tantra etc.

 

Att ta fem minuters break för dans och shaking under kemiklassen eller byta ut en matteklass mot en stunds ögonkontakt och sharing tror jag skulle göra magi i skolan. Inte bara för att behålla det lekfulla sinnet utan även för att utrota mobbing.

 

Om jag får barn vill jag att de ska gå i en skola med yoga på schemat och skogen runt knuten. En skola där de lär sig…Om sig själva. Om andra människor. Om naturen.

Skolkade meditationen. Vart tog den duktiga lilla flickan vägen?

Vipassana meditation

vipassna meditation

Foto – Peter Sahlberg

Igår började jag berätta om min Vipassana upplevelse förra veckan (Läs gärna om det här). Jag skrev om hur upplevelsen såg väldigt annorlunda ut än vad den brukar göra för mig. Jag skolade nämligen från meditationen.

 

Och jag lärde mig massor av just skolkandes. Så länge jag kan minnas har nämligen epitetet ”duktig flicka” stämt väl in på mig – fick MVGn, körde Handels-racet och jobbade som strategisk konsult. Har med andra ord gjort sjukt mycket duktiga grejer – hela mitt liv kretsade kring prestation. Sen hittade jag yogan och meditationen… duktigheten minskade (jag kunde ”bara vara” å chilla mer) men den försvann absolut inte helt. Utan duktigheten hade jag nog exempelvis inte tagit mig igenom något Vipassana retreat alls. På mina tidigare retreat, har jag som nämnt suttit där i meditationssalen, blickstilla och fokuserad – vart en duktig ”Vipassana student” helt enkelt.

 

Denna gången hände alltså något annat. Jag gick emot duktigheten och skolkade.

 

Jag struntade i väckningen kl 04 och istället låg jag kvar under det varma täcket. Jag skippade timmar av meditation under dagen för att hänga under ett  träd i den lilla skogen. Det var skönt och kanske exakt vad jag behövde dessa dagar.

 

Men tankarna som tidigare drivit mig till MVGn och stilla sittande meditation hälsade fortfarande på i mitt bakhuvud…

 

”Vad händer om allt mitt driv är borta?”, ”Latmask!”, ”Har du helt tappat det?”, ”Du kommer fan hamna på gatan om du inte styr upp dig själv nu”

 

För några år sen trodde jag blint på dessa tankar vilket gjort att jag jobbat stenhårt för att visa för mig själv att jag inte är lat. Men de senaste åren har jag förstått att om jag tror på alla dessa tankar är jag dömd att bli olycklig. Jag har gjort allt i min makt för att förinta den där duktiga flickan.

 

Trots det är tankarna alltså fortfarande kvar men nu lyckas jag ofta observera dem och (ibland) även välja bort dem. Inte tro på dem för att istället hitta njutningen av att ligga där under trädtopparna, låta hela kroppen slappna av tungt mot marken. Känna att det är OK att bara vara där utan att göra någonting produktivt överhuvudtaget.

 

Livet går väl inte ut på att vara bäst i klassen?

 

Läs gärna mer om mina tankar om Vipassana meditation här och om att välja bort tankar här.

 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!