Farväl Biarritz! Igår avslutade vi vårt sista retreat i Biarritz för i år så det har blivit dags för mig att åter en gång lämna den trygga ”Yogiakademinbubblan”. Det känns tomt och lite skrämmande. Utanför vår bubbla känner jag nämligen att det finns som en stark kraft som gör allt i sin makt för att försöka få mig bort från hjärtat och upp i huvudet.

Väl där uppe blir jag rädd och sätter genast på mig fasader och masker för att skydda mig på bästa sätt. Jag stänger in mig. Klär på mig. Blir osynlig. Denna gång gör jag allt i min makt för att jobba emot denna starka samhällskraft. Försöker stanna i kroppen och hjärtat – där är jag trygg oavsett omständigheter.

Jag känner så otroligt mycket tacksamhet över alla KÄRLEK jag får uppleva gång på gång i våra olika bubblor runt om i världen. Under september har bubblan bildats i en fantastisk villa utan för Biarritz. En villa lååååångt ifrån allt annat. En villa där vi varken sett något annat hus eller hört bilar, bara sprudlande natur och fågelkvitter. I denna villan har jag fått äran att lära känna över 60 spännande personer de senaste veckorna.

Som vanligt på våra retreat blev jag påmind om hur vackra människor är när de plockar bort sina lager och masker, när de vågar visa sig själva. Precis som jag anländer de flesta nämligen till retreaten med mängder av fasader som skyddar mot samhällets kyla och världens galenskap. Hursomhelst, bara efter första klasser brukar det där börja försvinna litegrann och varje deltagare inser att man på Yogiakademin får vara och göra exakt som man vill. De träder in i bubblan där man kan lägga undan sin välpolerade utsida och få känna inåt istället. Låta alla sidor synas, ”dåliga” som ”bra”. Låta alla känslor levas ut, ”dåliga” som ”bra”.  När insikten kommer att man under dessa dagar får vara sig själv fullt ut slappnar de flesta av och känner en FRIHET de nästan glömt existerade.

Och det är just då – när både mina och deltagarnas lager har skalats av och jag ser vad som finns där bakom som jag blir KÄR. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir helt galen i varenda en. Jag kan bara stå där mitt i yogasalen fylld av kärlek när jag blickar ut på alla euforiskt dansande kroppar med ögon som tindrar.

Trots att jag nu i 3 års tid har bevittnat hur denna magi har uppstått på över 50 yogaretreat runt om i världen så blir jag lika förvånad varje gång. Det enda vi gör är ju att på olika sätt guida deltagare från huvudet ner i kroppen. Vi gör liksom inget särskilt eller extremt. Vi har ingen hemlig formel. Det verkar dock som det där lilla räcker. Min teori är att vi alla har en längtan efter att att bli sedda för den vi är på riktigt. När vi lever i huvudet kan vi lura oss själva och förtrycka denna längtan men när vi kommer ner i kroppen så kan vi inte ljuga längre. Kroppen talar klarspråk. Kroppen är vis.

Väl i kroppen är det som att vi automatiskt blir nakna, sårbara och fyllda med kärlek.

Foto – Adam Klingeteg

Mitt senaste retreat på Training for Life (det där 1,5 åriga programmet jag går på Baravara) hette LET GO. Jag har ju varit på Baravara många gånger nu men blir lika hänförd av varje retreat. Varje gång är det något nytt, spännande och unikt jag får uppleva i min kropp och veta om mig själv. Jag har aldrig någon aning om vad som väntas komma. Ofta när jag åker dit tror att ”nu behöver jag deala med xx eller yy…” men i merparten av fallen är det något helt annat som kommer upp till ytan.

Ibland handlar det om dåtiden, något gammal barndomsminne som gör sig synligt och kanske börjar bli redo att läkas.

Ibland handlar det om nutiden, kanske en relation som blir tydlig och måste omformuleras.

Ibland är det snarare framtiden som står i fokus, jag får kontakt med min vision och hur jag egentligen vill leva.

Det är lite som att lägga ett pussel. Ett pussel över mitt egen liv. Ett pussel som hjälper mig att förstå hur jag själv funkar, att se mitt egos struktur och uppbyggnad.

Jag skulle ljuga om jag sa… att detta var en dans på röda rosor… att retreaten på Baravara enbart var något jag längtade till. Motsatsen är ofta mer sann, jag vet inget svårare och tyngre vi kan göra än att lära känna oss själva, gräva djupt i vårt innersta och se egots-struktur i vitögat.

Som namnet på mitt senaste retreat skvallrar om var det utformat för att få oss att helt släppa kontrollen och ge vår tillit till något annat. Vi gjorde alla möjliga – galna, konstiga, läskiga – övningar för att verkligen släppa alla spärrar. Utan att gå in på detalj, då övningarna är lite för knäppa för att ta ut ur sitt sammanhang, så handlade de i stort om att komma ner i kroppen (släppa mindet) och om att gå utanför sin trygga ”comfort” zone. Ahhhhh! Vissa övningar var väldigt utmanande men det funkade. Redan andra dagen vibrerade varenda cell i min kropp, min fulla livsenergi var tillbaka och tilliten till något mer likaså, jag kände mig lite som ett öppet och nyfiket litet barn igen samtidigt som pusselbitarna fylldes på i raskt takt.

Förutom denna härliga (och kittlande) känslan i kroppen som kommer av att LET GO… kan man fråga sig…vad är egentligen grejen med att släppa kontrollen? Är det inte bättre att lära sig ta kontrollen över sina tankar och känslor eller varför inte över hela sitt liv?

Maybe, om det senare skulle funkat hade det säkert varit urskönt att leva så men nu är det ju sällan så att vi kan kontrollera ALLT i vår omgivning. Vi försöker. Eller jag kanske ska tala för mig själv. Jag försöker kontrollera varenda detalj i mitt liv.

För flera år sedan, på ett av mina första retreats, blev det tydligt att jag ständigt har ett mantra på repeat i mitt bakhuvud…

”Josefine, om du släpper kontrollen, kommer allt du har att försvinna…”

Vissa dagar spelas det på låg volym, någonstans i periferin, medan andra stunder hörs det snarare som skarpa skrik, omöjliga att bortse ifrån. Ett mantra som egentligen har funnits där sålänge jag kan minnas men jag har varit omedveten om det, det var först där på retreatet för flera år sedan som jag kunde ta ett steg utanför och se det. Vilket också betydde att från den dagen får jag ibland uppleva stunder när volymen helt har tystnat. M A G I.

Det där med att leva i kontroll har ”fungerat” hyffsat bra i flera år, tja, hela mitt vuxna liv faktiskt… men ju mer jag får uppleva livet i ett icke kontrollerad tillstånd inser jag hur galet mycket energi det tar från mig att ständigt vara i kontroll. En energi som jag istället skulle kunna använda till att njuta av livet eller skapa från en plats av äkta kreativitet.

Just därför, vill och behöver jag träna på att helt och fullt släppa taget. Och jag vet att jag inte är ensam, hela vårt samhälle handlar ju om KONTROLL. Kontroll över våra känslor, kroppar, relationer, ekonomi, träning, ätande…

Och det fina är att så fort jag släpper kontrollen så kommer livsgnistan och kreativiteten som ett brev på posten. Lusten att skapa kommer tillbaka. Lusten som fanns där dagligen när jag var liten, innan det där mantrat hade utvecklats. Lusten att måla, dansa, spela teater, spela piano, sjunga… En lust i form av en lek långt ifrån min alltför välkända prestationsångest vars kurva nästan identiskt följer mantrat volym.

De sista dagarna på LET GO retreatet fick vi chansen att göra just detta – måla, dansa, sjunga, spela teater… utan mål och resultat istället var det själva skaparprocessen som var central.

Jag kommer aldrig glömma eftermiddagen då jag satt på marken i en lada i Dalarna med ögonbindel på och en nyfunnen men numera nära vän bakom ryggen. Framför mig ett blankt papper, färger och penslar av alla tänkt bara slag och former. Ledarna satte på musiken och vi flowade tillsammans. Jag och min guidande vän där bakom ryggen. Hon ledde. Jag gav mig hän. Hon gav mig penslar och färger. Jag använde dem för att uttrycka min känsla.

Utbytet blev en vacker dans med färger som överhuvudtaget inte handlade om att skynda fram ett perfekt slutresultat eller att på något sätt finnas till för en yttre betraktare. En målning under ständig förändring, utan mål och riktning, som uppkom stegvis i takt med känslorna inom mig, inom oss.

I timmar fullkomligt valsade vi med färgerna…. Så närvarande. Så lyckliga. Så tacksamma. Så färgglada.

Tack till dig Susanne och till alla mina andra underbara baravaravänner.

Tack, tack, tack till er Isa & Agni – ni är min idoler. <3

Foto – Adam Klingeteg

Läs gärna fler liknande inlägg här…

Dagar av att Bara Vara (och skrika)

”I am not a fucking barbie doll”

Training for life

Idag vill uttrycka min kärlek till kundalinimeditationen. En meditation som är skapat av en man, eller av många kallad Guru, vid namn Osho. En timmes meditation i fyra steg som har funnits i mitt liv i flera flera år. Den är också perfekt att göra hemma själv, då det enda du behöver är en speciell kundalinimeditation musik som finns på spotify.

De flesta av er som läst min blogg ett tag eller varit på en klass med mig har ju provat steg 1, Shakingen. Kundalinimeditationen består alltså av ytterligare tre steg. De två första stegen är ”aktiva” vilket betyder att kroppen är i rörelse som i sin tur hjälper oss att gå från huvudets alla tankar till att istället landa ner i kroppen. Efter dessa två steg är vi sedan redo för stillhet och bara vara närvarande.

Detta är helt enkelt en meditation som är skapat för oss moderna, kanske stressade, människor som ofta hänger i huvudet mycket under dagen, kanske framför datorn på kontoret. Efter en sådan dag tror jag de flesta av oss tycker att det är väldigt svårt att få ro i sinnet genom att sätta oss helt stilla i meditation (som en munk i en grotta), då kan det hjälpa att shaka och dansa lite först. Kundalini meditationen är alltså skapat för att göra på eftermiddagen för att smälta dagen som varit.

Hitta en plats där du kan vara ostörd under en timme och sätt gärna på en ögonbindel för att verkligen landa in med DIG.

Steg 1: Shaking (15 min)

Placera fötterna höftbrett isär och behåll dem där under hela övningen. Böj lite lätt på knäna och slappna av i hela kroppen. Släpp käkarna och låt andetaget vara naturligt men genom munnen. Låt sen kroppen börja skaka nerifrån. Få varenda del av din kropp att vibrera. När tankarna far iväg till något annat, för uppmärksamheten tillbaka till det som händer i kroppen, i stunden.

Steg 2: Inkännande dans (15 min)

Musiken ändras och vi träder in i fas 2. Låt kroppen röra sig exakt som en vill till musiken. Släpp ”mindet” och låt istället kroppen leda rörelsen. Det finns inga rätt och fel här. Bara din kropp kan veta vilken rörelse som behövs i varje ögonblick.

Steg 3: Stilla meditation (15 min)

Musiken ändras åter igen och vi kommer till fas 3. I denna fas kan du välja om du vill stå eller sitta i meditation. Oavsett vad du väljer så hitta en position där du kan slappna av i kroppen men samtidigt låta ryggraden vara rak så att energin du frigjort i steg 1 & 2 kan stiga uppåt i denna fasen. Bara bara observera här och motstå frestelsen att klia, justera eller förändra positionen. Musiken i denna fas kan uppfattas som lite obehaglig av vissa, jag brukar se det som att tonerna hjälper mig att bli närvarande, liksom drar ner uppmärksamheten från huvudet och ner i kroppen. När vi känner tonerna i kroppen (istället för i huvudet) är de nämligen snarare sköna än osköna.

Steg 4: Liggande savasana (15 min)

Musiken tystnar, vi lägger oss ner på rygg och släpper taget om ALLT.  Efter en kvart plingar en klocka tre gånger och vi vaknar till liv igen.

Musiken till denna meditation hittar du HÄR.

Jag kan verkligen rekommendera dig att prova en regnig dag eller kanske utomhus en solig dag, effekten är MAGISK!!!!