Giving the planner a break to create space for new adventure. Something that happens when I am managing to, just like a kid, throwing myself into something with trust, vulnerability, openness and playfulness.

For this to happen, I need to let go of control. I need to feel that it is ok, not to know what will happen next. That it is ok not to plan every single detail of my day, of my life. That it is ok that some moments are ”unproductive”. When I allow for adventure in my life, I allow myself to be alive.

Because when my life is a safe plan and every single spot in my calendar is marked, there is no time for adventure. No time for spontaneity. No time to flow. Actually, no time to live.

So today, I am doing my best to ignore that planner voice in the back of my head. Instead I am leaning back to open my eyes for what is in front of me.

När jag spelar tillbaka bandet lite så inser jag att jag de senaste åren har jag gått in i någon form av höstdepression. Det är något som smyger sig på i början av september för att sen eskalera i resten av månaden och i mitten av oktober brukar jag se till att göra något radikalt för att ta tag i den. Möta min smärta.

För två år sen åkte jag exempelvis till Colorado och genomgick ett Pathoflove retreat (Full av kärlek, tom på ord) och förra året satte jag mig ensam i en liten hydda och mötte smärtan med meditation (Min vecka som eremit).

När den här höstdepressionen eller smärtan är närvarande gör det jävligt ont att leva. Så fort jag stannar upp och inte distraherar mig så känner jag mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där… varje höst.

Jag drömmer om att någon kärleksprins ska komma och rädda mig ur denna smärta men vet samtidigt att ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste möta detta obeskrivliga obehag alldeles ensam. Vilket kanske är värst av allt för det får mig verkligen att känna mig just ENSAM.

I dessa stunder av smärta är min första impuls att FLY. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Hursomhelst, ju mer jag börjar förstå mig själv och ser hur dessa ”smärttåg” kommer i cykler (oftast på hösten) så blir jag också medveten om mina flyktbeteenden. När den medvetenheten kommer så funkar dessa tekniker ”tyvärr” heller inte lika bra. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

Så tillslut brukar det alltså leda till att jag bokar in ett retreat eller ser till i alla fall vara ensam för att få ro till massa meditation.

Jag sätter mig ner med smärtan och bara observerar. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Det gör ont. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Höstens depression verkar ha blåst bort för detta år. Kanske ses vi igen nästa år men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

Tack för att du läste.

All kärlek

Foto – Adam Klingeteg

Glad söndag! Hoppas ni har en härlig helg.

Jag har hängt på Urban Om hela helgen och gått en så kallad Let Go training. Vilket egentligen betyder att jag hängt inuti min kropp i flera timmar varje dag och låtit den röra sig som den vill till massa härlig musik. Helt enkelt en slags meditativ dans från insidan där vi helt får släppa hur vi ser ut på utsidan. WIHOOO, helt otroligt befriande och vackert.

Denna helg fick mig också att reflektera över ovanstående fråga. Eller snarare den stora kontrasten till vad jag upplevde häromdagen då jag undervisade yoga och denna typ av dans på ett event för de största ”influencers” från hela Europa blev jag förskräckt. Att titta på hur de rörde sig på yogamattan gjorde ont i mig. Jag insåg hur lite kontakt de hade med insidan av sina, utifrån sett ”perfekta”, kroppar. Senare på kvällen, när vi alla åt middag tillsammans, fick jag även veta att majoriteten av dem hade gjort mängder med skönhetsoperationer. Och då var det inte bara ingrepp som bestod av att bleka tänderna eller förstora brösten och läpparna… tydligen fanns det vissa av dem som även hade fixat käkbenen för att göra ansiktet smalare, lagt fett på rumpan för att göra den större och, värst av allt, opererat bort revben för att få smalare midja. Jag är i chock! Och detta är personer som är förebilder för så många andra kvinnor, framförallt unga tjejer. HALLÅ, var är världen på väg?

Kvinnans kropp har ju i urminnestider objektifierats vilket ju tyvärr ofta även påverkar hur vi kvinnor mår på insidan. Så länge jag kan minnas har det funnits diskussioner runt omkring mig som rör denna viktiga men svårlösliga fråga. Samhället har ju till viss del börjat ta sitt ansvar genom att använda en del nya förebilder för barn och andra typer av modeller i reklamer. Långsamt, långsamt bidrar detta säkerligen till att kvinnoidealet börjar förändras till det bättre. Och jag har under flera år levt i tron att vi är på rätt väg, att alla osunda ideal håller på att att försvinna en gång för alla.

Men efter detta yogaevent inser jag att det är läge att släppa vårt tålamod och faktiskt skynda på denna process. Uppenbarligen måste vi hitta ett helt annat tillvägagångssätt. För att verkligen lämna dessa osunda kvinnoideal bakom oss tror jag att vi bör byta perspektiv. Ett perspektiv där vi vänder oss inåt istället för att blicka utåt och försöka förändra det yttre idealet. Ett perspektiv där vi kvinnor börjar lära känna vår kropp från insidan istället för att bara bry oss om utseendet av den yttre fysiska strukturen.

Jag hävdar inte att detta tillvägagångssätt är lätt heller men jag tror att det är det enda sättet för att skapa förändring på riktigt. När vi börjar lyssna på kroppens inre signaler kommer vi automatiskt vilja ta hand om den och ge den det bästa i form av exempelvis vila, träning och kost. Vilket samtidigt betyder att det blir omöjligt för oss att vilja operera bort revben eller gör andra ingrepp för att förstora eller förminska delar av vår kropp. I takt med att vi lär känna kroppens insida kommer vi också börja se den som något så mycket mer än bara ett objekt och därav per automatik sluta följa alla dessa knäppa utseende ideal och istället låta vår unika kropp landa i sin alldeles egna perfekta balans. Och när fler och fler kvinnor fattar grejen och börjar lyssna på sina kroppar så vill jag tro att de osunda idealen ganska snabbt försvinner från vårt samhälle.

Jag tror att det i det stora hela handlar det om att varje kvinna måste hitta sätt för att sluta kämpa emot sin kropp. Dans, yoga och även sittande meditation är tekniker som verkligen hjälper mig att börja acceptera och till och med älska min kropp som den är. Kroppen blir min bästa vän, en vän jag spelar i samma lag som. Så TACKSAM för alla tekniker jag fått äran att utforska hittills, känner hur mitt hjärta verkligen vill dela dem med alla men kanske framförallt människor som fastnat i enbart sin utsida.