Giving the planner a break to create space for new adventure. Something that happens when I am managing to, just like a kid, throwing myself into something with trust, vulnerability, openness and playfulness.

For this to happen, I need to let go of control. I need to feel that it is ok, not to know what will happen next. That it is ok not to plan every single detail of my day, of my life. That it is ok that some moments are ”unproductive”. When I allow for adventure in my life, I allow myself to be alive.

Because when my life is a safe plan and every single spot in my calendar is marked, there is no time for adventure. No time for spontaneity. No time to flow. Actually, no time to live.

So today, I am doing my best to ignore that planner voice in the back of my head. Instead I am leaning back to open my eyes for what is in front of me.

När jag spelar tillbaka bandet lite så inser jag att jag de senaste åren har jag gått in i någon form av höstdepression. Det är något som smyger sig på i början av september för att sen eskalera i resten av månaden och i mitten av oktober brukar jag se till att göra något radikalt för att ta tag i den. Möta min smärta.

För två år sen åkte jag exempelvis till Colorado och genomgick ett Pathoflove retreat (Full av kärlek, tom på ord) och förra året satte jag mig ensam i en liten hydda och mötte smärtan med meditation (Min vecka som eremit).

När den här höstdepressionen eller smärtan är närvarande gör det jävligt ont att leva. Så fort jag stannar upp och inte distraherar mig så känner jag mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där… varje höst.

Jag drömmer om att någon kärleksprins ska komma och rädda mig ur denna smärta men vet samtidigt att ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste möta detta obeskrivliga obehag alldeles ensam. Vilket kanske är värst av allt för det får mig verkligen att känna mig just ENSAM.

I dessa stunder av smärta är min första impuls att FLY. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Hursomhelst, ju mer jag börjar förstå mig själv och ser hur dessa ”smärttåg” kommer i cykler (oftast på hösten) så blir jag också medveten om mina flyktbeteenden. När den medvetenheten kommer så funkar dessa tekniker ”tyvärr” heller inte lika bra. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

Så tillslut brukar det alltså leda till att jag bokar in ett retreat eller ser till i alla fall vara ensam för att få ro till massa meditation.

Jag sätter mig ner med smärtan och bara observerar. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Det gör ont. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Höstens depression verkar ha blåst bort för detta år. Kanske ses vi igen nästa år men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

Tack för att du läste.

All kärlek

Foto – Adam Klingeteg

Det pågår någon form av skördefestival i vår närliggande by så i natt var det musik, raketer, fyllon, moppar som störde heeeeeela nattan. Galet svårt att sova. Vände och vred på mig länge, tills jag tog tag i mig själv och använde yogan magiska tekniker. Det funkade så vill såklart dela med mig!

I yogatraditionen är det välkänt att inte bara andningsrytmen speglar hur vi mår utan att vårt tillstånd också är beroende av vilken näsborre som det går lättast att andas igenom. I en given stund är det nämligen oftast lättare att andas genom en av de båda näsborrarna och efter två till fyra timmar brukar det skifta och den andra näsborren dominerar. Ett biologiskt fenomen som ofta referens till ”näscykeln”.

Vänster näsborre fungerar lugnande och höger stimulerar. Kanske är det sällan vi lägger märke till dessa subtila skiftningar i livet, men när vi gör det kan vi använda denna cykel till vår fördel. Med hjälp av olika andningstekniker kan vi påverka vilken näsborre som är mest aktiv – vilket i sin tur gör att vi kan påverka vårt sinnesstånd. Så när vi vill lugna ner oss innan läggdags är det bra om vi kan få vänster näsborre att dominera.

Gör så här

1. Ställ din timer på 5 minuter och inta en bekväm position.
2. Börja med en eller ett par utandningar där du tömmer lungorna helt.
3. Håll för högra näsborren genom att trycka lätt med fingertoppen och andas 4−5 djupa andetag genom den vänstra näsborren.
4. Andas sedan 4−5 andetag genom båda näsborrarna.
5. Fortsätt att växla andningen med stängd respektive öppen (höger) näsborre under högst 5 minuter.
6. Fortsätt så med fullt fokus på känslan i kroppen tills din timer ringer.

Höll på att bli galen där på kvällen men trots allt kaos…somnade jag tillslut jättegott med hjälp av denna andning. Prova nästa gång du inte kan somna!!!!