Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Höstdepression

När jag spelar tillbaka bandet lite så inser jag att jag de senaste åren har jag gått in i någon form av höstdepression. Det är något som smyger sig på i början av september för att sen eskalera i resten av månaden och i mitten av oktober brukar jag se till att göra något radikalt för att ta tag i den. Möta min smärta.

 

För två år sen åkte jag exempelvis till Colorado och genomgick ett Pathoflove retreat (Full av kärlek, tom på ord) och förra året satte jag mig ensam i en liten hydda och mötte smärtan med meditation (Min vecka som eremit).

 

När den här höstdepressionen eller smärtan är närvarande gör det jävligt ont att leva. Så fort jag stannar upp och inte distraherar mig så känner jag mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där… varje höst.

Jag drömmer om att någon kärleksprins ska komma och rädda mig ur denna smärta men vet samtidigt att ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste möta detta obeskrivliga obehag alldeles ensam. Vilket kanske är värst av allt för det får mig verkligen att känna mig just ENSAM.

 

I dessa stunder av smärta är min första impuls att FLY. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Hursomhelst, ju mer jag börjar förstå mig själv och ser hur dessa ”smärttåg” kommer i cykler (oftast på hösten) så blir jag också medveten om mina flyktbeteenden. När den medvetenheten kommer så funkar dessa tekniker ”tyvärr” heller inte lika bra. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

 

Så tillslut brukar det alltså leda till att jag bokar in ett retreat eller ser till i alla fall vara ensam för att få ro till massa meditation.

 

Jag sätter mig ner med smärtan och bara observerar. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Det gör ont. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Höstens depression verkar ha blåst bort för detta år. Kanske ses vi igen nästa år men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

 

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

 

Tack för att du läste.

 

All kärlek

Foto – Adam Klingeteg

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
20kommentarer
  • Vad vackert och ärligt du delar din smärta och dina sätt att tillåta den att finnas där, snarare än att gå in och direkt försöka trycka bort den.
    Tack för att du delar med dig. Jag tror det är så otroligt viktigt att vi vågar öppna upp och tala om vårt mående, för då inser vi snart att vi sällan är sådär ensamma som vi får för oss när vi är inne i det tunga, att vi genom den vetskapen känner oss lite tryggare.
    Jag känner igen mig så mycket i detta. Har insett och accepterat att dessa perioder kommer och liksom suger allt det där energiska och levande, som jag så starkt kopplar till min person, ur mig. Men jag vet också att den där känslan av meningslöshet och sorg också är övergående; att även om det inte känns så i stunden så kommer en annan tid. De första åren kämpade jag emot på samma sätt som du beskriver. Sysselsatte mig med oändligt mycket uppgifter och ansvar för att slippa känna o tänka. Men det höll inte, höll på att så sönder av att försöka imitera någon sorts sann kraft. Jag observerar också att dessa tendenser att fly finns kvar i mig nu och att jag till viss del tillåter dem att styra mig. Men inte längre fullt ut. Jag vet att andningen och de lugnare delarna av ypgapraktiken blir som allra viktigast för mig under dessa perioder. Att dessa tillsammans med viss inbokad återhämtningstid där jag har tid för att bara vara och känna utan stimulans är helt nödvändig för att jag ska kunna ta mig ur det. För annars blir jag istället helt avtrubbad känslomässigt. Tror inte att vi kan välja att bara ha vissa typer av känslor utan snarare att om vi tvingar bort de där tunga känslorna och inte låter dem få det utrymme de kräver, då tvingar vi samtidigt bort alla andra känslor. Och jag är hellre i kontakt med smärtan, låter den värka och känna hur tårarna sköljer ur mig än att känna mig avtrubbad och helt livlös. Stor kram!

    Hanna 2017-10-29 13:59:26
    Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Åhhhh, blir helt tårögd att läsa dina kloka fina ord. Tusentusentack för att du delar. Massa kärlek till dig ❤️

      josefinebengtsson 2017-11-01 16:27:07
      Svara
  • Tack fantastiska du. Behövde detta mer än något annat just nu.

    Natalie 2017-10-26 22:51:51
    Svara
  • Åh tack Josefine för att du satte ord på mina känslor och fick mig att sluta känna mig ensam!❤️
    Det är andra året som hösten kommer med trötthet och orklöshet för mig. Jag försöker acceptera det och stanna i det men det är svårt och lätt att känna sig ensam. Det är lätt att tappa yogan när det känns som man inte orkar något alls, men jag ska försöka hålla i den förhoppningsvis bär den mig igenom hösten.
    Tack igen för ett bra inlägg och en bra blogg. Nästa år hoppas jag kunna ladda upp för hösten med er på Yogiakademin!❤️

    Sandra 2017-10-23 20:16:47
    Svara
    • Svar på Sandras kommentar.

      Hej fina Sandra. Tack för att du delar. Ja det är alltid så fint att känna igen sen. Yogan är ju fantastisk när vi mår sådär men såklart svårare att få till. Hoppas på att få se dig på yogiakademin snart. Stor kram ❤️

      josefinebengtsson 2017-10-24 07:38:15
      Svara
  • Tack för en fin text. Det är så lätt att känna igen sig. Jag tänker att det de här känslorna av håglöshet, sorg och ångest kanske har att göra med att hösten är vad man inom ayurveda kallar för vatatid, den tid då allting vissnar och tynar bort. Det påminner oss om att det kommer en tid då vi själva börjar gå mot slutet av våra liv. Även om vi vet att naturen har sina cykler och att hösten och vintern behövs för att det sedan ska kunna spira och gro igen. Värmen och ljuset kommer tillbaka. Tur att du har ordnat ditt liv så att du kan åka till värmen. Jag har själv varit 1-2 veckor på semester om vintrarna någonstans där det är värme, sol och hav nu i många år och det är en sådan boost. Men det räcker inte riktigt till för hela den långa perioden.. Vi får sätta oss på våra mattor och ta hand om oss. Vilket härligt ord – kärleksprins- jag lärde mig förresten. Vem vill inte ha en sån! Lite ljuvligare och mer förstående och fullkomlig än någon riktig existerande person.

    Hanna 2017-10-22 14:41:15
    Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Tack Hanna för dessa kloka ord. Yes, kan nog garanterat hänga ihop med Vata tiden och eftersom jag ör Vata själv blir jag ju såklart mer påverkad.

      Hihi jaaaa svårt att släppa drömmen om dem där perfekta kärlesprinsen. ❤️❤️❤️

      josefinebengtsson 2017-10-24 07:40:25
      Svara
  • Tack Josefine för att du sätter ord på känslorna. Jag är inne i liknande känslor just nu. Allt känns hopplöst och livet känns… tomt. Grått. Meningslöst. Ensamt.
    Försöker meditera och yoga men jag kan inte andas. Är en stor klump i halsen som täpper igen allt. Så, så svårt. Det enda som får mig att fortsätta är att allt förändras hela tiden, som du säger. Anicca.
    För två månader sen var jag lycklig, om 2 månader kommer jag vara lycklig igen. Ljuset kommer snart smyga sig på mig igen, omfamna mig.
    Jag längtar efter att skratta högt, le åt ingenting, njuta av varje tugga av mat, andas in och känna hur det renar min kropp, vara mig själv.
    Det kommer. Snart.
    Höstdepression är så viktigt. Att inte förlora hoppet. Vi måste prata om det mer.

    Styrka till alla er.

    Med värme, H

    H 2017-10-21 18:19:13
    Svara
    • Svar på Hs kommentar.

      Åhhhhh kära H. Fint att höra från dig. Tack för att du skriver. All kärlek tilldrog ❤️🌹

      josefinebengtsson 2017-10-24 07:56:16
      Svara
  • Åhhhh! Bästa, finaste du. Jag känner igen mig så väl. Men jag trodde du har haft en partner, jag menar att du väntar på din drömprins.

    Dea 2017-10-21 16:32:17
    Svara
    • Svar på Deas kommentar.

      Åh fina. Tack för att du kommenterar. Menade inte så, när jag har massa smärta så är det ingen som kan rädda mig. Drömmen finns ofta där att ngn perfekt varelse ska kunna göra det men… inser ganska fort att jag måste vara själv i sådana lägen. ❤️

      josefinebengtsson 2017-10-24 07:59:34
      Svara
  • Så bra skrivet😍 Sätter ord på hur jag i perioder upplever min tillvaro. Jag försöker också lära mig att landa i känslan och hantera det. Stor Kram

    Sanna 2017-10-21 14:02:19
    Svara
    • Svar på Sannas kommentar.

      Tack för att du skriver. Så skönt att höra att vi är fler och att allt förändras hela tiden 💕💕💕

      josefinebengtsson 2017-10-24 08:03:20
      Svara
  • 💕💕💕💕

    Mikkaela 2017-10-20 20:40:13
    Svara
  • Massor med kärlek!! ❤️❤️🙏

    Hannanas 2017-10-20 16:40:22
    Svara
  • Så vackert. Tack. <3 och Adams bilder! magiska

    Emma lärdiglyssnapådinkropp 2017-10-20 15:18:30
    Svara

senaste från Hälsa

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Emma Danielsson
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
Andrea Brodin
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Vanja Wikström