Jag är väldigt nyfiken så kan inte låta bli att slänga mig in i knäppa situationer – ju galnare desto mer spännande.

Men den där knäppheten varar tyvärr ofta inte sålänge, situationen blir ganska snart naturlig. Jag minns exempelvis första gången jag provade Dans Meditation på Urban Om (härliga studion där jag undervisat i flera år) i Stockholm. När jag kom in i salen möttes jag av en guru-liknande DJ som spelade dramatiska beats på högsta volym och ett dansgolv fyllt med varelser i ögonbindlar och konstiga kläder (många utan så mycket kläder alls). Alla körde sitt race – en dans som på många sätt kan liknas vid den man ser kl 03 på Stureplan fast den här var mer genuin. Deltagarna var ett med sin kropp, njöt av stunden och struntande fullständigt i hur de såg ut.

Den där första gången var jag i chock men nu flera år senare är det här lite av min favvo aktivitet på lördagskvällar och även en viktig ingrediens på våra retreats med Yogiakademin. Häng med!

Om du är danssugen redan ikväll, spana in Bara Dansa på Urban Om.

Foto – Peter Sahlberg

WIHOOOOOOO….imorgon får jag en vecka av Flightmode, en vecka utan mobil och dator för att landa in i stillhet och närvaro. Jag är sååååå tacksam och glad för att flyga till  Colorado idag och vara med på ett retreat som heter Path of Love. Ett retreat jag velat gå i flera år och nu kom chansen. Mina vänner som gått det säger att man har ett liv före och ett liv efter detta retreat…hahaha…så spänningen är total – vems liv får jag?

Tackvare Yogiakademin lever jag ju på retreats stora delar av året som dessutom innehåller alla de ingredienser jag älskar mest (eftersom jag ju tagit fram stora delar av konceptet). Det är fantastiskt att få leva så men det är skillnad på att ”leda” och att ”bli ledd”. Jag älskar att få dela med mig av det jag tror på genom att exempelvis leda yogaklasser men vi alla behöver båda delarna. Nu ser jag verkligen fram emot att bara hänge mig i någon annans händer – att bli ledd. Så förutom att inte ha mobilen och datorn på en vecka ska det bli underbart att inte bestämma eller vara i kontroll, utan bara följa en process som någon annan skapar och liksom låta det som sker, ske. Låta hjärtat visa vägen, tårar rinna, trötthet bli sömn,  steg bli närvaro, möten bli meditation, tystnad bli timmar…

Men NO WORRIES,  Hippie yoginin har inte helt tagit över mitt väsen så bloggen kommer vara levande.  Den strukturerade Handelstjejen inom mig finns fortfarande kvar och har förberett härliga inlägg för varje dag denna veckan. Men kommentarer, sms och melj får ni svar på i nästa!

HA EN UNDERBAR VECKA!

Foto – Peter Sahlberg

Många frågar mig vad jag tränar mer än yoga. Sanningen är att jag sällan gör någon annan fysisk aktivitet – stunden på yogamattan räcker alldeles utmärkt för att få bort den där rastlösheten i kroppen. Ibland kommer dock suget att ta mig till skogs för att jogga en härlig runda bland träden.

Innan jag började med yoga var det just löpning som var min grej – jag sprang och sprang. Gärna mil om dagen för att hålla stress-hormonerna i schack. Jag diggar fortfarande löpningen men nuförtiden blir det snarare 3-4 gånger i månaden. Jag var precis ute på en magisk runda här i vackra Biarritz. Så härligt att springa längst böljande vågor och bara känna varenda cell i kroppen.

Den där magiska känslan av närvaro hade jag dock sällan tidigare då jag sprang. Då kunde jag springa i timmar utan att ens ha sett havet eller känt kroppen. Jag sprang och sprang på vackra stigar men var fortfarande bara i mitt huvud. Tänkte och tänkte – löste ”problem” relaterade till jobb, relationer och livet i stort. Jag var inte närvarande alls i stunden, det var ingen riktig paus. På den tiden kunde jag ge mig ut och springa och komma hem en timme senare utan att veta var jag varit. Jag kunde springa med svullet knä och blodiga skavsår – utan att ens känna smärtan, mitt fokus var nämligen inte alls i kroppen.

När jag springer nuförtiden, är det mer som meditation och yoga. Jag känner mitt hjärta, min kropp – väldigt likt den känslan jag har på mattan när jag rör mig mellan yogapositioner.

På ett sätt upplever jag det svårare att vara närvarande under springrundan än på yogamattan eftersom löpningen är mer monoton – lättare att tankarna far iväg till en dåtid eller framtid. När jag typ står på händer, tvingas jag liksom in i kroppen, i nuet annars ramlar jag.

Min slutsats är i alla fall att jogging (och för den delen annan träning) kan vara en meditation om vi vill – men det kommer inte naturligt för mig i alla fall.

Vill du läsa mer om min syn på yoga och träning, spana in detta inlägg – Vad är yoga?