Förutom att jag såklart längtade efter att hänga lite i Sverige så var huvudanledningen till att jag åkte hem (trots att vi ju har retreat i Indien snart igen) – TRAINING FOR LIFE.

Ett retreat-program på ett ställe som heter baravara (läs mer här) som jag ska börja på nu och gå i 1,5 år. Jag har längtat efter det i flera månader, SÅÅÅ galet taggad på att äntligen få sätta igång. Hahaha…nejdå mina förväntningar är inte skyhöga.

Programmet består av att vi under 1,5 år åker upp till baravara 11 gånger och får chansen att dyka in i oss själva på olika retreat. Jag har varit på baravara två gånger tidigare men ju gjort mängde av liknande retreats runt om i världen och jag ÄLSKAR det. Att få leva ut, vara galen och fullkomligt ge min tillit och hänge mig till någon annan. Det är mäktigt.

Det fina med denna trainingen blir att det kommer vara samma grupp som ses varje gång vilken borde bidra till en väldigt trygg känsla efter ett tag. Tänker att vi liksom kommer att bli som en skolklass som blir ledda av olika lärare varje gång.

Att få vara med på denna trainingen känns också som en helt perfekt kombination med det jag gör med Yogiakadamin. En magisk balans av att ge och få, dela och bli inspirerad.

Med andra ord kommer jag gå in i flightmode igen från och med idag till söndag men jag har tidsinställt lite härliga inlägg som beskriver allt coolt jag fick uppleva på det ayurvediska retratet i Indien. Så fortsätt kika in här på bloggen.

Lovar att meddela om min baravara upplevelse när jag är tillbaka.

ALL KÄRLEK!

Det enda jag kan göra nu är att bli smutsig…haha! Efter två månader av yoga, meditation & Ayuvedisk balanserad vegan mat på Khola beach följd av tio dagar av ”rent-liv” på det ayurvediska retreatet i Kumta känner jag mig detoxad från topp till tå. En otroligt härlig känsla. Min kropp svävar, jag är vig, stark och så full av energi att det verkar som om jag inte behöver sova någonting just nu…haha…har med andra ord sjukt mycket tid. Idag har jag nog svarat på över 100 mail (hade lite att ta igen efter all flightmode och segt internet i Indien) men trots det känner jag mig inte trött. Jag är fortfarande i kontakt med kroppen! Jag och Malin diskuterade just om det verkligen bara var örter i teet och oljorna på retreatet..haha!

Hursomhelst, det enda jobbiga nu är att jag vet att denna känsla snart kommer att försvinna. Yes, jag kan ju givetvis försöka hålla kvar den ett tag till men på sikt inser jag att det är en lönlös kamp. Det ”strikta” livet jag levde på detta ayurveda center kan (och vill) jag ju inte alltid ha… att yoga två timmar om dagen och meditera dubbelt så många, få behandlingar, vara i tystnad och flightmode samt ständigt leva på gluten-socker-kött-mjölk-kaffe FRI kost blir nog rätt trist i längden och framförallt får jag nog en överdos av ensamtid för ingen kommer vilja hänga med mig.

Trots den intellektuella vetskapen känner jag hur någon inom mig inte vill släppa taget om denna härliga känsla. Det tar emot att ta den där koppen kaffe och biten choklad som jag annars brukar kunna njuta av.

Allt behöver ju inte vara svart eller vitt, jag lever ju generellt väldigt hälsosamt och vet snarare att jag måste akta mig för att inte bli för extrem. Om några dagar får jag nog helt enkelt tvinga i mig själv ett glas vin eller något!

Det jag vet är att allt förändras hela tiden så jag får helt enkelt släppa taget och istället bara njuta av och vara tacksam för det härliga som händer i min kropp just nu!

Anicca

Inte i Sverige (riktigt än) men hemma i mig själv. Det krävs så lite, denna gång var det fyra dagar vipassana tystnad och mängder av meditation på det ayurvedsika retreat jag skrev om tidigare. På fyra dagar har jag gått från att vara i Yogiakademin-mode (ett nice tillstånd men också ett där jag är i kontroll, ger allt och i stunder glömmer mig själv) till Josefine-mode.

Som sagt ligger detta retreat på en fantastiskt plats – en milslång ödestrand så inget inget annat som stör. Jag och Malin kom hit i måndags och kände snabbt att detta var ett schysst ställe men för att få ut det vi behövde gällde det att skapa vår grej. Att sitta och småprata vid måltiderna med främlingar var det sista vi ville göra efter att ha lett sex retreat. Att gå på deras (vet att det låter hårt) katastrofala yoga kändes inte heller lockande. Gick på en klass och blev arg på läraren – han hade nada närvaro och predikade mer prestation än att känna in kroppen. Buh!

Vi bestämde oss helt enkelt för att köra vår grej och de fina människorna som jobbar på retreatet förstod och stöttade oss. Jag tidsinställde lite inlägg och fick hjälp med instagram och sen smälte vi in i tystnad.

Under dessa tysta dagar har jag gjort mitt eget lilla schema av det jag älskar mest – VARIT I KROPPEN.

Vaknat av mig själv typ vid fem tiden (I know katastrof för jetlaggen eftersom jag snart ska hem) då har jag skrivit lite dagbok för att sen gå upp och skaka igång mig, en timme av kundalini meditation på rummet. Därefter gick jag till den fantastiska yogasalen och påbörjade min praktik som alltid är sååååå magisk när jag är i tystnad. Sen väntade en ayurvedisk frukost på mig på min altan. Många hade nog tyckt att maten här är trist och smaklös men min kropp älskade den. Så balanserad och lagat med kärlek!

Efter det en timme meditation följt av bad och lång strand promenad. Därefter lunch och meditation igen på altanen. På eftermiddagen brukade jag få min ayurvediska behandling (skriver mer om det sen) – spännande och givande men inte så skönt. Sen smälte jag ofta behandlingen med ytterligare en meditation innan middagen. Jag avslutade dagen med att delta i deras pooja (en indisk ritual för att rensa sig på gamla sjukdomar… Lite flummigt men mysigt) sen vid åttatiden somnade jag som ett barn.

Så ganska intensivt schema :-). Men wow vad nice det är att helt få koppla bort huvudet ibland, jag har inte ens läst bok och faktiskt knappt skrivit dagbok. Bara bara varit i kroppen och i stunden.

Nu har jag så mycket energi att det känns som om jag inte behöver sova på flera dagar!!

KÄRLEK