Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

Foto Elin Graaf

Wihooooo! Nu finns min yogakolleltion som jag skapat med Stadium äntligen i butik och online. Spana in HÄR.

Heeeeello! Inser igen och igen, hur mycket jag älskar att vara totalt absorberad av en sak i taget. Att inte multitaska utan ha min fulla närvaro här och nu med exakt det jag gör eller inte gör, tillsammans med personen jag är med eller i mitt egna sällskap. TOTAL NÄRVARO. Så sällsynt men så magiskt, kanske det enda som faktiskt betyder något på riktigt. Delar en text från min instagram nedan om just detta, att vara total i det vi gör. Att våga göra en sak i taget istället för allt samtidigt.

I am addicted to the feeling of being TOTAL. Being totally absorbed in what I am doing in the present situation. Totally there with all of my senses.

So what I mean is in a way an opposite to multitasking, doing several things at once and on top of that, simultaneously also think about tons of other stuff. That scatterdness drives me crazy. I found it pointless, meaningless…. blääääää.

However, even tough I hate it, I still get stuck there over and over again, especially in front of the computer. If I don’t watch myself, it is actually happening every time I am opening my computer. It’s like the computer with all its impressions takes me over and I am starting to ”try” doing a crazy amount of things at the same time. It is like a part of me believes that I am some kind of super human who can finish ten different tasks all at once. But over and over again, I need to face the fact that I have no super power. I am just a normal person who can be present with only one thing at the same time.

That is what I ”hate” the most about computer work. If I sit and just write in word, I actually like my screen, it is only the non total multitasking that I hate.

Instead, I love being fully present with one thing – single tasking. Teaching yoga gives me just that – for the class to flow, in a way, it requires ”me” to be fully there with all my senses but also me to leave completely. To let go of my self-centeredness and instead be totally present with the students. Maybe that is a secret key for totality…that we need to let go of ourselves to be totally there with someone or something else?