Foto – Adam Klingeteg

Alltså – läste just det sjukaste, International Yoga Competition. Haaalllå, det e ju heeeeelt knäppt att tävla i yoga?

Yoga är ju motsats till tävlan –  och då jag har den där prestationsnerven i mig så triggar detta mig extra mycket. Kan inte ens yogamattan få vara en plats där vi släpper strävan om att bli bättre (bäst!) och bara får vara exakt som vi är?

Innan jag läste mer om det hoppades jag lite på att tävlingen i alla fall skulle handla om… Vem som har mest närvaro? Vem som ser sitt ego mest? Vem som kan lyssna mest på sin kropp? Vem som kan leva i tillit?

Men givetvis handlade tävlingen endast om det yttre… Hur kroppen såg ut i de olika positionerna? Vem som hade perfektast linjering vilket ju bara det är fullkomligt idiotisk – vem bestämmer vad som är bäst linjering? Vi har ju alla helt olika kroppar och behöver givetvis modifiera positionerna efter hur det känns i vår kropp – å det är ju ingenting som domaren kan veta…

Jag visste att det fanns tävling i bikram yoga vilket fått mig att dissa den yogaformen (också på grund av speglarna i för sig) men att det görs i vanlig yoga också gör mig lite ledsen. Är det inte bättre att döpa det till gymnastiktävling bara?

Läs gärna mina tankar om den populära yogaformen Bikram HÄR.

Foto –  Urbanista

I torsdags utmanade jag tävlingsmänniskan inom mig och var med på ett härligt löpningsevent som Urbanista anordnade. Innan jag började med yoga var det just löpning som var min grej – jag sprang typ en mil om dagen för att hålla stresshormonerna i schack. Nuförtiden känner jag sällan det där suget efter att köra slut mig själv på det sättet, jag kan då och då ge mig ut i skogen och springa men då i en lugn takt där jag fortfarande känner in kroppen.

Därför var det intressant att vara med på ett löpningsevent – dels för att se hur kroppen reagerar men framförallt för Egot. Under hela min uppväxt tog jag alltid i alla fall en pallplats på de där loppen i skolan och i några år tränade och även tävlade jag i friidrott.

Jag trodde därför att den där tävlingsmänniskan inom mig skulle väckas till liv och att jag skulle pusha mig själv för hårt för att impa på de andra! Men jag blev faktiskt förvånad över mitt lugn – faktum var att jag lyckades känns in mig egen kropp och även om grymma Charlotte Karlsson (som ledde passet) körde hårt med oss så lyssnade jag mer på vad min egen kropp kommunicerade.

Det var en superhärlig förmiddag som slutade med mysigt mingel med magiska smoothies från Shake for Shape.

Läs gärna mer vad jag tänker om jogging i detta inlägg  ”Var jogging min yoga?”