Nu har jag bara ett retreat kvar på min Training for Life, ett 1,5 årigt program jag går på baravara. Ett av dessa retreats handlade om RELATIONER – framförallt kärleksrelationer. Ett retreat som fick mig att se massa saker lite tydligare.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av kärleksrelationer och framförallt valet av partner vilket gjorde att jag till och med skrev min Bachelor uppsats på Handels om just det. En uppsats som fick namnet The Business of Love, How to find a soul mate among billions of dates. När de flesta andra kursare analyserade skattefördelar med XX eller budgetöverskott för YY så fokuserade jag på det då framväxande fenomenet online dejting. Detta var ju flera år sedan, innan alla appar kom, när det fortfarande ansågs lite konstigt att dejta online.

Hursomhelst, det fanns några internet sidor där Match.com var den största aktören. När jag tillsammans med min uppsatspartner, Jessica, började behandla ämnet såg vi ganska snabbt ett stort problem med dessa sajter – det stora urvalet.

Med hjälp av olika psykologiska teorier såg vi tydligt att människan inte är skapad för att hantera så många partnerval som man får via dessa sajter. Vi använde främst en teori som brukar refereras till ”The too-much-choice effect” som i stort visar att när vi har för många val blir vi antingen missnöjda med våra val eller också väljer vi ingen alls. Tidigare hade forskare främst använt denna teori när det kom till antal val av olika produkter såsom smaker av tuggummi eller märken på tvålar där slutsatsen då var att när det var för många varianter av produkter slutade det med att vi blir missnöjda med vårt köp eller inte köper något alls. Vi tog alltså denna teorin, testade den på partnerval och såg tydligt att den stämde väl – människor med för många val är antingen missnöjda med sin partner eller också förblir de singlar och inte väljer någon alls.

Det vi fann i uppsatsen skrämde mig och kanske har det bidragit till att jag aldrig testat varken klassiskt online dejting eller tinder även under de perioder som jag varit singel. Jag tror fortfarande att det ligger någon sanning i denna slutsats MEN jag börjar samtidigt inse att bakom allt detta finns det en annan mer grundläggande och djupare aspekt. Jag börjar förstå att det måste finnas en anledningen till varför vi i samhället sett till att skapa alla dessa appar och sidor som ger oss dessa oändliga möjligheter – en orsak till varför vi ständigt vill ha FLER val.

Kan det vara så att vi gömmer oss bakom dessa val? Att det är lättare att behålla masken på om vi inte går på djupet i en specifik relationen utan snarare springer på nästa dejt så fort det börjar bli för intimt med en viss person. Valen gör helt enkelt att vi kan stanna på ytan med många och slipper det där med att krångla oss in på djupet.

Jag skulle tippa på att de flesta av oss dock inte ser denna egentliga orsak – hur hårt vi håller i vår egen mask – utan snarare hittar på anledningar för att döma ut vår dejt. Otaliga skäl till varför vår nyvunna partner inte är den rätta.

”Hon är alldeles för stel”, ”Klarar inte av hans familj..”, ”Hon är bortskämd..”, ”Han är ingen riktig man..” bla bla bla…

En slags felsökning som alltid resulterar i samma slutsats: Jag måste leta vidare!

…men oftast skulle jag tro att det inte handlar om den andra personen. Även om det är klyschigt så handlar det nog nästan alltid om oss själva. Om vår egen rädsla över att öppna upp. Att ta av oss masken och stå spritt språngande naken framför vår partner och låta denna personen komma bakom våra tjocka ”välmanikurerade” skal.

För några år sen när jag var singel hade jag en period då jag såg att detta mycket tydligt inträffade. Jag dejtade några killar – en i taget – men ofta bara några veckor i sträck för sen blev jag ”äcklad”. Jag inser ju nu att det inte var killarna det var fel på utan min egen rädsla att släppa in dem. När de började komma för nära mig, sprang jag snabbt som tusan.

Vi vågar helt enkelt inte visa vem vi är bakom det där perfekta skalet vilket omedvetet gör att vi så fort vi kommer ”för” nära en annan människa ser till att hitta fel på den personen så att vi får en anledning att lämna och söka vidare på den gigantiska köttmarknaden – så att vi kan fortsätta behålla vår trygga mask på (ett tag till). För vem är vi utan denna mask? Ofta har vi kanske inte ens själva någon aning om vad som döljer sig bakom alla våra roller och spel så när en annan person börjar skrapa på ytan blir vi livrädda att tappa masken – för vår partner men också för oss själva. Även om vi kanske inte är helt nöjda över livet med masken på, så är det välbekant och tryggt för oss, utan mask tvingas vi ju in i ”läskig” ovisshet.

Dagens snabba partnerbyte, otrohetsaffärer och singelträsk beror nog snarare på att vi nu mer än någonsin – mycket med sociala mediers framgång – har lyckats skapa ännu fler lager och masker runt vår riktiga kärna vilket i sin tur gör att vägen in till kärnan (och likaså en intim relation) blir längre och mer svårgenomtränglig.

Ibland har vi dock ”tur”, vi träffar en person som vi kan behålla vår vackra mask på inför och denna person kan behålla även sin. Vi kan gå in i ett ”tryggt” äktenskap tillsammans utan att behöva ta av våra kära skal. Ett äktenskap där två masker möter varandra och skapar en yttre perfektion, en sagovärld där den vackra prinsessan äntligen får kyssa sin prins i deras nyinköpta drömbostad där de tillsammans med sina barn lever lyckliga i alla sina dagar.

En fantastisk relation för den yttre betraktaren men vad skulle hända om man kunde komma in på djupet av dessa individer? Om man kunde läsa deras innersta tankar?

Det kan vi givetvis inte veta men det jag vet är att jag personligen vill ha en relation som består av någon annat än två främlingar som valt att leva under samma vackra tak. En relation som består av öppenhet, äkthet och ärlighet framför utlovade löften och falsk trygghet. En relation där vi kan stå nakna inför varandra i fullkomlig sårbarhet och därifrån naturligt bilda en villkorslös enhet.

Efter år av toppar och dalar, hårda ord, lögner och frustration… tror jag att detta är dit jag är på väg med en man som jag ibland velat slå sönder och samman men som av någon anledning fortfarande finns kvar. Om vi båda fortsätter jobba med oss själva tror jag på oss. I mitt bakhuvud klingar de gamla grekiska orden ”knowing thyself”, det måste vara vägen till en djup och kärleksfull relation, eller?

Foto – Mohammed Salik

Outfit – Soc for Stadium

An inquiry that has been with me for a few years is… Can I go as deep with another person as I am in my own meditation?

For a long time, I have had a huge longing to meet another person when I am in that mesmerising space of connectedness with my own heart. With everything.

However, so far in my life, I have only got glimpses of such meditative and beautiful meetings. I have been very close to other people but that last little bit of fully connectedness – I have only been able to experience when I am by myself. It is like when someone else is around, I get distracted and losing that deep connection to my heart. I guess, I get too involved in the other person’ energy and emotions so I cannot feel myself anymore.

Despite this, a wise part of me knows that it is possible to experience even deeper places of connectedness with someone else. It is like I know, that there is a huge potential, in the meeting in between two people, that is way bigger than being alone. But – it is just sooooo much more difficult than finding presence alone. At least for me, it doesn’t come naturally. I guess, because the meeting with another, requires two people to be pure, complete, and present. But above all, it requires two people to trust. Really TRUST. And that is maybe the most challenging task we can take on this life time. At the same time, maybe that is also what life is all about – beautiful and deep relationships? No matter, how beautiful sensations I am experiencing in my own meditations, there is always an underlying longing to share it with another.

”Josefine, nu får du allt sluta med all den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?”, ”Sluta ifrågasätta så mycket, varför kan du inte bara leva som alla andra!”

När jag berättar om mina tårar och min smärta är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?

Yes, i stunder kan jag känna mig galet vilsen, förvirrad, rädd, ensam –  då är det som om tårarna inte vill ta slut. Ju djupare jag går inom mig, desto mer smärta tycks jag få uppleva. Yoga, meditation och annan så kallad spirituell praktik är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser – det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i perioder förvirrar och liksom förgiftar hela vårt tillvaro.

Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?

För mig har det aldrig varit något val. Längtan efter att förstå är för stor. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera. Jag kan liksom inte bara leva på när något inom min gnager. För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

Vissa människor tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Givetvis är det omöjligt för mig att veta vad som händer hos någon annan men jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum utan yttre stimulans och se vad som händer.

I vardagen har vi ju alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, förvirringen, hopplösheten…

I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Men flykten och ignoransen gör ju tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.

För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.

Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.

I don’t know. Kanske är jag helt ute och cyklar. Kanske borde jag sluta grotta så mycket i mitt innersta och istället börja leva som majoriteten av 30 åringar. Men jag vet faktiskt inte hur man gör – min längtan efter äkthet, frihet och förståelse för mig själv och världen är för stor. Så jag kommer helt enkelt fortsätta min vandring inåt.

Någon som känner igen sig?

Tack för att ni läser.

KÄRLEK

Foto – Mohammed Salik