Foto – Adam Klingeteg

Kära ni! Dags för dag 15 i vår vackra meditationsutmaning (se mer HÄR). Idag ska vi göra en urålderlig meditation från Sufi-traditionen. En tradition som i stort består av läror och tillvägagångssätt som genom kärlek leder oss till frihet (eller upplysthet). Sufi ger oss övningar som guidar oss till att hitta kärleken inom oss själva, idag ska vi göra en övning som hjälper oss att landa i vårt eget hjärta. Vårt meditationsobjekt är känslan runt bröstet, hjärtat – vi låter helt enkelt vår uppmärksamt följa våra hjärtslag. När tankarna fladdrar iväg någon annanstans (vilket de kommer att göra) så för vi bara vårt fokus tillbaka till detta område.

Det är väldigt vanligt att känslor kommer upp när vi fokuserar på just hjärtat. Ibland finns där känslor som kärlek, glädje och tacksamhet men ofta hittar vi också motsatsen. Vi kanske blir medvetna om hur vi stängt av och blockerat detta område för att slippa känna smärtan, för att vi inte kunde hantera en ”jobbiga” situation när den hände. Det är OK. Vi alla behöver göra detta i stunder – ett sätt att överleva och ta oss vidare. Denna strategi (att trycka ”in” känslorna) fungerar ett tag men någon gång behöver dessa känslor upp till ytan, ”dealas” med. Ibland kommer de upp efter någon timme ibland tar det flera år. Ibland kommer de i form av fysiska problem (en skada eller en sjukdom) eller så kokar vi över (typ får ett raseriutbrott från ingenstans).

För mig är meditation ett sätt att låta de där förtryckta känslorna komma upp till ytan på ett lugnt och harmonisk sätt. Låta dem ”poppa upp” när jag är redo att möta dem från en åskadarplats. Det är många av er som delat med er av hur ni exempelvis har börjat gråta eller känt frustration under meditationen – kan vi låta dessa känslor komma upp och bara observera dem med ett harmonisk sinne läker vi oss själva från insidan (kanske slipper de där fysiska problemen och utbrotten). Kan vi hitta den där känslan av att alla känslor är OK. Alla känslor finns inom mig och vill bli accepterade – ilska, sorg, avsky, skam, sexualitet, kärlek, glädje… Kan vi observera den där tåren falla längst kinden utan att döma den eller försöka få bort den? Kan vi se det som en känslomässig detox där vi renar och läker oss själva från insidan?

Såhär går det till…

1. Sätt på dig sköna kläder och hitta din favvo position (se HÄR).
2. Sätt din timer på 15 min.
3. Blunda och slappna av i kroppen.
4. Låt andetaget vara naturligt, in och ut genom näsan.
5. Fokusera på förnimmelser runt ditt bröst och se om du kan upptäcka dina hjärtslag.
6. När tankar dyker upp, för bara vänligt men bestämt tillbaka uppmärksamheten till hjärtat.
7. Om det är mycket tankar och känslor – ta gärna några lite djupare och mer kontrollerade andetag för att sen återgå till hjärtat.

Dela gärna hur det kändes! Kanske kom det känslor, kanske kände du ingenting. Allt är OK. Kommer det inga känslor är det vad som ska vara just nu – det är ingen idé att försöka tvinga fram den där tåren.

Ha en vacker stund med dig, med ditt hjärta. <3

En helg på landet och Västkusten – strålande sol, sommarvärme & omringad av människor jag älskar – perfekta yttre förhållanden helt enkelt men igår grät jag mest hela dagen. På ett sätt skönt då jag behövde det, det gick liksom inte att hålla emot.

Blev sårad för drygt en vecka sen och just när det hände orkade jag inte ”deala” med det – så jag tryckte ner det i kroppen och levde på i en vecka. Hade massa yogaevents, träffade kompisar, jobbade etc. Det gick bra, hade en jättehärlig vecka men nu sa kroppen ifrån den var redo att rensa ut det där jobbiga. Så igår när jag vaknade, kände jag ett tryck kring hela brösten som liksom stoppade andningen, en klump i magen och allmänt ont i kroppen.

Först hade jag ett motstånd att släppa – jag som tänkt leka med familjen och njuta av den just ankomna sommaren men men… jag bytte spår och lyssnade på kroppen. Vandrade iväg för mig själv istället – och tillåt tårarna att rinna. Gick & gick i fyra timmar längst Västkusten vackra stränder & klippor. I takt med tårarna och acceptansen kände jag hur trycket runt brösten började släppa och den där värken i magen likaså. När jag kom hem trodde jag att tårarna var slut för denna gång satte jag mig och mediterade men efter någon timme i sittande position började tårarna spruta igen… det var bara att låta dem rinna. Vackert på något vis att sitta där i stillhet & närvaro och observera hur de rann längst kinderna, vilka tankar som var där och vad som egentligen hände i kroppen under tiden.

Efter meditationen kände jag mig klar på riktigt (för denna gång) – jag hade hittat in i en form av acceptans och förlåtelse för det där som hände förra veckan. Jag hade dealt med det. Imorse på yogamattan kände jag hur andetaget fyllde upp bröstkorgen igen, hur kroppen var öppen och den där klumpen i magen var borta.

TACKSAM över tryggheten jag känner härnere – hur det alltid har varit en plats där jag landar, reflekterar, sover ut, gråter ut, känner, får ny energi & inspiration!

Idag är jag redo för båt picknick med familjen.  Wihoooo!!!!!!

Läs gärna mer om gråtande i detta inlägg ”Hylla tårarna”

God morgon! Nu är det dags för mig att ha några dagar för mig själv i tystnad men när jag sluter ögonen…ser jag ett par glasiga ögon som ser rätt igenom mig, ett vackert äkta leende tillsammans med ett smittande skratt samtidigt som jag energin från en fri själ mitt på dansgolvet…

JAG ÄR KÄR IGEN. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag är tokig i alla vackra människor jag tillbringat min senaste vecka i Bretagne med. Vår magiska påskvecka tillsammans är över. Från att leva ihop i ett slags slottsligt kollektiv med 15 andra är jag nu helt ensam. Vi alla kom dit förra lördagen utan att känna någon annan – i slutet av veckan kändes vi som en familj. En familj som delade tårar och skratt, tystnad och tillit, drömmar och pinsamma historier.

Jag tycker det vackraste som finns är att se människor öppna sig och visa känslor, att se människor sluta ögonen och röra sig helt obekymrat i sina kroppar eller att fullständigt släppa taget i Savasana. Efter några dagar på ett retreat brukar detta ske – folk släpper lager, slutar lyssna slaviskt på mig i yogasalen och istället följer sin egen kropp. När det händer blir jag blixtförälskad – jag kan stå i mitt i salen med gåshud och vara helt hänförd för alla dessa fria kroppar. När vi är oss själva, slappnar av och släpper in är ALLA vackra.

Jag saknar alla dessa 15 individer, känns galet tomt. Jag vet dock att det är bra för mig att landa och bara vara lite ensamhet en stund.

Läs gärna mer om alla härliga retreats HÄR.