Glad söndag! Hoppas ni har en härlig helg.

Jag har hängt på Urban Om hela helgen och gått en så kallad Let Go training. Vilket egentligen betyder att jag hängt inuti min kropp i flera timmar varje dag och låtit den röra sig som den vill till massa härlig musik. Helt enkelt en slags meditativ dans från insidan där vi helt får släppa hur vi ser ut på utsidan. WIHOOO, helt otroligt befriande och vackert.

Denna helg fick mig också att reflektera över ovanstående fråga. Eller snarare den stora kontrasten till vad jag upplevde häromdagen då jag undervisade yoga och denna typ av dans på ett event för de största ”influencers” från hela Europa blev jag förskräckt. Att titta på hur de rörde sig på yogamattan gjorde ont i mig. Jag insåg hur lite kontakt de hade med insidan av sina, utifrån sett ”perfekta”, kroppar. Senare på kvällen, när vi alla åt middag tillsammans, fick jag även veta att majoriteten av dem hade gjort mängder med skönhetsoperationer. Och då var det inte bara ingrepp som bestod av att bleka tänderna eller förstora brösten och läpparna… tydligen fanns det vissa av dem som även hade fixat käkbenen för att göra ansiktet smalare, lagt fett på rumpan för att göra den större och, värst av allt, opererat bort revben för att få smalare midja. Jag är i chock! Och detta är personer som är förebilder för så många andra kvinnor, framförallt unga tjejer. HALLÅ, var är världen på väg?

Kvinnans kropp har ju i urminnestider objektifierats vilket ju tyvärr ofta även påverkar hur vi kvinnor mår på insidan. Så länge jag kan minnas har det funnits diskussioner runt omkring mig som rör denna viktiga men svårlösliga fråga. Samhället har ju till viss del börjat ta sitt ansvar genom att använda en del nya förebilder för barn och andra typer av modeller i reklamer. Långsamt, långsamt bidrar detta säkerligen till att kvinnoidealet börjar förändras till det bättre. Och jag har under flera år levt i tron att vi är på rätt väg, att alla osunda ideal håller på att att försvinna en gång för alla.

Men efter detta yogaevent inser jag att det är läge att släppa vårt tålamod och faktiskt skynda på denna process. Uppenbarligen måste vi hitta ett helt annat tillvägagångssätt. För att verkligen lämna dessa osunda kvinnoideal bakom oss tror jag att vi bör byta perspektiv. Ett perspektiv där vi vänder oss inåt istället för att blicka utåt och försöka förändra det yttre idealet. Ett perspektiv där vi kvinnor börjar lära känna vår kropp från insidan istället för att bara bry oss om utseendet av den yttre fysiska strukturen.

Jag hävdar inte att detta tillvägagångssätt är lätt heller men jag tror att det är det enda sättet för att skapa förändring på riktigt. När vi börjar lyssna på kroppens inre signaler kommer vi automatiskt vilja ta hand om den och ge den det bästa i form av exempelvis vila, träning och kost. Vilket samtidigt betyder att det blir omöjligt för oss att vilja operera bort revben eller gör andra ingrepp för att förstora eller förminska delar av vår kropp. I takt med att vi lär känna kroppens insida kommer vi också börja se den som något så mycket mer än bara ett objekt och därav per automatik sluta följa alla dessa knäppa utseende ideal och istället låta vår unika kropp landa i sin alldeles egna perfekta balans. Och när fler och fler kvinnor fattar grejen och börjar lyssna på sina kroppar så vill jag tro att de osunda idealen ganska snabbt försvinner från vårt samhälle.

Jag tror att det i det stora hela handlar det om att varje kvinna måste hitta sätt för att sluta kämpa emot sin kropp. Dans, yoga och även sittande meditation är tekniker som verkligen hjälper mig att börja acceptera och till och med älska min kropp som den är. Kroppen blir min bästa vän, en vän jag spelar i samma lag som. Så TACKSAM för alla tekniker jag fått äran att utforska hittills, känner hur mitt hjärta verkligen vill dela dem med alla men kanske framförallt människor som fastnat i enbart sin utsida.

LÄSARFRÅGA:

Vill säga tack för det här inlägget också. Håller verkligen med dig. Jag har dock mycket ont i magen och behöver undvika många livsmedel, men det är ju inte i syfte att förbjuda utan för att jag vill må bra. Annars är jag också trött på alla råd om hur man ska äta för att se bra ut. Det borde handla om, som ni förmedlar, att må bra på insidan och ge kroppen vad den ber om – om det så är något näringsrikt eller ibland en bulle. Även om jag tänker såhär, så är balansen jätte svår. Brottas hela tiden med tankarna, men ändå mindre och mindre tror jag. För något år sedan såg jag inte maten som det nödvändiga för kroppens funktioner, utan som något som gör än tjockare. Allt eftersom slutade jag med socker, satte fler och fler regler för vad jag fick äta, portionerna blev mindre och tillslut tränande jag alldeles för mycket och åt alldeles för lite. Mitt största komplex var magen. Ville inget hellre än att ha en platt mage, så dumt. Jag lärde mig att ALLTID dra in magen. När jag låg ner, satt ner, stod upp, promenerade, när jag sprang, drog jag in min mage.. Till och med under fotbollsmatcherna tänkte jag på att dra in magen. Helt sjukt. Dessutom motarbetade jag det naturliga andetaget, och drog istället andetaget inåt. När man andas vidgas bröstkorgen och magen naturligt för att luften ska få plats, men jag lärde mig istället att dra magen inåt när jag andades, för att inte bli tjockare när jag andades. SÅ SJUKT. Någonstans förstod mina föräldrar att jag inte åt. När min pappa grät fick jag en chock, och kom på – vad håller jag på med? Började äta igen, men tankarna fanns ju kvar. Genom åren har jag jobbat med mina tankar, och som jag skrev är det lättare nu. Jag behöver inte lika ofta slåss mot tankarna, utan istället påminna mig själv om det du beskriver i inlägget. När jag ser tillbaka på hur allt handlade om mat kopplat till utseende, ser jag vilken stor skillnad det är. Idag håller jag med dig, och försöker vara snäll mot mig själv. Det kanske inte går att släppa tankarna helt? Dom kanske alltid kommer komma, men man kan nog bli bättre på att styra tillbaka tankarna igen på vad som verkligen är viktigt, tror jag. Kram

SVAR:

Tack, tack, tack för dina kloka kloka ord Lisa. Så intressant att läsa för oss alla. Kanske är det så att vissa tankar kommer spöka för oss resten av livet men när vi lär känna dem kan vi också börja välja bort dem, inte tro på dem.

Precis som du skriver tror jag det finns så många av oss som går och håller in magen dag ut och dag in (ofta utan att ens veta om det). Själv märker jag ofta när jag exempelvis sätter på mig bikini att jag ”omedvetet” av gammal vana drar in magen. Men när jag blir medveten och kommer på mig själv släpper jag taget och låter andetaget komma hela vägen ner i magen. Bästa sättet att INTE LEVA är nog nämligen att hålla andan (eller andas ytligt uppe i bröstet). Ibland tänker jag att allt det där hänger ihop. Att ”ätstörningar” långt ifrån bara handlar om att följa ett visst utseende ideal utan snarare är en flykt från att känna känslor – det vill säga en flykt från att LEVA. De effektivaste strategierna för att slippa känna måste ju vara att just sluta andas och skippa maten.  När vi inte känner kan ju inget ”jobbigt” riktigt påverka oss. Men frågan är – vill vi ligga på dödsbädden och inse att vi varit döda hela livet?

Foto –  Adam Klingteg

Heeeej kära ni! Dag 2 av vårt Online Yoga Retreat :-). Vi kommer precis som igår börja med antingen Shaking (se HÄR) eller sekvensen på Yogobe (SKÖN START).

Gör du sekvensen – se om du märker någon skillnad från igår. Kanske kan du lyssna på din kropp lite mer idag och verkligen känna den från insidan.

Efter att du är klar med shakingen eller yogan – svara på frågan ”Vad har jag för relation till min kropp?”. Dömer du din kropp? Försöker du ständigt förändra och förbättra den eller kan du acceptera den exakt som den är?

Foto –  Adam Klingteg

En fråga jag tror vi alla kan relatera till. En fråga som ligger mig varmt varmt om hjärtat. En fråga som verkligen var mitt huvudtema på mitt första Vipassana retreat. Hur många dömande tankar finns egentligen där i vårt bakhuvud?

”Du har tjocka lår…”, ”Du är för kort..”, ”Du är klen..”, ”Du har stripigt hår”, ”Du har dålig hy…” Bla bla bla…

Jag kan ju bara tala för mig själv men i mitt huvud finns det massor. Exempelvis  när jag äter den där ”onyttiga” efterrätten kan ”Du är tjock” tankar ploppa upp i mitt huvud också MEN (tillskillnad från när jag var yngre och innan jag började meditera) tror jag inte på dem. Det är ju bara en galen tanke som är långt ifrån sann. Rationellt vet vi ju alla att det krävs mer än en efterrätt. Och i längden vad händer om vi går upp några kilon hit eller dit? Givetvis ska vi eftersträva en hälsosam och icke överviktig kropp men hälsosam är inte modellsmal eller fitness-tränad.  Är det värt att kämpa för att vara smal och vara livrädd för att bli tjock livet ut? Vem är det egentligen vi kämpar för?

Kanske ska vi inte döma oss själva för att sådana tankar kommer ibland, det är nog svårt att inte alls bli påverkad av alla bantningstips och reklamer med perfekta kroppar och vackra ansikten. När de där tankarna kommer till mitt medvetande nuförtiden så skattar jag åt dem, för det är ju idioti. Jag tackar meditationen för denna lärdom. JAG ÄR INTE MINA TANKAR!

Spelar du i samma lag som din kropp eller är ni motståndare? En fråga som ofta väcker mycket känslor, se om du så ärligt som möjligt kan dela med dig av din relation till din kropp? Och som sagt, använd gärna ett Alias namn. Jag känner ofta hur kraftfullt det är att sätta ord på mina känslor och hur det blir ännu starkare om jag delar det med andra. Så fint om vi kan inspirera varann!

Läs gärna ”Vill du blir smal som en supermodell”