Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

känna

Läsarfråga: Ätstörningar, en strategi att sluta känna?

Ätstörningar strategi att slippa känna

LÄSARFRÅGA:

Vill säga tack för det här inlägget också. Håller verkligen med dig. Jag har dock mycket ont i magen och behöver undvika många livsmedel, men det är ju inte i syfte att förbjuda utan för att jag vill må bra. Annars är jag också trött på alla råd om hur man ska äta för att se bra ut. Det borde handla om, som ni förmedlar, att må bra på insidan och ge kroppen vad den ber om – om det så är något näringsrikt eller ibland en bulle. Även om jag tänker såhär, så är balansen jätte svår. Brottas hela tiden med tankarna, men ändå mindre och mindre tror jag. För något år sedan såg jag inte maten som det nödvändiga för kroppens funktioner, utan som något som gör än tjockare. Allt eftersom slutade jag med socker, satte fler och fler regler för vad jag fick äta, portionerna blev mindre och tillslut tränande jag alldeles för mycket och åt alldeles för lite. Mitt största komplex var magen. Ville inget hellre än att ha en platt mage, så dumt. Jag lärde mig att ALLTID dra in magen. När jag låg ner, satt ner, stod upp, promenerade, när jag sprang, drog jag in min mage.. Till och med under fotbollsmatcherna tänkte jag på att dra in magen. Helt sjukt. Dessutom motarbetade jag det naturliga andetaget, och drog istället andetaget inåt. När man andas vidgas bröstkorgen och magen naturligt för att luften ska få plats, men jag lärde mig istället att dra magen inåt när jag andades, för att inte bli tjockare när jag andades. SÅ SJUKT. Någonstans förstod mina föräldrar att jag inte åt. När min pappa grät fick jag en chock, och kom på – vad håller jag på med? Började äta igen, men tankarna fanns ju kvar. Genom åren har jag jobbat med mina tankar, och som jag skrev är det lättare nu. Jag behöver inte lika ofta slåss mot tankarna, utan istället påminna mig själv om det du beskriver i inlägget. När jag ser tillbaka på hur allt handlade om mat kopplat till utseende, ser jag vilken stor skillnad det är. Idag håller jag med dig, och försöker vara snäll mot mig själv. Det kanske inte går att släppa tankarna helt? Dom kanske alltid kommer komma, men man kan nog bli bättre på att styra tillbaka tankarna igen på vad som verkligen är viktigt, tror jag. Kram

 

SVAR:

Tack, tack, tack för dina kloka kloka ord Lisa. Så intressant att läsa för oss alla. Kanske är det så att vissa tankar kommer spöka för oss resten av livet men när vi lär känna dem kan vi också börja välja bort dem, inte tro på dem.

Precis som du skriver tror jag det finns så många av oss som går och håller in magen dag ut och dag in (ofta utan att ens veta om det). Själv märker jag ofta när jag exempelvis sätter på mig bikini att jag ”omedvetet” av gammal vana drar in magen. Men när jag blir medveten och kommer på mig själv släpper jag taget och låter andetaget komma hela vägen ner i magen. Bästa sättet att INTE LEVA är nog nämligen att hålla andan (eller andas ytligt uppe i bröstet). Ibland tänker jag att allt det där hänger ihop. Att ”ätstörningar” långt ifrån bara handlar om att följa ett visst utseende ideal utan snarare är en flykt från att känna känslor – det vill säga en flykt från att LEVA. De effektivaste strategierna för att slippa känna måste ju vara att just sluta andas och skippa maten.  När vi inte känner kan ju inget ”jobbigt” riktigt påverka oss. Men frågan är – vill vi ligga på dödsbädden och inse att vi varit döda hela livet?

En förmiddag med tårar…

Josefine Bengtsson. En förmiddag med tårar

Redan när jag gick och la mig igår kände jag att något var fel – tryck runt bröstet, ont i magen, kände mig allmänt disträ och frånkopplad mig själv.

 

Efter bara några minuter under shakingen började tårar komma…kände direkt hur något lättade samtidigt som mitt sinne försökte hitta på en historia att haka fast tårarna i.

 

Tankarna gick hit och dit…kom på massa saker att gråta över… gick in i de historierna en stund – kände mig liten, värdelös och att hela mitt liv var kaos.

 

Men efter en stund lyckades jag rikta uppmärksamheten ner i kroppen igen, jag lät den röra sig till musiken. Jag lät känslan vara men kunde samtidigt vara närvarande – ta ett kliv utanför dessa små historier – utan att trycka undan gråten. I takt med att tårarna forsade från mina ögon började spänningarna i magen, bröstet, höfterna släppa…ja typ hela kroppen öppnas upp! Gråten var nog bara ett sätt för min kropp att skrika…

 

HALLÅ, lyssna på mig, du har hängt i huvudet för mycket på sistone.

 

Känner mig ren nu. Behövde en känslomässigdetox helt enkelt. Levt lite mycket i huvudet de senaste dagarna.

 

Läs gärna också…

”Hylla tårarna”

”I am not a fucking barbie doll”

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
Jannike Ebbing
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Sassa Asli
Home
34 kvadrat
Hälsa
Fannie Redman
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
By Momo
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind