Sista dansen i Costa Rica. Efter underbara och intensiva 60 dagar är det liksom slut nu. Det känns så…hmmm TOMT. Lite samma tomhet som jag ofta kände efter en massa tentor på Handels. Fast tentaplugga kändes aldrig kul – hålla retreat är ju det bästa jag vet. Men den där känslan när jag hade gått ALL-IN i något och skjutit fram allting annat är den samma. Med andra ord fokuserat alla min krafter på en grej och när det är över så är det som att jag inte riktigt vet vad jag ska göra eller om jag ens ska göra något överhuvudtaget. På ett sätt är det massas massa grejer som jag skjutit fram och ”borde” göra men samtidigt skriker min själ efter en paus. Några dagar när jag helt enkelt inte gör någonting.

Idag ska jag prova att göra det jag sett alla deltagare (och varit lite sotis på) göra varje dag – bara chilla med en bok på stranden!!!!

Du ere min tur att ha SEMESTER!

Läs gärna mer om görande och duktighet – ”Skolkade meditationen – vart tog den duktiga lilla flickan vägen?”

Foto – Peter Sahlberg

Igår började jag berätta om min Vipassana upplevelse förra veckan (Läs gärna om det här). Jag skrev om hur upplevelsen såg väldigt annorlunda ut än vad den brukar göra för mig. Jag skolade nämligen från meditationen.

Och jag lärde mig massor av just skolkandes. Så länge jag kan minnas har nämligen epitetet ”duktig flicka” stämt väl in på mig – fick MVGn, körde Handels-racet och jobbade som strategisk konsult. Har med andra ord gjort sjukt mycket duktiga grejer – hela mitt liv kretsade kring prestation. Sen hittade jag yogan och meditationen… duktigheten minskade (jag kunde ”bara vara” å chilla mer) men den försvann absolut inte helt. Utan duktigheten hade jag nog exempelvis inte tagit mig igenom något Vipassana retreat alls. På mina tidigare retreat, har jag som nämnt suttit där i meditationssalen, blickstilla och fokuserad – vart en duktig ”Vipassana student” helt enkelt.

Denna gången hände alltså något annat. Jag gick emot duktigheten och skolkade.

Jag struntade i väckningen kl 04 och istället låg jag kvar under det varma täcket. Jag skippade timmar av meditation under dagen för att hänga under ett  träd i den lilla skogen. Det var skönt och kanske exakt vad jag behövde dessa dagar.

Men tankarna som tidigare drivit mig till MVGn och stilla sittande meditation hälsade fortfarande på i mitt bakhuvud…

”Vad händer om allt mitt driv är borta?”, ”Latmask!”, ”Har du helt tappat det?”, ”Du kommer fan hamna på gatan om du inte styr upp dig själv nu”

För några år sen trodde jag blint på dessa tankar vilket gjort att jag jobbat stenhårt för att visa för mig själv att jag inte är lat. Men de senaste åren har jag förstått att om jag tror på alla dessa tankar är jag dömd att bli olycklig. Jag har gjort allt i min makt för att förinta den där duktiga flickan.

Trots det är tankarna alltså fortfarande kvar men nu lyckas jag ofta observera dem och (ibland) även välja bort dem. Inte tro på dem för att istället hitta njutningen av att ligga där under trädtopparna, låta hela kroppen slappna av tungt mot marken. Känna att det är OK att bara vara där utan att göra någonting produktivt överhuvudtaget.

Livet går väl inte ut på att vara bäst i klassen?

Läs gärna mer om mina tankar om Vipassana meditation här och om att välja bort tankar här.