En helg på landet och Västkusten – strålande sol, sommarvärme & omringad av människor jag älskar – perfekta yttre förhållanden helt enkelt men igår grät jag mest hela dagen. På ett sätt skönt då jag behövde det, det gick liksom inte att hålla emot.

Blev sårad för drygt en vecka sen och just när det hände orkade jag inte ”deala” med det – så jag tryckte ner det i kroppen och levde på i en vecka. Hade massa yogaevents, träffade kompisar, jobbade etc. Det gick bra, hade en jättehärlig vecka men nu sa kroppen ifrån den var redo att rensa ut det där jobbiga. Så igår när jag vaknade, kände jag ett tryck kring hela brösten som liksom stoppade andningen, en klump i magen och allmänt ont i kroppen.

Först hade jag ett motstånd att släppa – jag som tänkt leka med familjen och njuta av den just ankomna sommaren men men… jag bytte spår och lyssnade på kroppen. Vandrade iväg för mig själv istället – och tillåt tårarna att rinna. Gick & gick i fyra timmar längst Västkusten vackra stränder & klippor. I takt med tårarna och acceptansen kände jag hur trycket runt brösten började släppa och den där värken i magen likaså. När jag kom hem trodde jag att tårarna var slut för denna gång satte jag mig och mediterade men efter någon timme i sittande position började tårarna spruta igen… det var bara att låta dem rinna. Vackert på något vis att sitta där i stillhet & närvaro och observera hur de rann längst kinderna, vilka tankar som var där och vad som egentligen hände i kroppen under tiden.

Efter meditationen kände jag mig klar på riktigt (för denna gång) – jag hade hittat in i en form av acceptans och förlåtelse för det där som hände förra veckan. Jag hade dealt med det. Imorse på yogamattan kände jag hur andetaget fyllde upp bröstkorgen igen, hur kroppen var öppen och den där klumpen i magen var borta.

TACKSAM över tryggheten jag känner härnere – hur det alltid har varit en plats där jag landar, reflekterar, sover ut, gråter ut, känner, får ny energi & inspiration!

Idag är jag redo för båt picknick med familjen.  Wihoooo!!!!!!

Läs gärna mer om gråtande i detta inlägg ”Hylla tårarna”

Foto – Sofia Sjöström

LÄSARFRÅGA: Hej fina du, jag har en fråga gällande hur du ser på yoga, meditation och ätstörningar? Jag har i flera år kämpat mot min ätstörning, går just nu på dagvårdsbehandling, men utan något vidare resultat. Jag har föreslagit att det här på plats borde erbjudas någon form av meditation eller mycket lätt yoga som ett komplement i tillfrisknadsprocessen. Men ingen av de som arbetar här tycks vara vidare insatt i det och ger mig dom där blickarna som om det bara vore rent flum. Känner sån hopplöshet över deras resonemang och önskar att det i framtiden kommer att finnas betydligt mer kunskap kring just ätstörningar och yoga.

SVAR: Hej! Tusentack för att du delar. Givetvis väldigt tråkigt att höra att du är sjuk men jag blir samtidigt hoppfull över att du vet om det och att du kämpar för att bli frisk. Du verkar vis och insiktsfull.

Jag har framförallt två elever som är sjuka i anorexi och yogat med mig i cirka två år. De hävdar att yogan hjälper dem mycket men för mig är det svårt att se då de båda två fortfarande är väldigt väldigt smala. Det gör ofta ont i mig att se dem röra sig på yogamattan, jag blir rörd och ledsen. Jag vill så gärna att de ska vara friska och ha ett härligt liv där de lever i harmoni med sina kroppar men jag känner mig ofta hjälplös här. På de yogastudios där jag jobbar har vi under flera år diskuterat huruvida yogan kan hjälpa tillfrisknandet under just ätstörningar – det är ett dilemma.

Personligen känns jag tydligt att meditation kan vara en av de bästa medicinerna för just ätstörningar – meditation ger mig insikter på ett djupare plan och liksom ”omformaterar” hjärnan. Coacher, läkare & psykologer kan ju vara fantastiska men jag tror det finns någonting i att sitta själv och verkligen observera sina tankar – och därefter kunna slänga iväg de där tankarna som gör att du är sjuk. Få en förståelse för tankemönstret och hitta den där viljan inom dig att bli helt frisk.

När det kommer till den fysiska yogan är det klurigare – görs yogan på ”rätt” sätt ser jag att det kan vara hur bra som helst – ett sätt att lära känna sin kropp från insidan och börja lyssna på dess signaler. Vad behöver min kropp nu? Hur känns den? Kan jag börja spela i samma lag som den istället för att svälta den eller tvinga den att träna hårt? Dilemmat uppstår dock om enbart det fysiska tar över – att man yogar för att bränna kalorier istället för att känna in kroppen. Långsam yoga där man rör sig med andetaget och slappnar av efteråt vet jag skulle göra magi för att bota denna sjukdom.

Att de som arbetar på din klinik tycker att yoga och meditation är flum gör mig verkligen ledsen. Förmodligen krävs mer forskning för att få in det i sjukvården på riktigt, vilket jag känner är störigt då jag så tydligt vet att meditation & lugn yoga skulle hjälpa er så mycket.

Bli frisk nu fina fina du!!!! <3

Läs gärna också…

”Har jag disciplin eller ätstörning?”

”Vill du bli smal som en supermodell?”

”Vad är din relation till mat?”

Foto – Sam Britz

Mera mera… foton från gårdagen Club Yoga. Ser ni den magiska känslan?! Det var verkligen en härlig upplevelse men lite scenskräck hade jag allt. Jag har ju undervisat galet många klasser på alla möjliga ställen så känner mig oftast väldigt trygg i det jag gör.

Igår morse när jag åkte till Nobelberget för att fixa och trixa med allt ifrån soundchecka till att bli stylad så kom jag dock på mig själv med att vara nervös. Intressant! Jag tittade närmare på den känslan och förde en dialog med mig själv om varför jag var nervös. Det sägs ju att många är mer rädda att prata inför folk än för döden… kanske lite överdrivet men att vara lite nervös för det är med andra ord fullt normalt.

Det konstiga är att jag ju är helt lugn när det är 30 pers på en klass… varför tycker jag att det spelar någon roll om det är 30 eller 400 personer som jag pratar inför? I don’t know. Kanske är det helt enkelt det där med att stå på en scen och undervisa som skapar nervositeten. På yogaklasserna kan jag mer smälta in bland deltagarna, jag kan liksom gå runt bland dem på ett annat sätt, höra dem andas, ta på dem etc. På scenen är lite mer ensamt & utelämnande.

Hursomhelst, jag gick emot nervositeten och kom tillbaka till anledningen varför jag gör det jag gör. Anledningen som är så mycket större än min egna små rädslor. Jag hittade ner i min kropp och mitt hjärta. Därifrån kände jag tydligt hur mycket jag önskade att få dela min passion för yoga och meditation med alla dessa männsikor. Den där lilla nervositeten försvann så fort jag hade sagt HELLO. Om någon ville döma mig var det helt OK – jag ville oavsett dela det jag har och tror på.

Läs gärna mer om eventet HÄR och liknande tankar om nervositet och prestation HÄR.