YEAY! Igår drog jag och Peter ut till Hellasgården och åkte längskidor, bastade och vinterbadade. Så underbart uppfriskande.

När jag kom hem från Indien hyllade jag Stockholm. Först var så härligt med snö och kylig luft. Men allteftersom dagarna gick upptäckte jag hur min energi började dala, hur jag blev tröttare och tröttare. Jag ville gå och lägga mig vid 20-tiden, sov gärna i 12 timmar om natten och tog en powernap på eftermiddagen. Jag lyssnade på kroppen, lät den sova men det hjälpte liksom inte. Jag var fortfarande helt slut. Tänkte att det var jetlaggen eller att det kanske måste vara så i november?!

I söndags började jag dessutom känna mig riktigt klaustrofobisk i stan. Saknade solen, barfota livet och framförallt att få vara utomhus. Allt mörker, kyla, snö som gjorde att jag var tvungen att hålla mig inne. Jag insåg dock ganska snart att den tanken faktiskt inte var sann. Det krävdes bara lite mer av mig för att lyckas få en dos med natur varje dag. Härhemma är det ju liksom inte bara att öppna upp dörren till sin bungalow och hoppa i havet. Här gäller det att ta på sig fem lager med varmaste kläderna och hitta ett sätt att ta sig bort från staden till naturen. Igår tog vi tag i oss själva – letade fram varma kläder, gjorde en termos med varm choklad på havremjölk och drog ut till vackra Hellasgården. Där blev det några timmar med längsskidor följt av bastu och vinterbad. Eiiiiihhhh. Känns mig levande igen!!!!!

Vi kan inte förändra vad som hände i USA igår. Valet är avgjort.

Det hjälper helt enkelt inte att vi möter Trump och hans anhängare med mer hat. Kan vi istället lita på att en extrem leder till en annan. Lita på att utan smärta kan inget förändras. Lita på att kaos uppstår för att förändringen är i gång. Lita på att detta behöver hända för att ett större skifte ska kunna ske. Lita på att detta är inte är slutet utan början på något nytt, något mer hållbart.

Det hjälper heller inte att vi grottar in oss i alla detaljer om det som skett. Jag vet att de flesta av oss är sedan länge är väl medvetna om att världen är i ett kaotisk tillstånd. Det är fruktansvärd. Det är tydligt att stora delar av mänskligheten är på väg i fel riktning just nu. Det är viktigt att veta. Men genom att fokusera hela vår uppmärksamhet på negativa händelser tror jag att det finns en risk att vi alla blir lamslagna. Sugs in i en oändlig negativitet och rädsla. Ner i en slags hopplöshet där vi helt omöjligt kan skapa handling. Där vi helt omöjligt kan hjälpa till och göra världen till det bättre.  För det är väl det du vill? Det är väl därför du lusläser nyheterna och försöker hålla dig informerad om vad som pågår i världen?

Hur kan vi rädda världen om vi först inte räddar oss själva? Vi måste först skapa ett skifte inom oss själva. En person som inte är i kontakt med sig själv kan ju såra och förstöra utan slut. En sådan person är livsfarlig för sig själv, för sin omgivning, för världen. Det är nog hopplöst att försöka förändra världen eller andra men vi har makten att förändra oss själva. När vi skapar detta skifte inom oss blir vi starka, på riktigt. Denna styrka gör att vi per automatik inspirerar andra vilket således…steg för steg… börjar fler personer blicka inåt. En dag kanske till och med meditationen når Mr Trump. Steg för steg förbättras världen.

Personligen viger jag mitt liv till att skapa detta skifte hos mig själv och förhoppningsvis inspirera andra att göra detsamma. Ju fler vi är desto starkare blir vi. När vi lever i hjärtat, är det omöjligt att skada och såra någon eller något annat. Vi möter automatiskt mörkhet med ljus, våld med kärlek.

”Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that.” Martin Luther King, Jr.

”Du, nu får du allt sluta med den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?” ”Provat anti-depressiva?”

När jag berättar om min smärta (skrev om det HÄR) är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?

Jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum (eller varför inte på en öde paradisstrand) utan yttre stimulans och se vad som händer. Spirituell-praktik såsom yoga och meditation är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser, det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i stunder förvirrar och förgiftar hela vårt väsen.

Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?

Vissa tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga, kanske gjordes det i ett tidigare liv, men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Jag kan givetvis bara tala för mig själv – det har aldrig varit något val. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera.

För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

I vardagen har vi alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, hopplösheten…

I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Ignoransen gör tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.

För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.

Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.

Allt förändras hela tiden.

ANICCA.

Om du inte redan gjort det, läs gärna ”Möter min smärta”.