Jag undervisade precis en yogaklass på Dansmuseet i Stockholm som bästa Lululemon tjejerna styrt upp. Underbar lokal för yoga som snabbt fylldes upp av ett sjuttiotal sköna människor – kvinnor som män, gamla som unga, yogafreaks som nybörjare och DANSARE.
Den sistnämnda gruppen gav mig lite tankar idag. För en yttre beskådare kan det ju vara svårt att se skillnad på dans och yoga. Därför kan en professionell dansare, på första yogaklassen ibland ge sken av att vara en erfaren yogi eller yogini. Om det finns något som heter perfekt position så är det ofta just hos en dansare vi kan skåda en sådan.
Trots detta kan det vara lite extra knepigt för en dansare att faktiskt komma in i yogan på riktigt. Utan att ha varit dansare själv så har jag många kompisar som varit det och berättat om den ”hårda” dansvärlden – en värld fylld av utseendefixering, konkurrens, prestation, ätstörningar och skador.
Dans handlar om det yttre – hur kroppen ser ut i olika positioner. Det verkar vara ett evigt tragglande framför speglar med lärare som pressar kroppen in i positioner där den inte vill vara – allt det för att sen kunna göra det perfekta utförandet framför en publik. Jag vill inte raljera mot dans i sig – det är ett magiskt vackert uttryckssätt för skapande och kreativitet men det är inte det mest hälsosamma för kroppen och det är definitivt inte yoga.
Yoga handlar om det inre – hur kroppen känns i olika positioner. Som jag nämnde häromdagen i inläget ”Vad är yoga?” så skrev Patanjali en yogabok för 1000-tals år sedan som heter Yoga Sutras där han definierar yoga som ”stillandet av alla tankerörelser” eller ”förmågan att styra fluktuationer i sinnet”. I boken ger han också olika tips på hur man ska stilla de där tankarna. Ett tips är just att komma ner i kroppen och känna dess sensationer och på så vis helt automatisk stilla tankarna. Detta hjälper alltså yogapositionerna oss med. Givetvis kan en dansare också vara oerhört närvarande i sitt utförande men huvudsyftet för de flesta dansare verkar vara vad någon annan tycker om rörelserna, inte hur kroppen faktiskt känns eller vill röra sig. Detta i sig leder ofta till skador och prestationsångest vilket är exakta motsatsen till vad vi vill ha på yogamattan (det får vi väl tillräckligt av i vårt vardagliga liv). Med yogan vill vi istället försiktigt balansera, bygga upp och läka kroppen i vår egen takt och samtidigt hitta den där inre harmonin – vi gör det alltså inte för att impa på personen på mattan bredvid.
Hmmmm…..känns det svårt? Kanske är det extra knivigt för en tränad dansare att släppa den kroppsliga prestationsångesten men vi kan nog alla känna igen oss. Vi är människor, vi jämför oss med personer runt omkring oss. Det är ok och naturligt. Men på yogamattan får vi en chans att öva på att släppa det där litegrann – börja skita vad andra tycker och istället hänge oss till stunden. När vi lyckats på mattan, är nog chansen större att vi kan ta med oss det utanför yogasalen och in i livet. Jag kan bara tala för mig själv men jag är helt klart lyckligare när jag bara ÄR som jag är och inte försöker prestera för någon annan.
För fler liknande tankar, spana gärna in mitt tidigare inlägg ”Var yoga min jogging?”.
