Det kan låta pretentiöst, onödigt att lägga tid på MEN shit vad jag älskar att skriva dagbok. Jag har gjort det så länge jag kan minnas (säkerligen sen jag var typ 10 år). Jag brukar både börja och avsluta dagen med att skriva av mig lite. Visa dagar blir det bara några rader och andra flera sidor.

Jag går sällan tillbaka och läser det jag skrivet men att få se mina tankar nedskriva på ett papper ger mig så mycket klarhet i stunden. Det hjälper mig att se när mina tankemönster går i loooper och bara består av massa ältande, oro eller ångest. Det kan även visa mig tydligare vad jag vill för framtiden, vilken riktning jag vill gå i. Genom att skriva ner tankarna kan jag också lättare se vilka tankar jag mår bra av att tänka och vilka jag borde välja bort.

Här på retreatet ser jag att fler hittar det magiska med att skriva av sig. Alla får nämligen en dagbok när de kommer och många sitter i timmar på stranden och bara skriver och skriver. Jag blir lycklig i hela själen av att se det.

Så om du inte redan skriver dagbok kan jag verkligen rekommendera dig att prova att göra det varje dag i minst en vecka (kan ta ett tag att komma in i det). Det blir liksom som en vacker dialog med vårt inre.

SÅ….köp en härlig dagbok och ge det en chans!!!

KRAM

Foto: Elin Graf

Heeeeello! Inser igen och igen, hur mycket jag älskar att vara totalt absorberad av en sak i taget. Att inte multitaska utan ha min fulla närvaro här och nu med exakt det jag gör eller inte gör, tillsammans med personen jag är med eller i mitt egna sällskap. TOTAL NÄRVARO. Så sällsynt men så magiskt, kanske det enda som faktiskt betyder något på riktigt. Delar en text från min instagram nedan om just detta, att vara total i det vi gör. Att våga göra en sak i taget istället för allt samtidigt.

I am addicted to the feeling of being TOTAL. Being totally absorbed in what I am doing in the present situation. Totally there with all of my senses.

So what I mean is in a way an opposite to multitasking, doing several things at once and on top of that, simultaneously also think about tons of other stuff. That scatterdness drives me crazy. I found it pointless, meaningless…. blääääää.

However, even tough I hate it, I still get stuck there over and over again, especially in front of the computer. If I don’t watch myself, it is actually happening every time I am opening my computer. It’s like the computer with all its impressions takes me over and I am starting to ”try” doing a crazy amount of things at the same time. It is like a part of me believes that I am some kind of super human who can finish ten different tasks all at once. But over and over again, I need to face the fact that I have no super power. I am just a normal person who can be present with only one thing at the same time.

That is what I ”hate” the most about computer work. If I sit and just write in word, I actually like my screen, it is only the non total multitasking that I hate.

Instead, I love being fully present with one thing – single tasking. Teaching yoga gives me just that – for the class to flow, in a way, it requires ”me” to be fully there with all my senses but also me to leave completely. To let go of my self-centeredness and instead be totally present with the students. Maybe that is a secret key for totality…that we need to let go of ourselves to be totally there with someone or something else?

Hej fina ni!

De senaste åren har jag jobbat otroligt mycket med denna fråga genom övning, böcker och på alla möjliga galna retreats. Den inre dömande rösten som vi ju alla har, den där inre kritikern som ibland tar över våra liv fullständigt.

Steg 1 är ju att se att vi har en sådan röst i huvudet, att förstå att det ”onda” den ständigt säger till oss inte är sant. Nedan kommer en grym övning som jag delade på Instagram häromdagen :-).

Are you aware of your inner critic, your judging voice?

I am soooo done with mine, the awful judging voice constantly telling me how I should act in a given situation, what is wrong and right, and exactly how I should live my day. Actually, most of the time ruling my whole life.

However, I have come to realise that this voice is not me, and even more importantly – what she is telling me isn’t necessarily true. It is just a voice in my head trying to protect me – in other words, minimize pain and maximize love in my life.  

But, Miss Inner Judge, I am done with you now. I don’t need your help anymore. I am ready to live from my heart fully. Ready to be free.

For me it really helps to see this voice clearly so that I understand…what it is saying is NOT true. If you are done with yours to…try this great and simple exercise…

Put a timer on 5 min, without stopping to think… complete the sentence…again and again…

My inner judge is saying…

My inner judge is saying…

My inner judge is saying…

…

Just allow your pen to flow until the time is out.

Do you realise how sick it is that we are talking to ourselves like this almost all the time? Ahhhh. Let’s move to our heart instead. ❤️