De senaste åren av självutforskning har för mig handlat mycket om att helt släppa kontrollen och ge min tillit till något annat. För att göra det har jag (som ni vet) åkt på alla möjliga retreat och workshops där vi gjort – galna, konstiga, läskiga – övningar för att verkligen släppa alla spärrar. Utan att gå in på detalj, då många övningar är lite för knäppa för att ta ut ur sitt sammanhang, så handlar de i stort om att komma ner i kroppen (släppa mindet) och om att gå utanför sin trygga ”comfort” zone. Ahhhhh!

Vissa retreat har varit väldigt utmanande men det brukar nästan allatin funka. Redan efter några dagar brukar varande cell i min kropp vibrerea på ett nytt sätt, min fulla livsenergi kommer tillbaka och tilliten till något mer likaså.  Bara av att få släppa kontrollen.

Förutom denna härliga (och kittlande) känslan i kroppen som kommer av att LET GO… kan man fråga sig…vad är egentligen grejen med att släppa kontrollen? Är det inte bättre att lära sig ta kontrollen över sina tankar och känslor eller varför inte över hela sitt liv?

Maybe, om det senare skulle funkat hade det säkert varit urskönt att leva så men nu är det ju sällan så att vi kan kontrollera ALLT i vår omgivning. Vi försöker. Eller jag kanske ska tala för mig själv. Jag försöker kontrollera varenda detalj i mitt liv.

För flera år sedan, på ett av mina första retreats, blev det tydligt att jag ständigt har ett mantra på repeat i mitt bakhuvud…

”Josefine, om du släpper kontrollen, kommer allt du har att försvinna…”

Vissa dagar spelas det på låg volym, någonstans i periferin, medan andra stunder hörs det snarare som skarpa skrik, omöjliga att bortse ifrån. Ett mantra som egentligen har funnits där sålänge jag kan minnas men jag har varit omedveten om det, det var först där på retreatet för flera år sedan som jag kunde ta ett steg utanför och se det. Vilket också betydde att från den dagen får jag ibland uppleva stunder när volymen helt har tystnat. M A G I.

Det där med att leva i kontroll har ”fungerat” hyffsat bra i flera år, tja, hela mitt vuxna liv faktiskt… men ju mer jag får uppleva livet i ett icke kontrollerad tillstånd inser jag hur galet mycket energi det tar från mig att ständigt vara i kontroll. En energi som jag istället skulle kunna använda till att njuta av livet eller skapa från en plats av äkta kreativitet.

Just därför, vill och behöver jag träna på att helt och fullt släppa taget. Och jag vet att jag inte är ensam, hela vårt samhälle handlar ju om KONTROLL. Kontroll över våra känslor, kroppar, relationer, ekonomi, träning, ätande…

Och det fina är att så fort jag släpper kontrollen så kommer livsgnistan och kreativiteten som ett brev på posten. Lusten att skapa kommer tillbaka. Lusten som fanns där dagligen när jag var liten, innan det där mantrat hade utvecklats. Lusten att måla, dansa, spela teater, spela piano, sjunga… En lust i form av en lek långt ifrån min alltför välkända prestationsångest vars kurva nästan identiskt följer mantrat volym.

SÅ JAG FORTSÄTTER ÖVA PÅ ATT GE MIG HÄN FULLSTÄNDIGT!

Foto – Adam Falk

Jag njuter verkligen av Stockholm just nu, att kunna gå på härliga yogaklasser, få uppleva hur bladen skiftar färg, gå på spännande möten, ha tid att jobba med datorn och träffa vänner.

Men när jag lyssnar så finns det samtidigt en längtan att landa inåt, på riktigt, igen. Något som jag aldrig lyckats göra fullt ut i en stad. En stad där vi ju fullkomligt invaderas av intryck varje vaken minut. En stad där det är svårt att hitta ett jobb som inte involverar ständig uppkoppling. En stad som helt enkelt går jävligt fort. Givetvis kan jag bara veta hur det känns för mig men när jag levt i detta intensiva tempo för länge tappar jag ofta bort mig själv. Jag tappar kontakten med min själ, blir blind för det större perspektivet och snöar in mig på små detaljer. Allt blir livsviktigt, jag bli en slav under datorn och telefonen samtidigt som jag låter to-do listan styra min dag.

Så jag börjar känna mig redo för en stund av mer intensiv meditation och tystnad. Snart så snart åker jag till Indien igen för att ge mig tid för just det. Det finns ju de som väljer att leva hela livet i ensamhet, i en grotta i bergen eller som nunna i kloster. Det finns definitivt dagar då jag också är lockad av det. Dagar då jag vill lämna staden för gott och dess vardagliga dilemman, relationers frustration och tillvarons tragedier för att leva resten av livet som eremit i oförstörd natur, sittandes i meditation. Dagar då jag bara vill vara i stillhet för att landa i den där vackra känslan av samhörighet med den större mystiska helheten.

Men jag inser ganska snabbt att det är en flykt från det som faktiskt är livet på riktigt. Trots att den samhörigheten känns fullkomligt förtrollande så är det likt en drogupplevelse något som blir betydelselös om visdomen jag får därifrån inte kan inkluderas i min vardag. Om den hänförande upplevelsen av samhörighet med det där ”större” inte går att överföra till känslan av samhörighet i mina riktiga relationer.

Hursomhelst, några dagar då och då av egentid, intensiv meditation och tystnad – fördjupar mina relationer och gör på något vis att jag ser hela mitt liv med mer visdom, klarhet och kärlek. En sådan period gör ofta att jag får perspektiv på min vardag – det blir ett sätt att hinna notera allt det vackra som redan finns där, ett sätt att se var en förändring behöver ske, ett sätt att hinna uppleva tacksamhet för att jag redan har.

Det handlar väl någonstans om balansen mellan dessa båda motpoler, stilla retreat och snabba samhället. I en utopi kanske behovet av den där veckan som eremit inte borde uppstå men jag tror det är nästintill omöjligt om vi väljer att leva i samhället.

Min slutsats är – ÅK PÅ RETREAT. Och det skriver jag inte för att sälja resor. Det är ord från min själ, något jag personligen får så mycket klarhet och läkning av. Givetvis är det från den insikten jag tyckte att Yogiakademin behövde skapas men det finns ju mängder av andra sätt att hitta den inre friden. Vandra i naturen, vipassana, fiska, plocka svamp…välj det som lockar dig men stäng av mobilen och ge dig själv mer än en 90 minuters yogaklass eller en skogspromenad några gånger i veckan.

Att landa i närvaro eller meditera i vardagen är givetvis också otroligt givande och ska absolut inte underskattas men för att verkligen gå djupt tar det några dagar och timmar av stillasittande observation. Det går helt enkelt inte att komma in i samma tillstånd av själslig läkning när man kollat Facebook och mailat samma dag. Så när du känner samma behov är du varmt välkommen att rulla ut din yogamatta bredvid min på min paradisstrand i Indien.

Foto: Adam Falk