Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Okategoriserade

Kan jag låta mitt inre barn få ta plats?

Världen stormar utanför mig. Folk drar i mig. På många sätt kaos. Jag kokar över. Tårar inom mig som försöker hitta en väg ut. En önskan om att släppa allt ansvar och lägga mig ner i en hög på golvet och låta dem rinna.

 

Jag är 5 år igen. En liten flicka som tvingas möta den läskiga världen men denna gång i en vuxen kvinnas kropp. Denna gång utan föräldrar. Denna gång utan samhällets acceptans. Denna gång tvingas hon hålla emot.

Eller?

 

Kan vi låta 5-åringen inom oss få ta plats?

 

De flesta av oss har blivit genier på att ignorera barnet inom oss. Vara stora och starka – dygnet runt, året om. Alltid hålla ihop oss själva. Aldrig släppa kontrollen, ge upp och lägga oss i den där lilla högen på golvet.

 

Det är nog ingen bra idé att lägga oss ner på golvet på kontoret och skrika som ett barn så fort vi blir hungriga eller får ett mail som känns övermäktigt men jag tror det är viktigt att observera känslan inom oss. Känslan av det inom oss alla, trots att vi nu är vuxna, finns ett litet barn som ibland behöver få ta plats. En del inom oss som precis som ett litet litet barn kan känna sig rädd, ensam, ledsen, arg och fullkomligt förvirrat.

 

Jag har nämligen märkt att om jag inte låter detta barn få komma fram ibland så säger min kropp ifrån. Jag sover oroligt. Min mage skriker. Jag får ont i musklerna. I dessa stunder är det som att mitt oroliga lilla barn gör allt för att få min uppmärksamhet. Gör allt för att få mig att ”ge upp” och låta känslorna komma fram.

 

När jag tillslut tvingas ge upp (för kroppen gör för ont) och tillåter barnet inom mig att få ta plats och existera så märker jag ofta hur magen genast lugnar sig, hur jag sover godare och hur kroppen öppnas. Jag märker även att det inte var så farligt. Att världen inte gick under för att jag släppte kontrollen en stund.

Och kanske viktigast av allt, insikten om att den vuxna Josefine numera är mogen nog och kapabel att faktiskt ta hand om och trösta den lilla Josefine. En uppgift som ingen annan längre ska utföra – varken mina föräldrar, vänner, terapeuter, älskare – något som bara den vuxna Josefine kan göra.

 

När barnet får sin uppmärksamhet kan vi så småningom tillsammans, hand i hand, gå tillbaka ut i världen. När vi kommunicerar med varandra på en daglig basis så avtar även det där starka behovet av att lägga mig ner i en hög på golvet. När jag oftare inkluderar och lyssnar på min lilla flickas känslor så kör jag inte heller över henne. Det blir liksom ett samspel mellan oss.

 

Jag har en vän som, när jag frågar vad han gjort i veckan, brukar svara att han varit upptagen med att sitta barnvakt åt sig själv. Haha…älskar det uttrycket.

Foto: Mohammed Salik

Drömboende i Goa

Hej kära ni! Nu kom jag just till Stockholm, mysigt med lite kyla men drömmer mig redan lite tillbaka till barfotalivet i Indien. Sista tiden var jag i norra Goa, gick en massagekurs och hade magisk semester med Martina och Mattis. Vi bodde på världens mysigaste ställe som heter Palm Grove Beach Resort

WOW, säger jag bara. Skulle kunna stanna där förevigat. Jag har ju tillbringat mina åtta senaste vintrar i Indien men visste inte att det fanns ett så här vackert ställe i Goa. Fick verkligen känslan av att komma hem, kanske för att inredningen och hela resorten är en mix av indisk och skandinavisk stil, precis så som jag vill ha det. Lyxigt på ett enkelt sätt liksom. Givetvis är det också ägt av en svenska som verkar ha en otrolig känsla för design.

Det finns två delar av resorten, ett som är lite enklare, där olika (ofta svenska yogalärare) brukar hålla retreats och sen andra sidan som är ett lite lyxigare resort med AC och grejer. Vi bodde på båda sidorna. Det ligger på en strand som heter Ashem beach, som är himlamysig. Mycket mer liv och rörelse än vad jag är van vid från södra Goa men så härlig energi. Hit kommer jag igen!!!

Foto: Mattias Forssblad

Har du behov av egentid?

Under de senaste dagarna har min längtan efter egentid börjat komma upp. Hur mycket jag än älskar det så kan det vara intensivt att hålla retreat. Och hur mycket jag än älskar teamet och kan vara mig själv med dem så är det som att min kropp och själ ibland skriker efter att få vara helt helt själv. Utan att känna in någon annans energi. 

Igår tog tag i det och såg till att jag fick egentid. Det vackra är att det kan räcka med bara några timmar eller en dag. Flyttade till ett eget rum och bara hängde där. Redan efter en yogasession och en timmes meditation hade jag fullkomligt landad DÄR. Eller snarare HÄR i mig själv. Dagen bestod sen av många timmars meditation, yoga och shaking men jag har även gått vackra promenader, läst OSHO och umgåtts med naturen. 

Jag vill inte leva såhär alltid men några timmar eller dagar då och då skapar verkligen magi för min själ. Det är som om jag hittar tillbaka till det som är på riktigt, till det som betyder något EGENTLIGEN. När jag varit i stan, för mycket online eller bland människor för länge så förlorar jag min riktning. Mitt fokus är utåt istället för inåt. Jag snöar in mig på småsaker. En tomhet uppstår. Jag är inte längre kapabel att ge till någon annan. Min kreativitet försvinner. Med andra ord, jag tappar bort mig själv och med det också meningen med allting.

Nu har jag dock lärt mig att det inte krävs mycket för att känna mig levande igen. I sådana lägen behöver jag bara några meditationer och lite egentid för att komma tillbaka till min fulla potential, min energi och kreativitet. Känna mening igen.

Så tackar för detta. Nu är jag redo att möta människor igen. 

Vi är mig olika här, jag kan vara avis på de människor som inte behöver då mycket space, som liksom får energi av att hänga med människor men börjar acceptera hur jag är. Inse att jag nog inte kommer förändras när det kommer till denna aspekt. Att jag nog är och kommer förbli åt det introverta hållet. 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!