Foto – Adam Falk

Wihoooo! Slottet i Bretagne är bokat över påskveckan (och i juli). In och norpa en plats genast. Detta ställe är oslagbart magiskt.

För att få en ännu verkligare känsla, spana in detta härliga klipp HÄR. 

Eller gå in å boka direkt HÄR.

Foto – Peter Sahlberg, Outfit –  YogiFlow

Två dagar på sjukhuset här i San Jose med Peter i rullstol gav mig otäcka Flashbacks från den jobbigaste perioden i mitt liv. För tre år sen låg jag på ett sjukhus i Halmstad och hörde läkarens fruktansvärda ord ….

”Du kommer aldrig mer kunna gå normalt…springa och yoga kan du helt glömma.”

Detta säger han samtidigt som han haltar fram för att visa hur jag för alltid kommer släppa mitt högra ben bakom mig. Den grova smärtan i högerben kändes helt oväsentlig i jämförelse med läkarens ord…hur fan skulle jag kunna ta in hans dom?

Jag som varvat handstående med att springa milen så länge jag kan minnas. Jag som varit van vid att fullständigt kunna kontrollera min kropp. Jag som jobbar heltid med yoga, med att få andra att landa ner i kroppen. Kunde jag fortsätta leva utan detta, utan det bästa jag visste? Vad var meningen med denna händelse, med livet?

Nu låg jag här i sjukhussängen instängd i ett rum utan fönster men framförallt instängd i min egen kropp. Jag kunde inte ens lyfta mitt högra ben en centimeter från marken. Heeeeeelt jävla sjukt. Jag var bortom förtvivlan och kunde inte göra ett skit. Jag hade ingen aning om någonting utan låg där helt i läkarens händer. Jag som inte ens trodde på Västerlänsk medicin var nu så illa tvungen att förlita mig på det (en stund i alla fall).

Efter nätter i den där ångestfyllda hightech sängen – blev jag äntligen frisläppt men att bo själv kunde jag glömma. Jag var helt beroende av någon annan – fick flytta hem till min kära mor och far igen. Leva bebisliv igen helt enkelt. Jag fick släppa allt. Jag vägrade dock att tro på läkarens tunga nyheter. Jag skrev om att gilla läget igår – men det var motsatsen till vad jag gjorde. Jag bestämde mig för att göra allt vad som krävdes för att kunna gå, springa, yoga igen. Läkarens ord fick mig att dissa Västerlänkmedicin ännu mer och djupdyka in i Österlänsk medicin.

Så jag låg där i mina föräldrars villa och läste allt jag kom över om heeling och urålderlig läkekonst….sjöng mantran, stod på huvudet och provade flummiga meditationer samtidigt som jag stoppade i mig hemmalagadeblandningar av kryddor och pulver med obegripliga namn. Hahaha… yes lite freaky I know men det hjälpte.

Inom några veckor kunde jag hoppa runt på kryckor… och efter ytterligare en stund bestämde jag mig för att gå all-in i Ayurvedan (en slags Österlänsk medicin). Jag bokade en biljett till Indien för att lägga in mig på ett Ayurvedisktsjukhus i Kerala. Eftersom jag knappt kunde gå (och än mindre bära) så stapplade jag mig fram till planet med en liten rygga endast innehållandes några tights, en bikini och några böcker om heeling. Där lärde jag mig att gå igen. Där blev jag frisk.

Förevigat tacksam för att jag blev läkt – för att jag kan gå, yoga, springa igen. Men jag är ännu mer tacksam för att jag fick gå igenom detta. För att jag fick chansen att uppleva hur det känns att vara beroende av någon annan, att inte kunna gå men framförallt insikten om att jag är mer än det min kropp kan göra. Det är kul att stå på händer men livet handlar om så mycket mer.

Läs gärna mer om vårt häng här på sjukhuset i San Jose HÄR.

Blev inte riktigt som vi tänkt oss…idag gillar vi läget. Det har varit fantastiskt att hålla två retreat på rad men det tar energi att hålla space i 20 dagar. Även om jag ser till att få min yoga och meditation varje morgon så har det inte blivit mycket annan tid över till mig. Därför hade jag verkligen sett fram emot en paus och lite tid över för mig.

Jag och Peter hade sen länge tillbaka bokat att åka till Pachamama – ett retreat långt in i Costa Ricas djungeln där vi skulle bo i en mysig träkoja. En liten hippie-by jag suktat efter att åka till i åratal. Ryggan var packad, Jeepen var hyrd, allt var planerat för att kunna gå in i Flightmode några dagar. Jag var galet laddad – en dröm. Men det gick inte som vi tänkt oss…

Samma morgon som vi skulle dra vaknade vi upp av att Peters knä var svullet som en ballong. Han kunde varken gå eller stå. Läskigt. Så istället för road-trip till djungeln blev det ambulanshelikopter till sjukhuset i San José. Efter många turer, mellan röntgen och provtagningar – där det först såg ut som combon av benbrott och en större inreblödning så fick vi veta att han fått en infektion i knät som förmodligen uppkommit från liiiite för mycket surfing. Även om jag har ett väldigt motstånd till läkemedelsbranschen och att fylla kroppen med antibiotika så känns det som att han är i trygga händer.

Vi skulle kunna sitta här i en negativanda – gråta över att vi missar våra magiska dagar i djungeln, att våra förväntningar blev långt ifrån uppfyllda men det känns inte som vi kommer långt på en sådan strategi. Vi försöker vara positiva och skratta så mycket som möjligt här i vårt lilla sterila rum på ett sjukhus låååångt ifrån Sverige. Helt enkelt, gilla läget och göra det bästa av rådande omständigheter. Yoga off the mat!