Foto – Jonathan Kjell 

Häromdagen, skrev jag om min passionerade relation till Ashtanga yogan (Läs HÄR). Att jag älskar sättet den utövas på men samtidigt hatar prestationen och skadorna som lätt uppstår i denna yogaform. Jag skrev att man i denna yogaform får lära sig en sekvens efter sin förmåga och sen gör man den i sin egen takt – tillsammans i ett rum men i tysntad. Vackert. Meditativt. Detta kallas Mysorestyle.

Jag har länge velat överföra denna upplevelse till fler yogisar – till de som kommer på retreaten och på mina ledda klasser i Stockholm. På drop-in klasser på studios blir det ju svårt eftersom jag inte hinner lära ut en sekvens på en klass och även om jag kunde det så vet jag aldrig vem som kommer på nästa klass.  På Yogiakademireteaten kände jag ändå att det var mer görbart, 7-10 dagar fyllda av yoga tillsammans.

Jag diggar Ashtangayogasekvensen men den är väldigt utmanande för nybörjare och även tidkrävande. Jag ville skapa en liten kort sekvens på 15-20 minuter med positioner där helakroppen fick involveras. En sekvens som deltagarna liksom kunde fortsätta med hemma sen. Slog ihop huvudet med ett gäng andra yogalärare för att få fram en enkel och härlig sekvens. En sekvens som hängde med oss genom alla retreat, under alla dagar. En sekvens som går att modifiera lite dag till dag, person till person men håller en fast struktur.

Det kan vara fantastiskt att gå på ledda yogaklasser, bara få hänge sig till någon annan men ibland är det ju skönt att inte vara beroende av en yogalärare – att få köra sin grej liksom.

Sekvensen vi lär ut är enkelt och intuitiv – inget speciellt egentligen MEN alla får lära sig den så när man ställer sig hemma på mattan så kan man gå in i känslan i kroppen istället för att fundera på vilka positioner man bör göra.

Läs gärna om min passionerade relation till Ashtanga Yoga här…

Min kärlek till Ashtanga Yoga

Mitt hat till Ashtanga Yoga

Bakom en välutvald outfit, skyhögaklackar å maskaramålade fransar är jag inkastad bland supermodeller, tv-profiler och bloggerskor på en flådig GALA. Det känns lite som om jag kastats tillbaka till en svunnen tid. En tid då det var mer regel än undantag att jag hamnade på chica middagar som ofta slutade…ehhh…galet. Det var kul då, jag ångrar ingenting men jag saknar det inte heller. Det var en tomhet som kom med det där vilda festandet. Och jag flydde från något. Jag flydde från all prestationsångest och stress. Alkohol var den bästa medicinen.

Idag suktar jag sällan efter den medicinen. Jag kallar mig inte nykterist (mest för att jag inte vill sätta regler för mig själv) – det kan hända att jag tar ett glas vin då och då men inte för att fly.

Det betyder dock inte att jag bara sitter hemma och mediterar varje lördagskväll. Jag älskar fortfarande att dansa. Dansa så som kroppen vill. Dansa som en meditation, utan droger eller alkohol. Dansa utan regler där ingen bryr sig hur man ser ut. Här får jag vara vild – utan att någon tittar snett. Det är FRIHET för mig.

Jag har stött på denna nakna barfota dansen (ofta kallad Ecstatic Dance) på många olika platser i världen. Vi har kläder på oss men det är inga åtsittande glitterklänningar – det är bara kläder som inte stör dansen. Det spelar nämligen ingen roll för den skimrande energin från de dansande kropparna lyser starkare än alla glittrande klänningen i världen.

Även på denna flådiga 3-rätters middag är det många som skiner starkare än sina målade ansikten men ibland kan jag dock känna mig lite instängd bland alla regler för hur man ska se ut och bete sig på sådana här tillställningar.

För dig som bor i Stockholm och vill prova Ecstatic Danse så finns det på Urban Om varje onsdag och lördag. Läs gärna mer om det HÄR.

Foto – Peter Sahlberg

Igår började jag berätta om min Vipassana upplevelse förra veckan (Läs gärna om det här). Jag skrev om hur upplevelsen såg väldigt annorlunda ut än vad den brukar göra för mig. Jag skolade nämligen från meditationen.

Och jag lärde mig massor av just skolkandes. Så länge jag kan minnas har nämligen epitetet ”duktig flicka” stämt väl in på mig – fick MVGn, körde Handels-racet och jobbade som strategisk konsult. Har med andra ord gjort sjukt mycket duktiga grejer – hela mitt liv kretsade kring prestation. Sen hittade jag yogan och meditationen… duktigheten minskade (jag kunde ”bara vara” å chilla mer) men den försvann absolut inte helt. Utan duktigheten hade jag nog exempelvis inte tagit mig igenom något Vipassana retreat alls. På mina tidigare retreat, har jag som nämnt suttit där i meditationssalen, blickstilla och fokuserad – vart en duktig ”Vipassana student” helt enkelt.

Denna gången hände alltså något annat. Jag gick emot duktigheten och skolkade.

Jag struntade i väckningen kl 04 och istället låg jag kvar under det varma täcket. Jag skippade timmar av meditation under dagen för att hänga under ett  träd i den lilla skogen. Det var skönt och kanske exakt vad jag behövde dessa dagar.

Men tankarna som tidigare drivit mig till MVGn och stilla sittande meditation hälsade fortfarande på i mitt bakhuvud…

”Vad händer om allt mitt driv är borta?”, ”Latmask!”, ”Har du helt tappat det?”, ”Du kommer fan hamna på gatan om du inte styr upp dig själv nu”

För några år sen trodde jag blint på dessa tankar vilket gjort att jag jobbat stenhårt för att visa för mig själv att jag inte är lat. Men de senaste åren har jag förstått att om jag tror på alla dessa tankar är jag dömd att bli olycklig. Jag har gjort allt i min makt för att förinta den där duktiga flickan.

Trots det är tankarna alltså fortfarande kvar men nu lyckas jag ofta observera dem och (ibland) även välja bort dem. Inte tro på dem för att istället hitta njutningen av att ligga där under trädtopparna, låta hela kroppen slappna av tungt mot marken. Känna att det är OK att bara vara där utan att göra någonting produktivt överhuvudtaget.

Livet går väl inte ut på att vara bäst i klassen?

Läs gärna mer om mina tankar om Vipassana meditation här och om att välja bort tankar här.