Hej fina ni!

Åhhhh nu är jag tillbaka i mitt paradis. Shit va jag känner mig levande här.

Mediterade mig in i landet denna gång. Landade i torsdags eftermiddag och sen från fredagen stängde jag av mobilen och datorn för att gå all in i mig. WOW. Så galet skönt.

Suttit och suttit och suttit i flera dagar. Yogat, badat och chakra andats lite också men annars bara suttit i timmar på min terass precis vid strandkanten. Jag säger bara MAGI. ✨✨✨

Glad lördag! Jag har varit i Stockholm i någon vecka nu och inser hur svårt det är för mig att stanna i kroppen här. Staden blir liksom lite överväldigande för mig. Jag märker det speciellt när jag är på yogamattan, i sittande meditation samt när jag ska somna. Så mycket tankar samtidigt. Så svårt att vara i kroppen.

När jag bor i naturen som jag ju gör stora delar av året blir jag automatiskt mer närvarande i kroppen. Det är som om naturen påminner mig om att landa och grunda mig själv. I stan, fastnar jag mycket lättare i huvudet och undre längre perioder. FRUSTRERANDE men antar att jag bara måste hitta fler tekniker och rutiner för att kunna vara närvarande även här.

Hursomhelst, imorse började jag dagen med Dynamisk meditation på Urban Om. Vilket var superbra för den är så kraftfull att jag liksom svingades ner i kroppen. Tvingades släppa allt ältande och planerande i huvudet. SÅ SKÖNT!

För er som är nya till detta så är Dynamisk meditation en aktiv form av meditation som vi också börjar varje morgon med på alla retreat på Baravara. En meditationsform som är speciellt utformad för att hjälpa oss västerlänningar att (under kontrollerade omständigheter) att få LEVA UT hela vårt register av känslor och på så vis bli av med kroppsliga och mentala blockeringar. Den indiske mystikern, Osho, introducerade denna meditation i västvärlden redan på 1960-talet. Idag används den på mängder av platser runt om i världen. Det finns nog knappt en storstad som inte har ett ställe för Dynamisk meditation. I Stockholm hittar du det exempelvis på den underbara studion Urban Om, tisdagar och torsdagar kl 6.45 samt på lördagar kl 08.

Meditationen pågår i en timme och är indelad i fem faser: andning, utlevnad, utmattning, stillastående och celebration. Under hela timmen brukar man ha ögonbindel eller slutna ögon för att kunna fokusera så mycket som möjligt på sin egen inre upplevelse.

Fas 1. Anding

Det första steget är till för att syrsätta kroppen och få energin att flöda fritt. För att göra det andas vi kraftfullt och ”kaotiskt” ut genom nästan samtidigt som vi försöker röra armarna och höfterna. Det kan kännas lite trögt i början men efter ett tag brukar jag verkligen känna hur varenda cell i kroppen vaknar till liv.

Fas 2. Utlevnad

Efter fas 1 brukar känslorna fullkomligt explodera för det flesta. Folk skriker, slåss med kuddar, stampar, gråter, skrattar (de flesta verkar ha mest ilska som vill uttryckas men alla känslor får plats här) ….det är KAOS. Jag älskar det! Jag minns dock första gången jag var på en sådan här meditation –  jag var i chock. Det var riktigt läskigt att höra alla obehagliga vansinnesskrik och själsord. Men ju fler gånger jag gjorde det insåg jag att det var väldigt skönt att få leva ut utan att bli dömd eller inspärrad.

Fas 3. Utmatting

Nästa fas är sjuuuuuuukt jobbig. Man hoppar upp och ner med armarna över huvudet samtidigt som man uttalar mantrat WHO. Ett gammalt Sufi mantra som härstammar från frågan ”Who Am I”. När vi hoppar vill vi landa på hälarna för att få hela höftpartiet och bäckenbotten att vibrera. Precis som första fasen så kan denna kännas galet jobbig till en början men efter ett tag när energin börjar flöda uppåt kan det kännas som om man får någon form av superkraft och kan fortsätta i en oändlighet. Man kommer liksom utanför sin kropp.

Fas 4. Stillastående meditation

Efter 10 minuter, hör man en röst som skriker STOP då ska man stanna helt blickstilla där man är och bara observera vad som sker i nuet. Om armarna landar ovanför huvudet bör man låta dem vara där (oftast brukar de i alla fall för mig sakta smyga sig neråt under fasens gång).

Fas 5. Celebration

Meditationen avslutas sen med valfria rörelser till musiken som spelas. En form av dans som inte ska förväxlas med att ”dansa” fint. Det är ett sätt att fira den kommande dagen och livet!

Första gången man provar i grupp kan det vara lite som en chock i alla fall i fas två då alla verkligen LEVER UT de känslor som annars inte riktigt går att leva ut, vilket för många som sagt betyder ILSKAN. Efter ett tag brukar de flesta bara se det härliga i att faktiskt låta det som finns på insidan då ett uttryck.

Vill du prova hemma med musik så finns en Spotify-lista med alla fem faser HÄR. 

Nu är det cirka två veckor sen jag kom ut från mitt senaste vipassana meditations retreat. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag då och då brukar stänga av omvärlden (helt och hållet) och åka iväg på Vipassana retreat.

Jag får mycket frågor om varför jag gör det… Hur kan du frivilligt stänga in dig i en liten cell i 10 dagar? Frivilligt sätta dig i fängelse?

Det är så galet svårt att sätta ord på men jag vill så gärna kunna beskriva vad det är för dig, varför jag gör det gång på gång. Foton säger liksom ingenting om hur det faktiskt känns att vara i ovanstående cell, timme ut och timme in. Hur det är att vara instängd med mig själv i 10 dagar innanför höga murar med taggtråd sittandes i meditation i 10 timmar om dagen – utan yttre kontakt, utan att prata, utan yoga, utan träning, utan ögonkontakt, sovandes på en brits, ätandes 2 ris-portioner om dagen. Ett fängelse för många. En fristad för mig. Jag satt min första vipassana för cirka 6 år sedan – det förändrade mitt liv!

Sedan dess har jag åkt iväg då och då på längre och kortare retreat, totalt 6 gånger tror jag det blir nu. Det är som nämnt väldigt svårt att sätta ord på upplevelsen under ett sådant här retreat, den är personlig och olika varje gång. Förmodligen är det den traditionella definitionen av Vipassana som beskriver det bäst – ”Vipassana gör att man upplever den sanna och obeständiga naturen av verkligheten”.

Bliss kommer och Bliss går. Smärta kommer och Smärta går. Vipassana lär mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga och suget efter mer behagliga känslor. Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar. Det går ju inte att alltid vara på toppen.

När jag först kom i kontakt med Vipassana gjorde det mig ledsen – jag trodde att det innebar att det inte var någon idé att njuta av det härliga i livet, eftersom det snart kommer att vara borta i alla fall. Jag hade verkligen fått det som bakfoten, givetvis är sanningen den motsatta. När jag är på en topp och känner härliga känslor ska jag såklart vara helt i nuet och njuta fullt ut eftersom även det kommer att förändras. Det jag behöver göra är dock att släppa suget efter mer. Inte helt lätt men jag övar varje dag!

Vipassana hjälper mig helt enkelt att se mina mönster tydligare. Exempelvis notera hur ofta jag automatiskt fastnar i motstånd till verkligheten. Hur ofta jag försöker kontrollera och förändra verkligheten istället för att faktiskt acceptera det som är och göra det bästa av situationen.

Vipassana hjälper mig också att se mina ”flyktbeteenden”. Så fort något i min vardag, i livet, blir jobbigt, har jag (å jag vet att jag inte är ensam) en tendens att vilja fly från den känslan. Istället för att acceptera det som är, låta mig själv sitta med min smärta, så märker jag ofta hur jag hamnar med mailen, Instagram, i joggingspåret, framför en serie eller ätandes massa glass. Ofta helt omedvetet. På ett vipassana retreat kan jag alltså inte ta till dessa automatiska flyktbeteenden utan jag tvingas sitta med det som är. Timme ut och timme in. När jag tillslut accepterar även smärtan får jag också uppleva hur den går över och inte varar för alltid.Vilket i sin tur gör at jag blir mindre rädd för min smärta, mitt mörker.

Jag lär helt enkelt känna mig själv på ett djupare plan. Något som ju kanske är det läskigaste som finns eftersom det ju betyder att jag även behöver möta all smärta och mörker som jag tidigare sprungit ifrån. Hursomhelst, då jag förstått att jag kommer behöva hänga med mig själv hela livet så är det ju lika bra att jag försöker förstå mig själv och bli min egna bästa vän redan nu.

Min slutsats är att Vipassana hjälper mig att lära känna mig själv, acceptera verkligheten och vara mer närvarande i mitt liv. För det är ju inte i någon dåtid eller framtid vi kan känna riktig lycka, kärlek och harmoni – det är NU!!

Om du är sugen på att boka ett retreat, kan du spana in dessa sidor, www.dhamma.org och www.sangha.nu.