Foto – Adam Klingeteg

Jag fick just en väldigt relevant fråga från en klok läsare angående gårdagens inlägg ”Vad är meningen med livet”.  Eftersom många hoppas av och byter bana kan man ju fråga sig  –  Är det viktigt att ha en examen?

Hon skrev…

”Är du glad över att du ändå har en examen, som någon slags ”livlina” som du kan luta dig tillbaka mot om du skulle vilja? Märklig fråga kanske men varför jag undrar är för att jag studerar just nu mitt första år (2:a terminen) ekonomi vid universitetet och är så himla kluven. Mitt hjärta skriker efter solsken och att jag ska göra vad jag älskar – vilket präglas av yoga och meditation. Samtidigt som hjärnan (liksom andra, ”yttre” faktorer) säger att jag bör tänka mer ”realistiskt” och ta min examen.”

Jag tror att väldigt många känner igen sig i dessa tankar. De där tankarna fanns delvis hos mig då jag pluggade men jag tryckte undan dem och fokuserade framåt – klara nästa tenta, få jobb, få den lönen… Jag orkade inte känna efter men innerst inne visste jag nog hela tiden att jag inte mådde bra av det jag gjorde, att jag var påväg i fel riktning.

Jag tror aldrig att det är fel att ta en utbildning – vi lever i ett samhälle där de flesta pluggar och jobbar på kontor. Genom att prova på det själv kan det hjälpa oss att relatera till andra människor omkring oss. Jag skulle tog inte gå om just Handels nu men jag ångrar varken att jag pluggade eller jobbade som konsult. Nu vet jag hur det känns att vara stressad och sitta på kontor med magknip – den känslan har jag nytta av varje dag i min undervisning och möte med andra människor. Vissa av mina yogalärarkompisar har yogat på heltid sen de var 15 år och aldrig satt sin fot på en utbildning eller kontor – förmodligen väldigt mycket svårare för dem att relatera till vad yogastudenterna behöver när de kommer till salen efter en låååång arbetsdag framför datorn.

Det är säkerligen samhällets normer som gör att många av oss ens sätter vår fot på en ekonomiutbildning men eftersom vi valt att leva i samhället (och inte mediterandes på en bergstopp någonstans) så kanske vi ibland får spela med i samhällets regler.

Tillsist, vill jag verkligen poängtera att jag inte tror att alla helt behöver byta riktning och typ gå från stressigt konsultjobb i Stockholm till att meditera i Indien som jag gjorde. Det behöver ju inte vara svart eller vitt – Meditation på en bergstopp VS 70 h veckor på BSG. Det finns nyanser även om det ibland är lättare att vara extremist :-).

Tusentusentack för att ni kommenterar och involverar er – så kul att läsa era tankar och frågor. KRAAAAAM!

Läs gärna mer inlägg om livet och alla dess beslut HÄR.  

Foto – Adam Klingeteg, Outfit – Seea

Innan jag hittade yoga och meditation kom jag i kontakt men ett besläktat ämne som jag fortfarande tycker är galet intressant – Ayurveda.

Ayurveda betyder kunskap om livet och beskriver hur allt runt omkring oss påverkar hur vi mår fysiskt och psykiskt, andligt och själsligt. Det är en form av Indisk läkekonst som sägs ha funnits i över 4000 år. Det är med andra ord det äldsta medicinska system i världen som fortfarande används (bara en sådan sak borde ju säga att det finns några sanningar att hämta här).

Jag är långt ifrån en expert på Ayurveda men jag har läst mycket böcker, gått ett gäng kurser och framförallt testat olika Ayurvediska tekniker på mig själv. Ju mer jag provar, desto mer imponerad blir jag av dess magi. Ayurvedan har hjälpt mig med alltifrån magont, sömnproblem och ett brutet ben (se HÄR).

En central aspekt av Ayurvedan är tanken om att allt hänger samman – allt är en helhet, en del av universum. Inom Västerlänk medicin finns ju en tendens att liksom plocka ner allt i smådelar. För att hårdra det – har man magproblem går man till en magspecialist, huvudverk till en annan, sömnproblem till någon… man skickas hit och dit mellan olika avdelningar men vem är det som ser hela människan som en helhet? Givetvis förstår jag svårigheten med att lära sig allt om allt och poängen med att istället fokusera på en sak men ibland tror jag att människan som helhet glöms bort bland alla specialister inom det Västerländska tänket.

Inom den Ayurvediskatraditionen finns det alltså inget som heter specialister – utan alla läkare ser hela människan. Exempelvis när jag hade brutit benet fick jag smärtstillande och några sjukgymnastik övningar av min Västerlänksa läkare medan min Ayurvediska läkare gav gjorde massa olika saker – gav mig örter och en specifik diet, droppade varmolja på mitt tredje öga (punkten mellan ögonbrynen), lärde mig meditationer, timmar av helkroppsmassage etc. Min Västerländska läkare sa att jag aldrig mer skulle kunna gå ordentligt efter några veckor på en Ayurvedisk sjukhus kunde jag både yoga, gå och nästan springa.

Jag vill verkligen lära mig mer om Ayurveda!!!

Läs gärna mer om hur ayurveda hjälpte mig med benet – ”Du kommer aldrig mer kunna gå”

Foto – Peter Sahlberg (Min favvokille på yogamattan)

I New York (och de flesta andra storstäder jag varit i) är yoga en mer naturlig del av ALLA människors liv – inte bara något slanka kvinnor i 25-45 år åldern testar för att haka på en trend. I dessa städer verkar folk inte heller ha lika många fördomar om yoga som jag ofta utsetts för i Sverige. Istället har de insett att man varken behöver vara vig, kvinna eller flummig för att yoga. På gatorna är det inte bara kvinnor som springer runt med yogamattan runt axeln – alla gör det utan att skämmas eller behöva förklara sig. Män, kvinnor – unga, gamla.

På klasserna jag tog nu i New York slog det mig att det var minst lika många killar som tjejer som deltog. Rätta mig om jag har fel men enligt mina erfarenheter så ligger nog procentfördelningen i Sverige snarare på 95/5. Ett litet undantag är Urban Om (en charmig studio på Wallingatan i Stockholm) där det är förhållandevis mycket killar. Främsta anledningen till att jag diggar att undervisa där så mycket…haha… nämen skämtochsido… Vad kan man göra för att få fler killar att börja yoga? I nuläget förstår jag att många grabbar känner att de hamnat fel när de kommer till i en sal fylld av 25 viga tjejer i tights.

Min fina vän Ashkan har gjort sitt bästa för att göra yoga mer tillgängligt för killar genom att skapa specifika ”Yoga for Guys” klasser varje vecka på bästa yogayama. Och han höll även ett ”Yoga for Guys” retreat i Costa Rica samtidigt som vi var där med Yogiakademin. Med Jonas Pineke i spetsen börjar även Boys of Yoga spridas i Svea. För att det i framtiden ska bli 50/50 på klasserna även i Sverige så kanske det måste börja just såhär – att killar får köra sitt eget race i yogasalen ett tag.

Läs gärna också inlägget ”Är yoga för tjejer?”