If I stop. Just stop. ✨

Putting the work aside. ✨

Turning off the phone. ✨

In silence. ✨

In stillness.✨

Alone. ✨

Allowing every single cell of my body to be in the restlessness. Usually, pain is showing up from behind. Tears will flow on my cheeks. Anger will heat my body. Fears will shake me up. Darkness will knock me down.

My whole being wants to run but if I am forcing myself to stay with that pain – surrendering to it – something else most often starts to emerge on an even deeper level.

The something else that gives me the sensation of connection, truth, love, being hold, and alive. Actually, the something else that gives meaning to my life.

So a key for me to be fully alive, is actually to allow myself to be restless. Of course, my first impulse, and what I have done most of my life, is to run away from it by working, teaching, exercising, controlling, being busy, starting a fight etc. But those times when I am managing to stay with it, and even allowing the pain behind to take me over, that beautiful something else starts to shine through every part of my being. So for me it goes, Restlessness – Pain – Aliveness.

How does it work for you?

När jag spelar tillbaka bandet lite så inser jag att jag de senaste åren har jag gått in i någon form av höstdepression. Det är något som smyger sig på i början av september för att sen eskalera i resten av månaden och i mitten av oktober brukar jag se till att göra något radikalt för att ta tag i den. Möta min smärta.

För två år sen åkte jag exempelvis till Colorado och genomgick ett Pathoflove retreat (Full av kärlek, tom på ord) och förra året satte jag mig ensam i en liten hydda och mötte smärtan med meditation (Min vecka som eremit).

När den här höstdepressionen eller smärtan är närvarande gör det jävligt ont att leva. Så fort jag stannar upp och inte distraherar mig så känner jag mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där… varje höst.

Jag drömmer om att någon kärleksprins ska komma och rädda mig ur denna smärta men vet samtidigt att ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste möta detta obeskrivliga obehag alldeles ensam. Vilket kanske är värst av allt för det får mig verkligen att känna mig just ENSAM.

I dessa stunder av smärta är min första impuls att FLY. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Hursomhelst, ju mer jag börjar förstå mig själv och ser hur dessa ”smärttåg” kommer i cykler (oftast på hösten) så blir jag också medveten om mina flyktbeteenden. När den medvetenheten kommer så funkar dessa tekniker ”tyvärr” heller inte lika bra. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

Så tillslut brukar det alltså leda till att jag bokar in ett retreat eller ser till i alla fall vara ensam för att få ro till massa meditation.

Jag sätter mig ner med smärtan och bara observerar. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Det gör ont. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Höstens depression verkar ha blåst bort för detta år. Kanske ses vi igen nästa år men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

Tack för att du läste.

All kärlek

Foto – Adam Klingeteg

Tom på ord.  Vi är nog alla i chock. All den terror som alltså länge hänt ute i världen, händer alltså nu även i Stockholm?

För en gång skull sitter jag här framför nyheterna och tar in all den terror, våld, aggressivitet, mörker och förtvivlan som pågår.

Känner förtvivlan och hopplöshet i varenda cell.

Var är vi påväg?

Trots att jag oftast undviker nyheterna så jag jag givetvis sedan länge väl medveten om att världen är i ett kaotisk tillstånd.

Jag försöker förstå, hur kan männsikor göra såhär?

Sätter mig och mediterar en timme för att känna in detta.

Finner mer förståelse. När det finns så många i vår värld som mår fruktansvärt dåligt, kanske det är helt naturligt det som händer? Så många av oss lever i smärta, känner oss ensamma, deprimerade och är så långt ifrån oss själva.

Jag vet själv att när jag sprungit för fort och glömt bort att checka in med mig själv på ett tag känner jag mig tillslut ensam, vilsen, förvirrad, rädd och ofta nästintill galen.

Då kan jag som annars är i rätt bra balans och digga mitt liv hamna i fruktansvärd smärta. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

Om jag då inte hade massa metoder som meditation och yoga för att möta denna smärtan så skulle jag kanske också kunna göra helt galna grejer. En person som inte är i kontakt med sig själv kan ju såra och förstöra utan slut. En sådan person är livsfarlig för sig själv, för sin omgivning, för världen.

”Violence is a reaction by short-sighted, out-of-control people. At 81, I believe it cannot be resolved through prayers or government help. We have to begin the change at individual level and then move on to neighbourhood and society.”

– H.H. the 14th Dalai Lama

Det är nog hopplöst att försöka förändra andra men vi har makten att förändra oss själva. När vi skapar detta skifte inom oss blir vi starka, på riktigt. Denna styrka gör att vi per automatik inspirerar andra vilket således…steg för steg… förbättrar världen.

Det är inte lätt men kanske kan meditation vara en början?

Personligen viger jag mitt liv till att skapa detta skifte hos mig själv och förhoppningsvis inspirera andra att göra detsamma. Ju fler vi är desto starkare blir vi. När vi lever i hjärtat, är det omöjligt att skada och såra någon eller något annat. Vi möter automatiskt mörkhet med ljus, våld med kärlek.

ALL KÄRLEK TILL STOCKHOLM OCH VÄRLDEN <3