Mitt senaste retreat på Training for Life (det där 1,5 åriga programmet jag går på Baravara) hette LET GO. Jag har ju varit på Baravara många gånger nu men blir lika hänförd av varje retreat. Varje gång är det något nytt, spännande och unikt jag får uppleva i min kropp och veta om mig själv. Jag har aldrig någon aning om vad som väntas komma. Ofta när jag åker dit tror att ”nu behöver jag deala med xx eller yy…” men i merparten av fallen är det något helt annat som kommer upp till ytan.

Ibland handlar det om dåtiden, något gammal barndomsminne som gör sig synligt och kanske börjar bli redo att läkas.

Ibland handlar det om nutiden, kanske en relation som blir tydlig och måste omformuleras.

Ibland är det snarare framtiden som står i fokus, jag får kontakt med min vision och hur jag egentligen vill leva.

Det är lite som att lägga ett pussel. Ett pussel över mitt egen liv. Ett pussel som hjälper mig att förstå hur jag själv funkar, att se mitt egos struktur och uppbyggnad.

Jag skulle ljuga om jag sa… att detta var en dans på röda rosor… att retreaten på Baravara enbart var något jag längtade till. Motsatsen är ofta mer sann, jag vet inget svårare och tyngre vi kan göra än att lära känna oss själva, gräva djupt i vårt innersta och se egots-struktur i vitögat.

Som namnet på mitt senaste retreat skvallrar om var det utformat för att få oss att helt släppa kontrollen och ge vår tillit till något annat. Vi gjorde alla möjliga – galna, konstiga, läskiga – övningar för att verkligen släppa alla spärrar. Utan att gå in på detalj, då övningarna är lite för knäppa för att ta ut ur sitt sammanhang, så handlade de i stort om att komma ner i kroppen (släppa mindet) och om att gå utanför sin trygga ”comfort” zone. Ahhhhh! Vissa övningar var väldigt utmanande men det funkade. Redan andra dagen vibrerade varenda cell i min kropp, min fulla livsenergi var tillbaka och tilliten till något mer likaså, jag kände mig lite som ett öppet och nyfiket litet barn igen samtidigt som pusselbitarna fylldes på i raskt takt.

Förutom denna härliga (och kittlande) känslan i kroppen som kommer av att LET GO… kan man fråga sig…vad är egentligen grejen med att släppa kontrollen? Är det inte bättre att lära sig ta kontrollen över sina tankar och känslor eller varför inte över hela sitt liv?

Maybe, om det senare skulle funkat hade det säkert varit urskönt att leva så men nu är det ju sällan så att vi kan kontrollera ALLT i vår omgivning. Vi försöker. Eller jag kanske ska tala för mig själv. Jag försöker kontrollera varenda detalj i mitt liv.

För flera år sedan, på ett av mina första retreats, blev det tydligt att jag ständigt har ett mantra på repeat i mitt bakhuvud…

”Josefine, om du släpper kontrollen, kommer allt du har att försvinna…”

Vissa dagar spelas det på låg volym, någonstans i periferin, medan andra stunder hörs det snarare som skarpa skrik, omöjliga att bortse ifrån. Ett mantra som egentligen har funnits där sålänge jag kan minnas men jag har varit omedveten om det, det var först där på retreatet för flera år sedan som jag kunde ta ett steg utanför och se det. Vilket också betydde att från den dagen får jag ibland uppleva stunder när volymen helt har tystnat. M A G I.

Det där med att leva i kontroll har ”fungerat” hyffsat bra i flera år, tja, hela mitt vuxna liv faktiskt… men ju mer jag får uppleva livet i ett icke kontrollerad tillstånd inser jag hur galet mycket energi det tar från mig att ständigt vara i kontroll. En energi som jag istället skulle kunna använda till att njuta av livet eller skapa från en plats av äkta kreativitet.

Just därför, vill och behöver jag träna på att helt och fullt släppa taget. Och jag vet att jag inte är ensam, hela vårt samhälle handlar ju om KONTROLL. Kontroll över våra känslor, kroppar, relationer, ekonomi, träning, ätande…

Och det fina är att så fort jag släpper kontrollen så kommer livsgnistan och kreativiteten som ett brev på posten. Lusten att skapa kommer tillbaka. Lusten som fanns där dagligen när jag var liten, innan det där mantrat hade utvecklats. Lusten att måla, dansa, spela teater, spela piano, sjunga… En lust i form av en lek långt ifrån min alltför välkända prestationsångest vars kurva nästan identiskt följer mantrat volym.

De sista dagarna på LET GO retreatet fick vi chansen att göra just detta – måla, dansa, sjunga, spela teater… utan mål och resultat istället var det själva skaparprocessen som var central.

Jag kommer aldrig glömma eftermiddagen då jag satt på marken i en lada i Dalarna med ögonbindel på och en nyfunnen men numera nära vän bakom ryggen. Framför mig ett blankt papper, färger och penslar av alla tänkt bara slag och former. Ledarna satte på musiken och vi flowade tillsammans. Jag och min guidande vän där bakom ryggen. Hon ledde. Jag gav mig hän. Hon gav mig penslar och färger. Jag använde dem för att uttrycka min känsla.

Utbytet blev en vacker dans med färger som överhuvudtaget inte handlade om att skynda fram ett perfekt slutresultat eller att på något sätt finnas till för en yttre betraktare. En målning under ständig förändring, utan mål och riktning, som uppkom stegvis i takt med känslorna inom mig, inom oss.

I timmar fullkomligt valsade vi med färgerna…. Så närvarande. Så lyckliga. Så tacksamma. Så färgglada.

Tack till dig Susanne och till alla mina andra underbara baravaravänner.

Tack, tack, tack till er Isa & Agni – ni är min idoler. <3

Foto – Adam Klingeteg

Läs gärna fler liknande inlägg här…

Dagar av att Bara Vara (och skrika)

”I am not a fucking barbie doll”

Training for life

Morning kära ni! Jag har precis varit ute på en vacker äng här i Bretgane och SJUNGIT ut. Sååååå härligt. Precis innan jag åkte hit var jag på ett så kallad Voicing retreat med en otrolig kvinna i sjuttioårsåldern som heter Pratibha. Ett retreat som gick ut på att använda rösten som uttrycksätt. Jag har ju länge använt kroppsrörelser (yoga och dans) för att uttrycka mina känslor så det här med att använda rösten i samma syfte var något helt nytt för mig.

På tal om rädslor – förutom att surfa i stora vågor så har en av mina största rädslor varit att sjunga inför andra människor (misstänker att jag inte är ensam om att känns så). Jag var därför rätt nervös inför detta retreat… och redan på vår första session tillsammans fick jag möta denna rädsla. På introduktionen uppmanade Pratibha nämligen oss att, en och en, ställa oss i mitten av rummet och sjunga inför alla andra. FETT LÄSKIGT!  Men I DID IT. Efteråt kändes det skönt, jag kände mig levande.

Här handlade det alltså INTE om att sjunga vackert eller träffa någon särskild ton, det handlade om att sjunga med själen. Om att uttrycka en inre känsla. När de andra i gruppen lyckades göra det på ett ärligt sätt, kom de vackraste tonerna jag någonsin hört.

Under veckan utforskade vi olika känslor och satte toner på dem. Vi tog ljudet dit känslan satt i kroppen. Vi sjöng vår smärta, sorg, skam, ilska, kärlek, glädje etc. Jag hittade toner jag inte trodde var möjligt. I stunder kände jag inte igen min egen röst. Jag var fullkomligt ETT med sången och stunden. Jag var i djup meditation.

Under veckan märkte jag också att saker hände i min kropp. Precis som under långa meditationsretreat så började kroppen tala till mig. Tonerna gjorde att inre spänningar släppte och djupa vibrationer uppstod. Under dagarna upplevde ALLA känslor, från djup djup sorg och nästintill religiös kärlek. SANN MAGI.

Jag är sååååå galet tacksam att jag fått ett nytt uttrycksätt i min repertoar.

Älskar Halmstad (eller kanske överdrivet att skriva hela Halmstad) för när jag är här håller jag mig mest i naturen runt mina föräldrars hus. Jag kan hänga runt för mig själv vid skogen och havet i timmar. Jag badar naken, sjunger en härlig blandning av mantran och gamla 90-tals klassiker, kramar träd, dansar som en tok – känner mig som ett litet barn igen. Skulle någon se mig (som ju händer ibland) tror de garanterat att jag är heeeelt galen men shit vilket frihet det är att få leka i naturen igen.