Igår skrev jag om den ayurvediska massagen jag fick de två första dagarna på retreat vilken var en ganska normal upplevelse i jämförelse med behandling dag 3 – Pounding. Det innebär att kvinnorna slog in örtena i kroppen med hjälp av ett hammarliknande verktyg (men mjukare såklart). Till en början kändes det helt sjukt. Vare slag gjorde ont och jag kunde inte slappna av, efteråt hade hela min ankel till och med svullnad upp. AHHHH! Blev arg på massage kvinnorna men de bara log tillbaka.

Under natten låg jag och grämde mig över hur jag kunde tillåta denna behandling och mitt ”mind” målade upp hur jag inte skulle kunna ha fler yogaretreat på grund av det för att min fot typ var bruten. Dagen efter ställde jag läkaren mot väggen och sa att detta var helt galet och att denna behandling absolut inte passar min kroppstyp. Hon bara log, sa att allt var precis som det skulle och att jag skulle få samma behandling även dag 4.

”Ehhh OK?!!!”

I bakhuvudet tänkte jag no way men efter en timmes meditation på altanen hittade jag in i någon form av tillit till processen. Jag valde att gå och bli ”slagen” igen även om jag givetvis försökte be kvinnorna att ta det lugnt med foten. Till en början låg jag och spände mig, liksom försökte kontrollerade varenda slag de gjorde så att de inte kom åt ankeln eller någon känslig punkt men efter en stund valde jag att ge upp. Att ge min tillit till deras kunskap.

Efter tre dagar var svullnaden helt borta och foten kändes bättre än någonsin. Enligt läkaren var det en djup inre blockering som behövde komma upp till ytan för att läkas och om de inte tagit fram den nu så hade den förmodligen kommit upp senare i en mer utdragen skada. Väldigt intressant synsätt och motsatsen till vad vi ju gör inom västerlänk medicin där vi häller i oss smärtstillande mediciner för att trycka in blockeringen (och egentliga sjukdomsorsaker) ännu längre in i kroppen.

Som en bisats så hände en liknande sak när jag blev magsjuk på en av mina teacher training i Indien för några år sedan. Då gav de ayuvediska läkarna mig ett piller för att jag skulle få hög feber (som då kunde ”bränna” bort bakterien). I väst tar vi ju snarare ett piller för att ta bort (den naturliga) feber. Det gör att kroppen inte kan göra sitt jobb med att bränna bort bakterien vilket i sin tur leder till att vi sen måste ta antibiotiska för att bli friska.

Ju mer jag dyker in i ayurvedan desto intressantare blir den! Vi i väst har SÅ mycket att lära oss av denna läkekonst och holistiska livsstil.

Läs gärna mer om ayurveda retreatet här.

Förra veckan fick min kropp galna ayuvediska behandlingar i tio dagar i sträck. WOW! Även om behandlingarna var långt ifrån bara njutningsfulla massager så mår min kropp väldigt bra nu efteråt.

Jag har ju tidigare skrivit om hur jag åkte och la in mig på ett ayuvedisk sjukhus när jag bröt benet för några år sedan och trots västerlänska läkaren sa att jag aldrig mer skulle kunna gå ordentligen lyckades dessa ayurvediska läka mig på bara några veckor (se här). Behandlingarna vi får inom ayurvedan är nog så långt ifrån man kan komma det västerlänska tänket att böta en sjukdom. Många kan också tyckas galet flummiga. Hursomhelst, det funkar!

Även om varken jag eller Malin nu hade några allvarliga sjukdomar eller skador så känner vi oss otroligt balanserade. På retreatet var det människor med alltifrån reumatism till cancer som sa att de hade fått otroliga resultat av ayuvedan.

Jag fick i stort fyra olika typer av behandlingar under mina tio dagar. De två första dagarna var det lite likt vanlig massage bara att de började behandlingen med att sjunga mantran, att man ligger helt naken på en stenhård träbrits och att 2-3 kvinnor samtidigt smetar in ens nakna kropp med en specialanpassad örtblandad olja.

Läs gärna mer om Ayurvediska retreatet här.

Smygfotade Malin lite här 🙂

Förutom att jag såklart längtade efter att hänga lite i Sverige så var huvudanledningen till att jag åkte hem (trots att vi ju har retreat i Indien snart igen) – TRAINING FOR LIFE.

Ett retreat-program på ett ställe som heter baravara (läs mer här) som jag ska börja på nu och gå i 1,5 år. Jag har längtat efter det i flera månader, SÅÅÅ galet taggad på att äntligen få sätta igång. Hahaha…nejdå mina förväntningar är inte skyhöga.

Programmet består av att vi under 1,5 år åker upp till baravara 11 gånger och får chansen att dyka in i oss själva på olika retreat. Jag har varit på baravara två gånger tidigare men ju gjort mängde av liknande retreats runt om i världen och jag ÄLSKAR det. Att få leva ut, vara galen och fullkomligt ge min tillit och hänge mig till någon annan. Det är mäktigt.

Det fina med denna trainingen blir att det kommer vara samma grupp som ses varje gång vilken borde bidra till en väldigt trygg känsla efter ett tag. Tänker att vi liksom kommer att bli som en skolklass som blir ledda av olika lärare varje gång.

Att få vara med på denna trainingen känns också som en helt perfekt kombination med det jag gör med Yogiakadamin. En magisk balans av att ge och få, dela och bli inspirerad.

Med andra ord kommer jag gå in i flightmode igen från och med idag till söndag men jag har tidsinställt lite härliga inlägg som beskriver allt coolt jag fick uppleva på det ayurvediska retratet i Indien. Så fortsätt kika in här på bloggen.

Lovar att meddela om min baravara upplevelse när jag är tillbaka.

ALL KÄRLEK!