Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen överblickandes den oändliga Atlantiska horisonten. Sätter mig på yogamattan. Solen håller precis på att gå upp. Vågorna ser gigantiska ut. Jag vet att det närmar sig. Magen knyter sig.

Morgonen brukar vara min primetime, tiden jag känner mig som starkast och mest harmoniskt. Nu är jag kraftlös, kroppen vill inte röra sig på mattan idag. Stel av rädsla.

”Fuck, varför har jag gett mig in i detta igen?” ”Jag kommer skada mig och varken kunna yoga eller hålla retreat.”

Medan jag sitter där på balkongen i gryningen, ser jag förundrat hur de första surfarna enkelt slänger sig i vattnet och börjar leka med vågorna. De liksom dansar fram småpratandes med varandra. De är ETT med havet. De garvar mellan paddlingstagen. Hos dem verkar ordet rädsla och surfing vara motsatser snarare än synonymer. Med blicken försjunken på dessa lekfulla surfare, börjar min begravda surfdröm sakta att återfödas. Som 18-åring, flyttade jag till andra sidan jorden för att förverkliga den. Det gick sådär, fick brädan i huvudet på första försöket i Bondi beach. Gav upp. Rädslan föddes.

Jag hör hur gänget från Surfakademin börjar vakna till liv… knuten i magen blir snarare en stor klump. Kroppen darrar.

”OK, vad ska jag göra nu? Hmm…kanske ska jag säga att känner mig lite krasslig, att jag stannar hemma och mediterar nu och laddar för att surfa i eftermiddag istället…?”

Surfakademiligan ser igenom min rädsla, peppar och övertalar mig. Jag börjar långsamt och motvilligt ta på mig våtdräkten. Stunden senare står jag alltså där vid strandkanten med brädan under armen med intentionen att möta min rädsla.

Vi paddlar ut ihop, väl i vattnet känns det OK. Härligt till och med. Jag fångar vågor. Havet och jag spelar i samma lag. Jag är helt närvarande med paddlingen och vågorna men efter någon timme, blickar jag in mot land. Inser att den tidigare breda stranden har försvunnit, vattnet är högt, nu slår vågorna nästan hela vägen upp till den höga stenmuren som begränsar havet från staden.

En bild swishar förbi bakom tredje ögat, jag ser hur vågen smashar in både mig och brädan i den där stenmuren. Hjärtat hoppar till. Kroppen skakar. Tårarna börjar spruta. Havet förvandlas till min fiende. Vågorna känns jättestora och otäcka. Jag känner mig fullkomligt hjälplös.

”Hur ska jag ta mig in?” ”Hur duktiga än surfinstruktörerna är så kan de ju inte trolla mig och brädan in till land. Det är JAG som måste ta mig dit utan att smashas in i stenmuren. En omöjlig uppgift”

Efter en stund ser Peter att jag sitter själv utanför alla andra med tårar som sprutar. Han fattar först ingenting, för honom är ju vågorna fortfarande hans bästa vänner. Efter att jag skällt ut honom för att det var helt oansvarigt att ta ut mig i högvatten så erbjuder han sig snällt att paddla in med mig och när vi närmar oss muren hjälper han mig med min bräda. Yes, han lyckas på något mirakulöst vis paddla med två brädor samtidigt som jag har fullt show att frakta in endast min egen kropp till land. Med andan i halsen lyckas jag tillslut ta mig upp. Lättad. Jag överlevde. Jag andas ut och får perspektiv på situationen, från land inser jag att vågorna faktiskt inte är så läskiga och stora utan att det snarare var min rädsla som satte på mig skeva glasögon. Nu är jag redo att slänga mig i vattnet om några timmar igen!

Glad söndag! Hur mår ni? Shit vilket väder. Bästa bästa vädret att yoga utomhus! Denna söndagen vill jag inspirera till att köra en välgörande men intensiv Yin-yoga position – Draken. En position som öppnar upp våra höfter, ett område som ju många av oss är stela i. Stelheten kan bero på en stillasittande livsstil eller på stress. Våra kroppar har inte förändrats särskilt mycket sedan vi vandrade runt på savannen och ibland behövde springa ifrån en tiger eller slåss med en annan folkstam. Det gör att vi även i dag automatiskt spänner musklerna runt höfterna när vi blir utsatta för stress, för att förbereda oss på kamp eller flykt. Numera har vi lärt oss att det sällan hjälper att slå sönder datorn eller springa iväg från vår partner, så stressen stannar i våra höfter, vilket får kroppen att tro att vi är under konstant fara. Med hjälp av yogan kan vi sakta börja öppna upp och slappna av i höfterna igen, vilket automatiskt ger oss lugn och läkning i sinnet.

Gör så här

1. Sätt en timer på 3–5 minuter.
2. Från alla fyra, ta ett kliv framåt med ena foten och placera den mellan händerna, med knäet i linje med ankeln. Glid bakåt med det bakre knät tills du känner att det drar i framsidan av höften.
3. Fäll överkroppen framåt och låt den vila mot låret. Antingen har du kvar händerna i mattan eller så placerar du dem på det främre knät.
4. Blunda, låt kroppen bli tung och försök slappna av i positionen.
5. Behåll ett naturligt och avslappnat andetag, men när du känner att stretchen blir intensiv kan du fördjupa andetaget något.
6. När timern plingar, kom försiktigt ut ur positionen och gör övningen på motsatt sida.

Hur kändes detta? Dela jättegärna med er hur kroppen mår!!!

STOR STOR KRAM

HAPPY SUNDAY! Hur mår ni? Denna söndagen vill vill jag inspirera till att köra en riktig klassiker – Krigare 1 (Virabadrasana 1). Denna position både stärker hela kroppen samt ger dig kraft och energi – precis som en krigare!

Gör så här

1. Värm gärna upp med shaking eller solhälsningar.
2. Börja sen i Berget. Andas ut och kliv bakåt med ena foten ungefär en benlängd samtidigt som du strävar mot att böja det främre knät 90 grader i linje med den främre vristen. Placera bakre fotens hela fotsula i mattan i .
3. Försök att hålla höfterna parallella med mattans kortsida. Du kan behöva dra bakre höften framåt.
4. Andas in och sträck armarna rakt upp mot taket med handflatorna riktade mot varandra. För axlarna bort från öronen.
5. Låt blicken gå upp mot händerna, alternativt rakt fram, för att avlasta nacken.
6. Stanna här i fem djupa Ujjayi-andetag.
7. Andas in och kliv tillbaka till Berget för att sedan upprepa på motsatta sidan.

Hur kändes det? Hur har veckan varit i stort? Fått till någon yoga och meditation? Dela gärna med mig och varandra :-).

MASSA KRAMAR