Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen överblickandes den oändliga Atlantiska horisonten. Sätter mig på yogamattan. Solen håller precis på att gå upp. Vågorna ser gigantiska ut. Jag vet att det närmar sig. Magen knyter sig.
Morgonen brukar vara min primetime, tiden jag känner mig som starkast och mest harmoniskt. Nu är jag kraftlös, kroppen vill inte röra sig på mattan idag. Stel av rädsla.
”Fuck, varför har jag gett mig in i detta igen?” ”Jag kommer skada mig och varken kunna yoga eller hålla retreat.”
Medan jag sitter där på balkongen i gryningen, ser jag förundrat hur de första surfarna enkelt slänger sig i vattnet och börjar leka med vågorna. De liksom dansar fram småpratandes med varandra. De är ETT med havet. De garvar mellan paddlingstagen. Hos dem verkar ordet rädsla och surfing vara motsatser snarare än synonymer. Med blicken försjunken på dessa lekfulla surfare, börjar min begravda surfdröm sakta att återfödas. Som 18-åring, flyttade jag till andra sidan jorden för att förverkliga den. Det gick sådär, fick brädan i huvudet på första försöket i Bondi beach. Gav upp. Rädslan föddes.
Jag hör hur gänget från Surfakademin börjar vakna till liv… knuten i magen blir snarare en stor klump. Kroppen darrar.
”OK, vad ska jag göra nu? Hmm…kanske ska jag säga att känner mig lite krasslig, att jag stannar hemma och mediterar nu och laddar för att surfa i eftermiddag istället…?”
Surfakademiligan ser igenom min rädsla, peppar och övertalar mig. Jag börjar långsamt och motvilligt ta på mig våtdräkten. Stunden senare står jag alltså där vid strandkanten med brädan under armen med intentionen att möta min rädsla.
Vi paddlar ut ihop, väl i vattnet känns det OK. Härligt till och med. Jag fångar vågor. Havet och jag spelar i samma lag. Jag är helt närvarande med paddlingen och vågorna men efter någon timme, blickar jag in mot land. Inser att den tidigare breda stranden har försvunnit, vattnet är högt, nu slår vågorna nästan hela vägen upp till den höga stenmuren som begränsar havet från staden.
En bild swishar förbi bakom tredje ögat, jag ser hur vågen smashar in både mig och brädan i den där stenmuren. Hjärtat hoppar till. Kroppen skakar. Tårarna börjar spruta. Havet förvandlas till min fiende. Vågorna känns jättestora och otäcka. Jag känner mig fullkomligt hjälplös.
”Hur ska jag ta mig in?” ”Hur duktiga än surfinstruktörerna är så kan de ju inte trolla mig och brädan in till land. Det är JAG som måste ta mig dit utan att smashas in i stenmuren. En omöjlig uppgift”
Efter en stund ser Peter att jag sitter själv utanför alla andra med tårar som sprutar. Han fattar först ingenting, för honom är ju vågorna fortfarande hans bästa vänner. Efter att jag skällt ut honom för att det var helt oansvarigt att ta ut mig i högvatten så erbjuder han sig snällt att paddla in med mig och när vi närmar oss muren hjälper han mig med min bräda. Yes, han lyckas på något mirakulöst vis paddla med två brädor samtidigt som jag har fullt show att frakta in endast min egen kropp till land. Med andan i halsen lyckas jag tillslut ta mig upp. Lättad. Jag överlevde. Jag andas ut och får perspektiv på situationen, från land inser jag att vågorna faktiskt inte är så läskiga och stora utan att det snarare var min rädsla som satte på mig skeva glasögon. Nu är jag redo att slänga mig i vattnet om några timmar igen!
I don’t think the title of your article matches the content lol. Just kidding, mainly because I had some doubts after reading the article. https://www.binance.info/kz/join?ref=P9L9FQKY
I don’t think the title of your article matches the content lol. Just kidding, mainly because I had some doubts after reading the article. https://www.binance.info/bg/join?ref=S5H7X3LP
That’s a very different opinion from what I felt. It sounds amazing. I found out that there are various opinions. Once again, I felt that there was still a lot to learn. Thank you. 메이저놀이터
Hello! Nice post! Please let us know when we can see the follow-up! Thanks for this useful article, waiting again for such an article.메이저놀이터
One day when I came to see you and saw my comment, please tell me why your grateful heart has brought you joy and feelings, because you have brought me.토토사이트Your literary background is very profound, and I will learn from you to deepen my literary literacy. I hope more people can learn more from you because you are worth it.
I appreciate you sharing this blog.Really looking forward to read more. Really Great. https://freehorseracingtv.com/live2/
But wanna say that this really is quite helpful , Thanks for taking your time to write this. https://freehorseracingtv.com/live2/
I don’t think the title of your article matches the content lol. Just kidding, mainly because I had some doubts after reading the article.
Thanks for sharing. I read many of your blog posts, cool, your blog is very good.
We always follow your beautiful content I look forward to the continuation. https://farmasiucretsizuyelik.com/
Thank you for great information. I look forward to the continuation. https://yoykem.com.tr/
Veryy rapidly this web site will be famoous among all blog users, due to it’s pleasant articles. circfree
Thank you for great information. I look forward to the continuation. https://izmirmerkitevdenevenakliyat.com/Guzelbahce-Evden-Eve-Nakliyat
There is some nice and utilitarian information on this site. https://freehorseracingtv.com/live/
Great website. Lots of useful information here. I look forward to the continuation.
This post post made me think. I will write something about this on my blog. Have a nice day!! https://izmirmerkitevdenevenakliyat.com/
Thank you for great article. I look forward to the continuation. https://freehorseracingtv.com/
Thanks for a wonderful share. Here is the great example related to you blog. The Christmas Chronicles Santa Claus Coat
Awww jeg kjente igjen meg i det 😉 Min pojkvänn er också surfare och när jag vel padlar ut til det green zone så vil jag bare upp på land haha. Jeg ser vågorna 100 ganger større en vad de egentlig er haha. Kämpa på, andas in och ut, you can do it 😉 Puss och kram fina du.
<3 <3 <3
Åh vad jag känner igen mig i din beskrivning… Har flera gånger när jag blivit tumlad, fått brädan i huvudet och vaknat med värk i rygg och nacke undrat varför jag utsätter mig för att surfa. Kommer ju ändå aldrig bli bäst, elr ens i närheten av lika bra som de riktiga ”coola surfarna”;) Men ändå är det något som drar, samspelet med vattnet, känslan av att övervinna sin rädsla och lyckoruset när man lyckas ta en våg och känna att man tajmade precis rätt läge. Ska till Bali om en vecka för yoga och surf, och ska komma ihåg dina rader när jag står vid strandkanten med darrande ben och tänka att jag inte är ensam om att känna så:) ”Face your fears and live your dreams”. Tack❤️
YEAH! NJUT av Bali!!!! Lycka till <3
Förstår verkligen din rädsla, själv är jag ganska rädd för vattnet, i alla fall där jag inte ser botten. Du är inspirerande!
Åh Tack fina Josefine för vackra ord. Fint namn du har också ;-). <3
Man känner din rädsla. Jag hade nog inte kommit mig upp på brädan alls. Däremot älskar jag att bada i höga vågor. Där i Biarritz är vågarna verkligen massiva ibland så det går lätt att känna att man tappar kontrollen. Det är inte stränder som lämpar sig för småbarn om man säger så.. Vilket äventyr du har!
JA!!! AHHHHH…läskigt men också härligt. Känner mig så levande :-). KRAM
Vad händer om jag skriver det här och postar som en kommentar här på din blogg? Det vet jag inte.
Det jag vet är att jag är rädd för att göra det. Jag är rädd för vad ni ska tycka, tänka, känna eller inte känna och att ni inte ska tycka om mig. Jag har länge varit rädd för att visa mig, för jag vill bevara den frihet jag kan leva i med min anonymitet.
Men jag älskar ju att skriva! Jag älskar att berätta! Så hur fri är jag egentligen om jag inte gör just det? Ska jag låta mina rädslor stoppa mig från att göra det jag älskar mest av allt kan jag då undra?
Jag väljer att välja Kärlek före rädsla, och för det krävs en massa mod. Precis som med din kärlek till naturen och havet Josefine, och tanken på hur härligt andra får surfingen att bli. Varför inte välja det? Jo, kanske för att vi inte vet vad det är vi väljer. Även om vi tror det. Vi tror att rädslan kommer med sanning men om vi ödmjukt frågar oss igen, vet vi verkligen vad några paddeltag ut genom vågorna skulle kunna ge oss?
Jag känner igen mig i det med, och skulle såå gärna lära mig att vågsurfa!
Jag älskar vatten men jag är rädd för att fastna i en undervattensström. Jag älskar att berätta, men jag är rädd för all den sårbarhet jag behöver visa som det innebär för mig att uttrycka mitt innersta. För är det inte från djupet kan det få va. Så jag ger mig på det igen – att dela med er här mina tankar och känslor, hur läskigt jag än tycker att det är – för då är det precis det som jag behöver välja.
Tack för en (återigen) oerhört passande utmaning och för att du är så himla modig som ger dig ut i vattnet och på så vis kan inspirera så många fler att gå emot sina egna rädslor!
ÅH TACK TACK TACK Emma för dina vaktar ord och rader. Modigt att du skriver och går emot den rädslan. Exakt, vi vill ju inte att våra rädslor ska stoppa oss ifrån att leva. Och det enda sättet måste ju vara att steg för steg möta dem. AHHHH känns som du är redo för en surfresa snart också ;-). STOR KRAM
TACK för din kommentar! STOR KRAM tillbaka!! <3 <3 <3