Förutom att jag såklart längtade efter att hänga lite i Sverige så var huvudanledningen till att jag åkte hem (trots att vi ju har retreat i Indien snart igen) – TRAINING FOR LIFE.

Ett retreat-program på ett ställe som heter baravara (läs mer här) som jag ska börja på nu och gå i 1,5 år. Jag har längtat efter det i flera månader, SÅÅÅ galet taggad på att äntligen få sätta igång. Hahaha…nejdå mina förväntningar är inte skyhöga.

Programmet består av att vi under 1,5 år åker upp till baravara 11 gånger och får chansen att dyka in i oss själva på olika retreat. Jag har varit på baravara två gånger tidigare men ju gjort mängde av liknande retreats runt om i världen och jag ÄLSKAR det. Att få leva ut, vara galen och fullkomligt ge min tillit och hänge mig till någon annan. Det är mäktigt.

Det fina med denna trainingen blir att det kommer vara samma grupp som ses varje gång vilken borde bidra till en väldigt trygg känsla efter ett tag. Tänker att vi liksom kommer att bli som en skolklass som blir ledda av olika lärare varje gång.

Att få vara med på denna trainingen känns också som en helt perfekt kombination med det jag gör med Yogiakadamin. En magisk balans av att ge och få, dela och bli inspirerad.

Med andra ord kommer jag gå in i flightmode igen från och med idag till söndag men jag har tidsinställt lite härliga inlägg som beskriver allt coolt jag fick uppleva på det ayurvediska retratet i Indien. Så fortsätt kika in här på bloggen.

Lovar att meddela om min baravara upplevelse när jag är tillbaka.

ALL KÄRLEK!

Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

“First you have to learn how to dance, and you have to put all your energies into dancing. And one day that strange experience happens when suddenly the dancer disappears in the dance and the dance happens without any effort. Then it is inaction. First you have to learn action to go into inaction. That’s what meditation is all about.”

Osho, The Secret of Secrets